Min son är dataspelsberoende, vad fan ska jag göra...

Jag är dataspelsberoende. Min väg in i detta beroende började i tidig ålder. Jag
upptäckte Vic 20 vid nio års ålder. Jag spelade hemma hos mina kompisar så jag
kunde inte spela så mycket, men jag spelade så ofta jag bara hade möjlighet.
Efter ett par år så kom Vic 64. I början spelade jag även detta hemma hos
kompisar men jag lyckades spara ihop pengar så att jag kunde köpa en själv och
då ökade speltiden avsevärt. När jag var nitton år råkade jag ut för en
arbetsplatsolycka som gjorde att jag blev sjukskriven i 16 månader och fick
väldigt mycket tid över, så jag köpte ett konsolspel. Nu satt jag och spelade ca 30-40 timmar i veckan. Det
blev mest sportspel men jag har klarat hela Sonic the hedgehog ett antal gånger.

1994 köpte jag min första PC. Den skulle vara ett arbetsredskap för att
strukturera ekonomi, skriva brev osv, men det blev en leksak åt mig istället,
jag spelade mest strategi- och managerspel. Jag spelade ungefär lika mycket som
innan men nu avskärmade jag mig mer och blev lätt irriterad om jag blev störd.
Jag hade inte tid att göra annat med familjen.

Jag skaffade
internetuppkoppling och med detta så ändrades mitt spelande. Jag började spela
spel man kunde spela över nätet. Det jag spelade mest var
Diablo 1. Jag kunde tillbringa all vaken tid vid datorn och spela, jag gav mig inte förrän jag
hade klarat spelat flera gånger om.

När jag sen skaffade bredband så
öppnades en ny spelvärld för mig, jag började spela first person shooter-spel,
så kallade fps-spel. Jag blev introducerad till dessa spel av en kompis som
också spelade. Nu kom även headsetet in i bilden så att jag kunde isolera mig
ännu mer. Jag spelade fortfarande all ledig tid jag hade och familjen blev mer
och mer lidande med en man och en pappa som inte var "där". Jag var så smart att
jag introducerade min äldste son i spelets förlovade land också så att jag kunde
använda honom som ett alibi för mitt spelande - min fru kunde inte säga att jag
inte gjorde något med barnen. Jag spelade fps-spel i ca fyra-fem år samtidigt
som jag varvade detta med managerspel och Diablo II.

Sen började fler och fler i min spelkompiskrets att spela ett spel som heter World of warcraft.
Jag var tveksam till detta spel i början för att det kostade pengar att spela,
men min bror lyckades "övertala" mig att börja spela. Det blev dödsstöten för
mig. Mitt spelande tog sjuka proportioner, isoleringen var total och jag blev
totalt gripen av detta spel. I ett och ett halvt år steg jag upp klockan fyra på
morgonen och spelade till klockan sju på morgonen. Jag körde till jobbet där jag
hade fri tillgång till internet och datorer som gjorde att jag kunde hålla på
med Wow-relaterade saker. Till exempel kolla på filmer, läsa på sidor om hur man
skulle lösa quester (uppdrag) i spelet, strategier till instanser/spelmoment,
och hur man bäst "speccade" sin karaktär. När jag kom hem från jobbet satte jag
mig direkt vid datorn och spelade fram till klockan ett på natten. Sen startade
en ny runda dagen efter. På helger och lov spelade jag på samma sätt, men då
blev det inget surfande på websidor utan bara spelande.

Den 16 augusti 2007 träffade jag min personliga botten och bad om hjälp. Jag har sedan dess
varit spelfri.

Mitt spelande höll på att kosta mig mina barn, det
kraschade mitt äktenskap, jag fick sälja mitt hus, min hälsa var körd i botten,
min emotionella status var total katastrof.

Fan jag orkar inte längre, det bara eskalerar nu i sommar. Vad fasiken ska jag göra. Nu har han åkt till mormor o morfar och spelar dygnet runt. 

Hur blev resultatet på testet som du gjorde och din son skulle svara på?

Det du kan göra är att läsa igenom råden på Serenitas sida.

Säga till mormor och morfar att han inte får spela där be dem koppla ur nätet eller sätta unda x-boxet, stänga av datorn.

Du kan införa speltider

Du kan förbjuda helt (funkar dock dåligt att gå cold turkey) med dataspelande tyvärr.

Du kan kontakta serenitas genom mail så kan de titta på det och koma med fler råd.

 

Här kommer min sons svar... Kan säga att det är inte en ända fråga som stämmer med mitt svar.

1. Tänker ständigt på dator och spelandet

    Nej!

2. Kan inte lämna datorn

    Jo det kan jag.

3. Misslyckats med att kontrollera, begränsa eller sluta med spelandet

    Ja.

4. Blir rastlös och irriterad vid begränsning eller uppmaning att sluta spela

     Nej.

5. Sitter vid datorn för att slippa tänka på problem eller slippa känna sig nedstämd

    Absolut inte.

6. Har inte tid att ta sig an dagliga sysslor

    Nej.

7. Avskärmar sig från familj och vänner

    Nej.

8. Ljuger för att dölja vidden av sitt dataspelande

    Nej.

9. Har äventyrat eller förlorat anställning, utbildning-/karriärmöjlighet pga spelandet

     Nej.

10. Visat aggressivitet eller är/varit hotfull

      Nej

 

Det var lite överraskande annars så brukar det vara ganska så lika svar inte alltid men oftast. Det finns en annan enkel metod för att få honom att få upp ögonen. Räkna samman timmarna han sitter där. Börja med en vecka om han sitter 5 timmar om dagen så blir det 35 timmar i veckan s3n räknar man på en månad sedan ett år. Det brukar bli en ögon öppnare framförallt när man förklarar att du spelar mer än jag jobbar per år. Efter vad jag läst innan så är det inte tal om 5 timmar om dagen utan jag tog det bara som ett exempel. 

 

Är inte ett missbruk en förnekelse? Frågar man en alkoholist om han/hon dricker förmycket blir ju svaret och nej på varje fråga.

Jo absolut, men ungdomar brukar dock inte svara på samma sätt som vuxna, de brukar ha en helt annan insikt än vuxna och de brukar inte i heller ha kommit lika långt i förnekelsen. 

Här kommer lite tips på vad du kan göra med din son. 
 

Mitt bästa tips är att ta initiativ till att hitta på riktigt roliga saker att göra tillsammans ni två då och då. Erbjud honom roligare alternativ. 

Hitta ett roligt spel som ni kan spela tillsammans också, om det är hans favorithobby så kan du visa dig intresserad och delta i den delen av hans liv.

Hej!

jag jobbar med detta! du är välkommen att ta kontakt:

www.spelfritt.se

Mvh/Sven 

Nu har vi försökt att söka hjälp. Vi hittade en kvinna som jobbar inom socialtjänsten och är kunnig inom området. (dock inte i vår kommun)

Men hon ställde bara till det ännu mer.

Hon tyckte att vi skulle sätta upp regler och välja våra konflikter. Vi följde hennes råd och kan säga att det gått käpprätt åt helvete.

Vi har även varit ikontakt med Game Over och dom vill att vi ska komma ner till dom för samtal.

Socialtjänsten i vår kommun är nu inkopplade och vi ska gå på familjesamtal. Visst det är självklart jättebra då respekten från båda håll är upplösta.
Men med spelande kan dom inte hjälpa oss med.