• Anonym

    Deprimerad av att jobba!

    Jag har problem med depressioner sedan lång tid tillbaka. Jag har blivit bättre med åren, och mår bra när jag är ledig. När jag var tillfälligt arbetslös mådde jag väldigt bra. Men så fort jag ska tillbaka till jobbet så mår jag dåligt. Jag får ångest, vill gråta och mår skit. Även på jobbet vill jag gråta och drar mig undan. Det är inte jobbet i sig som det är fel på, har bytat jobb flera gånger och gillar det alltid i början. Men sen får jag ångest för jag känner mig fast. Jag har nu jobbat 1månad på mitt nya jobb. De 2 första veckorna var roligt, men nu börjar jag knäckas.

    Jag inbillar mig att de andra pratar skit om mig och hånar mig. Att chefen vill bli av med mig. Det gör att jag drar mig undan och tänker att det är jag mot fienderna. Jag orkar inte göra mitt jobb ordentligt utan slarvar ganska mycket, gör bara det jag måste.

    Hur ska jag klara av att jobba 40år till??

  • Svar på tråden Deprimerad av att jobba!
  • Anonym
    Theta skrev 2011-07-02 22:29:56 följande:
    Hon har ju redan bytt jobb..

    Men prova att gå igenom lite mer om dig själv. Hur är du som person? Vad är dina intressen? Vad är dina kunskaper, litet som smått! Vad är dina personliga egenskaper? Vad har du för erfarenheter av livet? Allt detta kan användas för att hitta just det arbetet som du verkligen trivs med! Du kanske ska prata med en kurator om hur du känner? Det kan vara en "dold" orsak till att du känner så här? Lycka till!
    Saken är den att jag utbildat mig i flera år för att kunna arbeta som detta jag gör nu. Det är det enda intresse jag har, och ändå är det inte tillräckligt. Och jag blir så besviken på mig själv. Om jag hade haft energi och engagemang hade jag klarat det utmärkt, men jag känner mig så misslyckad för jag klarar det inte som jag känner nu. Jag vill bara sjukskriva mig och aldrig gå dit igen, men gör inte det pga konsekvenserna att jag förmodligen skulle få väldigt svårt att få ett nytt jobb sen.

    Kanske är det som du skriver, en dold orsak till varför det är så. Egentligen vill jag nog inte jobba heltid, kanske hade jag mått bättre av att jobba 50%, men det går inte riktigt ihop ekonomiskt.
  • Anonym

    Skaffa självkänsla!
    Har man en bra självkänsla så inbillar man sig inte att folk snackar skit om en hela tiden.

    Mia Törnblom har skrivit många bra böcker i ämnet.

  • Anonym
    Anonym (Fanny) skrev 2011-07-03 10:04:10 följande:

    Jag har samma problem. Jag klarar inte av att jobba. Jag är definitivt inte lat, det handlar inte om det. När jag jobbar ger jag 110%. Jag vill alltid göra bra ifrån mig.


     


    Mitt problem är som ngn skriver, dålig självkänsla. Jag lider även av social fobi o jag kan inte slappna av bland folk. Det gör att hjärnan går på högvarv o jag blir extrem trött. Plus att jag trivs helt enkelt inte bland folk. Jag tror hela tiden att de tänker negativa tankar om mig. "Varför gör hon så?" "Varför säger hon det?" osv.


     


    Allt började redan i skolan. Jag vantrivdes till tusen o har sedan fortsatt på mina olika jobb. Enda gångerna jag mår bra är när jag är hemma, sjukskriven el arbetslös. Då kan jag slappna av till en viss del.


     


    Jag skulle nog kunna ha ett jobb som jag jobbade med hemifrån. Har också drömt om att bli författare, enda sedan jag var liten. Att få sitta hemma o skriva...


     


    Just nu söker jag jobb på halvtid. Jag får nöja mig med det, ekonomiskt för jag fixar inte mer. Så är det bara. Vi är alla olika...


    Känner igen mig i hur jag var förut. Men du, det handlar om dålig självkänsla och neurotisk personlighet, men om man jobbar med det så öppnar sig en helt ny värld och man inser vad begränsad man varit tidigare!
  • Anonym
    Anonym (hjälp att få) skrev 2011-07-03 00:18:47 följande:
    Har du provat antidepressiva mediciner?

    Talat med kurator och / eller psykolog och/eller KBT-terapeut?

    Jag skulle prova det och se om det kan få vardagen att fungera bättre.

    lycka till {#emotions_dlg.flower}
    Jag äter mediciner redan, vilka fungerar ganska bra. Mår ju bra om man bortser från jobbet. Psykologen jag gick till tidigare menade att jag hade seperationsångest från mitt hem, men fick aldrig insikt i varför eller hur jag skulle komma över det.
  • Anonym
    Anonym skrev 2011-07-03 00:20:58 följande:
    Skaffa självkänsla!
    Har man en bra självkänsla så inbillar man sig inte att folk snackar skit om en hela tiden.

