Hej Anonym (frustrerad mamma),
Till att börja med vill jag säga att jag alltid har spelat mycket datorspel. Jag började med datorer när jag var fem år under mitten av åttiotalet och intresset har bestått och därigenom föddes naturligtvis då också mitt intresse för datorspel.
Jag var ett par år över 20 när World of Warcraft (WoW) släpptes i november 2004 och jag hade tidigare spelat ett annat datorspel "online" med mina vänner. De flesta gick över till WoW inom 3 månader efter att spelet kom ut.
Jag var arbetslös en längre period där omkring och skäms inte för att säga att jag spelade i princip all vaken tid. Många av mina kamrater gjorde likadant, och efter ett tag började jag märka av att vi kompisar som spelade blev lite som två "läger". På ena sidan hade du dom som fortfarande skötte sina normala aktiviteter som åligger en myndig person. Söka jobb eller gå till jobbet, dyka upp på släktkalas etc. På den andra sidan hade du dom som "försvann" helt in i spelet. Enda sättet att få tag på dom var att prata med dom i spelet. Mobiltelefonerna var alltid avstängda ändå, eller så var det ingen som svarade.
Jag spelade MYCKET, men tog fortfarande hand om "det riktiga livet", men jag gjorde inte precis upp några egna extra planer heller med t.ex. vänner och bekanta då jag tyckte det var mer avkopplande att spela spelet. Sedemera när jag fick jobb och så vidare så fick jag ju anpassa speltiderna lite mer, men fortfarande var det så att var jag hemma, så spelade jag. Jag har till nittinio procent bara spelat när jag inte har något annat för mig. Flera av mina arbetskamrater spelar aktivt fortfarande och är ofta uppe senare än dom bör för att avsluta något dom har påbörjat i spelet tidigare på kvällen.
Spelar väldigt lite numera sedan kanske 6-8 månader (senaste har jag nog knappt spelat en timme i veckan). Mest beroende på att jag arbetar väldigt mycket. Men har ett par vänner som är "försvunna" in i WoW (eller i vissa fall andra spel som kommit ut på marknaden på senare tid) fortfarande. Personer som börjar närma sig 30-strecket i ålder och som egentligen inte har några större ambitioner i livet annat än att få tag på det senaste bästa svårfunna svärdet i spelet.
Jag är kluven. Å ena sidan har datorspelen erbjudit mig fantastiska möjligheter att få utlopp för min skapande- och berättar-teknik, å andra sidan - krasst sett - så är det inte särskilt "produktivt" spenderad tid. Men om det sker som avkoppling och inte som missbruk så skulle jag jämnställa det med valfri fritidssysselsättning, t.ex. Golf. Minus motionen du får när du golfar då kanske. Men allting som man kan bruka kan man också missbruka. Hade en chef på ett jobb som brukade sticka iväg ibland utan att ta ledigt eller någonting, för att spela golf. I mitt perspektiv är han också spelberoende.
Jag är övertygad om att datorspelen har erbjudit mig verklighetsflykt i jobbiga(re) delar av livet (hey, hellre det än "fel umgänge" och droger), men det är en fin gräns mellan att fångas av eskapismen, den verklighetsflykt som spelet erbjuder, som avkoppling, och att använda det som en komplett verklighetsflykt och en ursäkt att slippa röra på fläsket och tackla "den riktiga världens" bekymmer och ansvar.
Nu har jag inga bra häftiga trovärdiga källor att citera sådär på rak arm, men jag vet att "den nya formen av spelmissbruk hos unga" (datorspelen) har ökat explosionsartat under en sådan kort tid som de senaste 3-4 åren. Jag tycker inte vi ska SKYLLA på spelen heller, så sett, då det bara är en produkt, men visst är det så att datorspelsmissbruk var i stor utsträckning okänt innan WoW. Jag har läst om fall där bl.a. en 14-åring kastade ut en mikrovågsugn genom köksfönstret för att modern plockat ned datorn, efter det att barnet hade misskött sina datortider samt skolgången. På mer nära håll vet jag bekantas bekanta som har fått försvara sig från fysiskt våld från sina barn (oftast killar i åldern 13-17) när det har utdelats datorförbud. Ett datorförbud är för många ungdomar tusen gånger hårdare nu än vad ett gammalt hederligt utegångsförbud är. Vem behöver gå ut nuförtiden, när alla kompisarna finns på MSN, Skype, WoW, TS, Vent, ICQ, Yahoo med mera et cetera och så vidare. När jag föreläste på högstadie- och gymnasieskolor för några år sedan uppgav eleverna (främst i högstadiet) att dom egentligen inte ansåg att ett utegångsförbud i sig själv var någon bestraffning. Som svar på frågan "Men vad gör du om du inte får gå ut och träffa kompisarna då? blev svaret i 99% av fallen (om det var pojkar) "Jag spelar World of Warcraft. Jag har dator på rummet".
Om jag inte minns helt fel nu, så tror jag att landets första LVU-omhändertagande p.g.a spelberoende (datorspelsmissbruk) gjordes 2006. Barnet hade helt tappat respekten för sina föräldrar och försök av avstyra dess spelande genererade både fysiskt våld samt psykiska påhopp från barnens sida.
//
Googlade lite medan jag skrev ovanstående och fann denna artikel: http://gt.expressen.se/nyheter/1.477123/har-far-spelmissbrukare-hjalp //
Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Jag skulle inte säga att jag var spelberoende själv (men andra kanske skulle säga det, jag vet inte), men jag har som sagt vänner som helt klart lider av spelberoende. Det är ingen större skillnad på det missbruket och på grabbarna som sitter på lokala pizzerian med varsin starköl och matar hundralappar in i Jack Vegas-automaterna.
En fråga man inte får glömma bort, som man åtminstone ska ha i bakhuvudet - tycker jag - är ju om barnets flykt in i datorspelens värld EVENTUELLT beror på någon annan yttre faktor, som t.ex. problem i skolan (mobbning) eller andra sociala störningsmoment. Troligtvis är det inte något sådant som ligger bakom, om jag får dra en gissning, utan bara ett spelmissburk. Men som förälder (är inte förälder själv, men nu ger jag er ett litet "inside tips" :P) så snälla missa inte den biten.
Spelar ditt barn (för) mycket datorspel för att alla kompisarna spelar (lika mycket naturligtvis, om du frågar barnet, och kompisarnas föräldrar klagar ju inte!) och dom konsekvent träffas i spelet istället för att dra ut och hitta på något när solen skiner på sommarlovet, så skulle jag säga att ditt barn har utvecklat ett spelmissbruk.
Om däremot det finns indikationer på att ditt barn spelar mycket datorspel som ett sätt att "gömma sig" från en verklighet eller umgängeskrets där barnet utsätts för penalism, i skolan eller på fritiden, så får man nog anpassa sin angreppsvinkel lite.
Nogame,
Serenitas (som någon föreslog tidigare här i tråden) eller socialtjänsten på den ort där ni bor kan säkert bidra med mycket mer kloka tankar och faktiska handlingsplaner än vad vi kan odla fram över internet tillsammans.
Är du uppriktigt orolig för ditt barn så anser jag att du har ett ansvar som förälder. Vad det ansvaret innebär, och vad du bör göra, det får du svara på själv...
Med vänliga hälsningar,
