???
Så trött på alla lögner. Han kastar verkligen bort sitt liv. Jag har varit stenhård då jag ville att han skulle gå ut nian med godkända betyg. Nu tänkte jag att jag skulle låta honom än en gång få spela under ansvar under sommarlovet. Men det går inte han blir bestatt.
Har ringt runt till spelberoende föreningar men inge hjälper barn under 18 år.
Finns det någon annan som varit eller är i samma situation?
Hej.
Skulle vilja säga att jag förstår din son mer än vad jag förstår dig. Det beror på att jag själv är en kille på 21 år och varit i precis samma situation. Jag kommer berätta lite av min historia om mitt spelande för jag tror din son är ganska lik mig när det gäller detta.
Jag har själv spelat enormt mycket World of Warcraft under perioder av mina tonår. Jag började spela när jag var runt 14 år och sista perioden jag spelade var förra vintern (skötte ett heltidsjobb och spelade i ett hockeylag samtidigt). I början spelade jag inte speciellt mycket WoW, det fanns andra spel som var så mycket roligare, sen kände ju inte jag någon riktigt ordentligt som spelade. Det är helt enkelt inte roligt att spela själv. Men ju längre in i spelet man kommer, desto fler lär du känna och ju bättre blir du på spelet. Alltså blir det roligare och roligare. Personligen har jag alltid velat vara bäst på något, som ung var jag bland de bästa i mitt hockeylag och det gav mig väldigt mycket tillfredsställelse och bekräftelse. Just runt 14-15 år växte mina lagkamrater ikapp mig storleksmässigt och jag var inte längre bland de bästa inom hockeyn. Hockeyn var inte lika roligt längre och jag spelade mer och mer istället för att träna (som din son med fotbollen, antar jag).
Jag borde också informera om hur min sociala situation såg ut. Jag hade inte speciellt många kompisar jag umgicks med, jag var inte mobbad men kanske lite utanför. Jag fick reda på att några killar i min ålder som min bror kände gick på samma skola som mig fast i en annan klass. Dessa killarna spelade också WoW och var väldigt duktiga inom spelet. Min bror presenterade mig för dem och jag började spela mer med dem. När man spelar brukar man alltid sitta och kommunicera med någon form av röstkommunikation. Det vanligaste nu för tiden är skype. Så helt plötsligt hade jag 6-7 nya vänner att prata med varje dag samtidigt som vi utövade ett gemensamt intresse, eller en hobby om man så vill. Vilket var egentligen det enda jag saknade från hockeyn. Vi träffades egentligen aldrig utanför spelet förutom någon helg i månaden när vi bestämde oss för att styra upp ett LAN.
Mamma var inte allt för positiv till allt spelande. Hon reagerade precis som du har gjort, förbud hit och förbud dit. Allt jag gjorde fel berodde på att jag satt för mycket vid datorn. Det var konstanta konflikter under en period och vi gjorde inget annat än bråkade om datorn. Som 15-årig grabb anser du att du alltid vet bäst. Särskilt när din mammas argument inte håller. Hon visste ju egentligen inte vad spelet gick ut på.
Varför jag kände att jag behövde spelade varje dag var för att jag som sagt ville bli bäst. För att bli bäst behöver du spela tillsammans med andra. I mitt fall var det att spela med 24 andra personer i en guild där vi dödade bossar som sedan gav bättre utrustning. Ju längre du kommer, desto svårare blir bossarna. Oftast ser det ut som så att de som styr och bestämmer i såna här guilder är mellan 20 och 30 och har spelat en väldigt lång tid. Spelberoende personer, skulle många kalla dem. Eftersom de själva kan styra totalt över sitt spelande och de också vill vara bäst krävs det att man ger sig ut för att döda dessa bossar minst 5 gånger i veckan. Är det så att helt plötsligt kan inte du dyka upp till uppsatta tider eller avtalade möten så är det 24 personer som sitter och väntar på dig. För mig var de det värsta. Varje gång jag inte kunde vara med och "raida" kändes det som att jag svek 24 av mina vänner.
Jag blev till slut bäst i min "klass". Då hade jag inte längre något att bevisa och spelet tappade lite av sin charm. Från 2010 och framåt har jag bara spelat sporadiskt för att spela med dessa 6-7 vänner som jag nämnde tidigare. Som det ser ut i dagsläget kommer jag aldrig spela World of Warcraft igen.
För att inte bara rabbla på och försöka få dig att förstå varför man spelar så mycket ska jag självklart avsluta med lite tips som hade gjort så att jag inte hade spelat så mycket. Hade min kära mor satt sig in i spelet, på riktigt, verkligen intresserat sig för vad det var jag försökte uppnå, precis som hon alltid har gjort med hockeyn tror jag vi hade kunnat sätta upp regler och förhållningssätt som gynnat bägge. Att säga "Du får inte spela mer nu, det är inte bra för dig" kommer inte skapa annat än konflikter. Jag ångrar inte att jag spelade så mycket som jag gjorde men kanske om någon vuxen, yngre man som jag såg lite som en förebild snackat med mig och förklarat vad det var jag missade hade jag antagligen lyssnat. Kanske har du någon släkting som kan prata med din son om vad han gjorde när han var i den åldern och som han har minnen från för resten av livet. Många av mina kompisar idag pratar om sin moppetid som att det var den bästa perioden i livet. Något åt det hållet om du är med på vad jag menar. Försök förstå vad han vill uppnå med spelet. Även om det är svårt, försök att se det som ett intresse mer än ett beroende. Alla intressen kan bli för mycket. Finns väl de som är beroende av att samla på frimärken, men ingen klagar på dessa personer. Det är väldigt mycket så tankebanorna går när man själv spelar och föräldrar klagar. Att det inte förstår, de vet inte hur det är att vara unga längre etcetc.
Hoppas du får ut något av min alldeles för långa text och att det inte bara var rabblande av egna erfarenheter. Som sagt, det lilla jag läst om din son tror jag att han och jag är väldigt lika.
Fridens liljor
Tidernas bästa Shaman!
Tidernas bästa Shaman:
Tusen Tack för ett fantastiskt inlägg! Du förklara så bra att jag som tonårsmamma fått helt ny vinkel på problemet.
Jag pratar ofta med bekymrade föräldrar som känner att de tappat greppet om sönernas spelande och jag känner att din vinkling ger oss alla en chans att komma vidare i diskussionerna med sönerna istället för att bara förbjuda och bråka.