    Mia Törnblom har skrivit många bra böcker i ämnet.
    Jag har läst de böckerna. De är jättebra, men jag tror att det är svårt att tänka bort det när det ligger en psykisk sjukdom i botten då det är ett av symptomen på depressionen. (Är bipolär så mina depressioner är inte pga yttre orsaker). Men försöker hela tiden tänka på det.

    Problemet för mig är att när jag går in i stadiet att jag skiter i vad andra tycker, så blir det ändå fel. Just för att jag då har en mur mellan mig och omgivningen. Jag tänker att de kan inte såra mig med sina tankar men de är inte mina vänner eftersom de har tankarna. Vilket de förmodligen inte har. Jag inser ju hur ologiskt det är att de skulle prata om just mig hela dagarna. De kollegor som jag märker pratar illa om andra, även om det är på ett diskret sätt, de mår jag extra dåligt av. Pratar de om andra bakom deras rygg så pratar de förmodligen om mig bakom min rygg.
  • Anonym
    Päron1986 skrev 2011-07-03 00:24:47 följande:
    Vad arbetar du med?
    Socialt arbete. Har haft många sorters jobb före min examen och detta är vad jag är gjord för. Men ändå är det inte tillräckligt, vilket gör att jag är så besviken.
  • Anonym
    Anonym (Fanny) skrev 2011-07-03 10:04:10 följande:

    Jag har samma problem. Jag klarar inte av att jobba. Jag är definitivt inte lat, det handlar inte om det. När jag jobbar ger jag 110%. Jag vill alltid göra bra ifrån mig.


     


    Mitt problem är som ngn skriver, dålig självkänsla. Jag lider även av social fobi o jag kan inte slappna av bland folk. Det gör att hjärnan går på högvarv o jag blir extrem trött. Plus att jag trivs helt enkelt inte bland folk. Jag tror hela tiden att de tänker negativa tankar om mig. "Varför gör hon så?" "Varför säger hon det?" osv.


     


    Allt började redan i skolan. Jag vantrivdes till tusen o har sedan fortsatt på mina olika jobb. Enda gångerna jag mår bra är när jag är hemma, sjukskriven el arbetslös. Då kan jag slappna av till en viss del.


     


    Jag skulle nog kunna ha ett jobb som jag jobbade med hemifrån. Har också drömt om att bli författare, enda sedan jag var liten. Att få sitta hemma o skriva...


     


    Just nu söker jag jobb på halvtid. Jag får nöja mig med det, ekonomiskt för jag fixar inte mer. Så är det bara. Vi är alla olika...


    Precis! Det är inget jag är stolt över, jag känner mig misslyckad som inte klarar det alla andra klarar. Visst, de flesta hade säkert velat slippa att jobba, men min känsla är inte på den nivån. Den är mycket värre än så.

    Jag hade gjort vad som helst för att få arbeta hemifrån... Ja jag hade blivit isolerad. Men vad gör det? Som du skriver, jag trivs inte bland människor ändå. Men det finns inte möjlighet till att arbeta hemifrån inom min sektor. Vet inte var man hittar den sortens jobb...
  • Anonym
    Gulletroll skrev 2011-07-03 10:51:35 följande:
    Har man problem med självkänslan som du har, ja då drar man sig automatisk undan socialt umgänge och vill hellre vara själv. När du får en bättre självkänsla kommer du vilja vara med och bland folk igen
    Ja så är det kanske. Har alltid varit så här så vet inte hur det är att vilja vara bland folk. Det jag inte förstår med mig själv är varför min självkänsla blir värre av att arbeta. Jag är ju bra på mitt arbete. Jag känner mig duktig, social och bra i början. Då pratar jag med de andra och passar in i gruppen. Sen bara tvärvänder det och jag blir den som ingen kan nå fram till. Och ingen förstår vad som hänt. De tror att jag tycker illa om dom, att jag är snorkig osv. Har fått höra det från fd kollegor. Det känns nästan som att det tar så mycket psykisk energi för mig att hålla upp fasaden av att vara något jag inte är, så efter de första veckorna är min energi slut och jag blir "mig själv" igen. Dvs instängd.
  • Anonym
    Anonym (Spekulanten) skrev 2011-07-03 11:05:58 följande:
    Du har inte fobisk personlighetsstörning eller något?

    web4health.info/sv/answers/border-avoidant.ht...
    Lite passade det nog in. Även fast jag tror att mycket av mitt är omedvetet. Jag tänker inte rakt ut att jag är rädd för sakerna, utan bara att jag känner obehag och att det är sån jag är. Men har inte kallat det rädsla. Men det stämmer in mer på mig än social fobi, som jag alltid trott att jag hade.

