Otrevlig bortskämd sjuåring, jag orkar inte mer!

Tack för alla fantastiska svar!

Jag vill bara skriva det att vår flicka ALDRIG slåss, hon slår inte heller sönder saker (mer än typ slår i dörren eller river sönder sina böcker) och gör inte sig själv heller illa.

Saken är den att hon har en mindre bror som har ett handikapp, jag ville inte skriva det innan eftersom fokus då hamnar på just det.

Dels har han tagit ENORM plats, det blir så med oändliga möten, samtal, samtal om honom, inom familjen. Nu är allt i sin ordning men detta tog ganska hårt på henne. Hon kom i skymundan, dels såg hon själv till att få uppmärksamhet (genom att hitta på bus) dels så tog vi inte buset på allvar direkt, utan såg på det lite mellan fingrarna, eller visste inte helt enkelt vad vi skulle göra. Och sedan så blev hon lite bortskämd av oss och andra familje medlemmar. Det var ju så synd om henne som hade en sådan bror ect. Det var då detta började, hennes uppror och trots.

Nu har det som sagt blivit bättre med honom, men hon har fastnat i den spiralen. Att hitta på bus ger direkt uppmärksamhet.

Jag har en bra man/pappa till barnen och vi hjälps åt. Jag har massor med egentid om jag vill och jag får paus i form av träning och att träffa vänner.

Nu tänker säkert många flum om det jag ska skriva, men Ts, försök tänk lite på det iallafall?

För det fungerar bra på min 4-åring, som alltid varit utagerande och använder bus för att få uppmärksamhet.
(Jag har 4 barn rätt tätt och min 4-åring var bara 15 månader när han fick sin första lillebror, och fyllde 3 år efter han fått sin andra lillebror. Mao så har det varit snål om ensam uppmärksamhet för något av barnen här. Jag har alltså totalt 4 barn, en 6-åring också).

Flera gånger i veckan tar jag ett litet snack med honom, bara 5 minuter (han kan inte lyssna på mer, han är för liten), där jag ALDRIG förebrår honom för hans bus, där jag klargör att jag förstår VARFÖR han gör det och att vad han känner är helt ok, att jag förstår varför och vad han känner, men att det inte är ok att LEVA UT det på vilket sätt som helst. Att när han känner att han börjar bli lite ensam och vill ha min uppmärksamhet att han kommer till mig och säger till. Att jag då lyssnar (vilket är oerhört viktigt att jag gör) och att jag kanske inte alltid omgående kan släppa vad jag har, men att jag då VET och att jag SNARAST ska ge honom en liten stund.

Det har resulterat i att han kommer och säger till mig: mamma, jag vill gosa lite med dig (hans idé om uppmärksamhet) i din säng. Då går vi och lägger oss där och jag kliar honom i håret lite, vi pratar lite om det HAN vill prata om. Det märks när han är nöjd, han börjar busa runt då. Det är oerhört viktita att jag bekräftar att jag har hört honom omgående när han kommer och ger honom ett bra, konkret svar på NÄR jag kan om jag inte kan släppa vad jag gör.
Och det är också viktigt att prata med honom en 5-10 minuter när jag säger godnatt. Det har han alltid behövt, lufta ur sig lite tankar om dagen och funderingar. Aldrig skynda på honom, då blir han bara stressad och allt blir fel. Tar inte mer än några minuter, han är nöjd bara han får TOTAL uppmärksamhet utan en känsla av att det ligger ett MÅSTE bakom som väntar på mig. Att han vet att HAN får ta den tid det tar.

 Jag tänker att din 7-åring är såpass stor nu att hon faktiskt kan ta lite ansvar att själv komma ur den negativa spiralen, med lite hjälp av er.

Ja, inte diskuterar du för mycket med henne - det tror jag inte på. Men ja, ni behöver bryta rutinen att hitta på bus och få in en annan uppmärksamhetsgrej istället. Inte lätt att bryta vanor men ibland hamnar man i fel spår.

Min dotter hittade på dumheter ett litet tag men då jag frågade henne om hon ville ha en kram och hon sa ja förstod jag ju att det bara var lite (mycket) uppmärksamhet hon behövde. Då, eftersom detta var i början av dumhetsperioden, sa jag till henne att jag kramar gärna om hon säger till eller kommer till mig, alternativt pratar eller vad hon nu vill göra men jag gör inget om hon bara bråkar. Nu är hon ett relativt lättpratat barn så detta funkade på henne och hon förstod reglerna. Jag fick ju naturligtvis visa att jag menade allvar någon gång men sedan har det varit lugnt.

Den här spiralen tar ni er ut, diskutera på bara!!

Jag tror fullt och fast på Meveas råd. Vill lägga till att jag tror det är viktigt att du och din dotter får tid att göra saker tillsammans. Jag menar inte saker som att gå på tivoli eller gå på kafe ihop utan vardagliga saker. Kanske bara en promenad runt kvarteret så att ni kan prata bara du och hon om något annat en problem, damma och städa tillsammans, tvätta bilen ihop. Sedan tror jag på att göra vardagen till små projekt som man geonomför ihop. Att duka till middag och göra den till en fin stund tillexempel. Jag tror att det är oerhört viktigt att barn i den åldern känner att de behövs i familjen. Att familjen inte skulle klara sig utan dem och att deras synpynkter tas på allvar. Hon kan tillexempel delta när ni planerar veckans meny, och vem som ska göra vad av alla familjens sysslor och några uppgifter kan få vara hennes.

Hon kan ha 'släng av' problem som hon inte alls rår på själv. Det finns grader i både autismspektrum och ADHD.

Testa den pedagogiken med mycket fyrkantighet, struktur och belöningssystem.

TS;
Du låter arg.

Hon blir kanske som hon umgås...