Otrevlig bortskämd sjuåring, jag orkar inte mer!

Har hon alltid varit knepig i humöret och beteendet? Om du tänker efter?

Nu har jag inga egna barn, men arbetar med problembarn på ett HVB-hem. Vi tar endast emot barn som har stora uppförandeproblem.

Mina tips
När hon agerar ut, ignorera ignorera ignorera. Så långt det bara går. Om hon ger sig på någon och slår dom så får man ju säga ifrån på skarpen, men om hon t.ex slår sönder saker på sitt rum så hade jag låtit henne göra det. Som någon skrev, naturliga konsekvenser. Hon slår sönder grejor, då får hon vara utan dom. Och hon ska själv plocka undan. Det kommer hon säkert inte göra frivilligt, men då får du vara hård med att ni inte gör något roligt alls som hon vill förrän hon plockat undan. Även om det så tar flera dagar.

Det ska aldrig löna sig att bete sig illa. Om hon tjatar, tramsar och har sig, dra in hennes förmåner direkt. Ska ni till simhallen och hon uppför sig illa, ge henne en varning. Fortsätter hon så åk hem med henne direkt igen.

Låt henne veta vad konsekvenserna är på förhand, så hon vet priset för sina handlingar. Och om du sagt något, så håll dig till det. Alltid!.

Hon är destruktiv

Håller helt o hållet med anonyma Sara.
Låter som att ni är i en ond o negativ spiral som ni måste bryta.
Jag rekommenderar verkligen dig att läsa explosiva barn av Ross W Greene. Finns säkert att låna på bibblan.

Försök även se till att DU får lite andrum så att du får tanka energi.

Lilla puberteten, låter som ett typexempel.

Det är ett h-vete, för barnet, för föräldrar.

Nu har ni testat den pedagogiska vägen, testa den opedagogiska varianten. Bli, om man uttrycker det, heligt förbannad när hon hittar på saker och ting. Få ett frispel, skäll, lev, stampa i golvet, visa att du är så förbannad som du är. Det var det enda son hjälpte när mitt barn var i den åldern, att försöka vara pedagogisk, lugn, förstående, det var kört. Men när vi blev arga och visade det, då förstod han att han passerade våra gränser. När vi hade haft en sådan rejäl urladdning, så var det ofta helt OK ett bra tag.
Efter en sådan urladdning kunde vi sitta och prata med varandra, där vi alla fick berätta hur vi kände det, på det sättet som kändes bra för var och en.

bara läst ts inlägg men jag vill bara tips om att googla här på familjeliv efter trådar om sexåringar. jag har själv skrivit en del i dem av frustration över hur min nu sjuåriga tös varit/mått/hållt igång oss här. i det finns så många värdefulla tankar att ta stöd av i de trådarna. jag vet inte om det är samma fas för din dotter som vårt barn gått igenom och sopm så många i trådarna beskriver. men är det det så behöver ni säkert stöd. både hur ni ska orka, o hur ni ska hantera o stötta o gränsa utan att fullständigt sänka er flicka. för det är så tufft. o det är ju lika tufft för barnen. jag visst einget om att många barn går igenom "lilla tonåren" när de är runt sex-sju år, hade aldrig hört det, men oj sån tröst det variut bara att höra att många genomlever detta. jag vågar inte säga det knappt, men det vänder, vi börjar se det o kvar finns vår empatiska flicka där innanför all attityd o alla tokigheter. kvar finns en liten tjej som vuxit mer än hon hann med sjhälv och som kämpat SÅ hårt så länge. jag undrar om inte er flicka är i liknande fas jag. var rädda omer och om er flicka.

Låter som min dotter. Vill ni gissa åldern? Jo, 7 år. Känns också som man provat allt och det som fungerar just nu är att jag blir ledsen. Att jag sätter mig och gråter. Då brukar hon fråga varför jag gråter och jag svarar att jag är så ledsen över att hon gjort ditt och datt. Då brukar hon vilja ställa allt till rätta igen. Att bli arg eller ignorera fungerade inte. Inte heller att hon fick ta konsekvensen att leksaker försvann när hon kastade sönder dom. Läser råden här och tar även till mig dom. Lycka till TS, lilla tonåringen är inte kul och du är absolut inte ensam.

kometprogrammet och boken explosiva barn slår jag med ett slag för. Kram ts, vet hur jobbigt det är när man hamnar lite snett.