    Det där med att rodna upplever jag hela tiden. Varje gång chefen pratar med mig blir jag röd i ansiktet! Eller alltid när någon pratar med mig och jag inte är förberedd. Samtidigt är jag stolt över mig själv för jag har börjat prata under mötena och kan säga emot de andra ibland. Har aldrig vågat sånt innan. Så jag har utvecklats även om detta känns så sjukt jobbigt fortfarande.
  • Anonym
    Gulletroll skrev 2011-07-03 11:17:38 följande:
    Precis. De första veckorna är lite av att spela teater och det orkar ingen hur länge som helst.
    Jag tror också att när man är helt ny så är man ett oskrivet blad. Man har fått en ny början, en möjlighet att göra ALLT perfekt så alla tycker om en. Men ju längre tid man är där, desto fler misstag kommer man göra. Och då skäms jag direkt och vill byta jobb för att jag inte vill ha gjort misstag. Jag vill ha den där perfekta ytan, där alla tycker om mig. Och ofta så tycker ju folk inte illa om en direkt, utan det utvecklas när de lär känna en. Och inser att jag ibland gör idiotiska misstag för att jag inte vet vad jag gör. Både socialt och jobbmässigt.

    Första veckan fick jag massa beröm över hur bra jag klarade arbetet så snabbt. De var imponerade att jag kunde jobba självständigt efter så kort introduktion. Jag var jättestolt. Sen visade sig att jag hade gjort ETT misstag under den tiden. Ett misstag alla gör där med jämna mellanrum. Absolut inget konstigt. Men det kändes direkt som att deras höga tankar om mig försvann i den stunden.
  • Anonym
    Astarte skrev 2011-07-03 13:13:24 följande:
    Hej TS!

    Det låter väldigt jobbigt att ha det som du har det. Du skrev att du är bipolär, och inte för att jag är någon expert på det, men är det inte vanligt med lite paranoida symtom i någon av faserna (man har dem uppe eller nere)? Jag har för mig det. Kanske svaret är att du får de här tankarna när du är nere + tiggar med stress? Jag vet att en del äter neuroleptika i de perioderna, kanske skulle du tala med din läkare om det.

    För många kan det ju vara så i nere-perioderna att man får för sig att alla tittar, att de pratar om en eller så. Det är ju i så fall inte på grund av att du tror att folk talar om dig som du blir deprimerad, utan tvärtom. Det är för att du är nere som du får de här tankarna.
    Ja depressionen kommer ju först och sedan dessa tankar. Har inte tänkt på det som paranoida symptom utan bara dålig självkänsla, fast när jag tänker på det så är det ju en viss typ av paranoia.
  • Anonym
    Anonym (maja) skrev 2011-07-04 11:44:31 följande:
     förmodligen har du varit retad eller mobbad som yngre, kanske blivit sviken av kompisar som lämnat dig eller pojkvänner som dumpat dig när det gått ett tag. Då blir det att man får för sig att "ingen kommer gilla mig när de lär känna den jag är" därför försöker man hålla uppe en fasad och försöker vara perfekt.
    Har aldrig blivit retad eller mobbad, eller ens lämnad av vänner och pojkvänner. Ingen har avvisat mig, det är bara jag själv som bestämt att jag inte duger som jag är. Min dåliga självkänsla är inte orsakad av yttre omständigheter, utan beror med stor sannolikhet på depressionerna som tillhör min diagnos.
  • Anonym
    emchristina skrev 2011-07-04 16:15:04 följande:
    Alla kanske inte är skapta till att vara samhällets slavar på heltid..? Funderat på det någon gång? Flört

    Känner samma sak som dig, TS! Därför har jag aldrig haft ett riktigt jobb sen jag tog studenten. Bara vikariejobb under somrarna och sånt. Kanske jag också ska börja söka halvtidsjobb eller dylikt..? Man blir ju inte rik på det men jag och min karl klarar oss relativt bra idag trots att jag knappt har någon inkomst öht. Så det skulle ju definitivt vara bättre än inget.

    Hälsan går i första hand! Även den psykiska hälsan.. 
    Jag är en av de få som föredrar timanställningar och kortare vikariat. Då har jag ett mål. Tex kan jag stå ut för jag vet att det bara rör sig om 6 månader. Sen är jag fri ett tag. Om man är fast anställd så har man sina 5 veckor semester, men det räcker inte för mig.
Svar på tråden Deprimerad av att jobba!