Deprimerad av att jobba!

Du har inte fobisk personlighetsstörning eller något?

web4health.info/sv/answers/border-avoidant.htm

Precis. De första veckorna är lite av att spela teater och det orkar ingen hur länge som helst.

Lite passade det nog in. Även fast jag tror att mycket av mitt är omedvetet. Jag tänker inte rakt ut att jag är rädd för sakerna, utan bara att jag känner obehag och att det är sån jag är. Men har inte kallat det rädsla. Men det stämmer in mer på mig än social fobi, som jag alltid trott att jag hade.

Det där med att rodna upplever jag hela tiden. Varje gång chefen pratar med mig blir jag röd i ansiktet! Eller alltid när någon pratar med mig och jag inte är förberedd. Samtidigt är jag stolt över mig själv för jag har börjat prata under mötena och kan säga emot de andra ibland. Har aldrig vågat sånt innan. Så jag har utvecklats även om detta känns så sjukt jobbigt fortfarande.

Jag tror också att när man är helt ny så är man ett oskrivet blad. Man har fått en ny början, en möjlighet att göra ALLT perfekt så alla tycker om en. Men ju längre tid man är där, desto fler misstag kommer man göra. Och då skäms jag direkt och vill byta jobb för att jag inte vill ha gjort misstag. Jag vill ha den där perfekta ytan, där alla tycker om mig. Och ofta så tycker ju folk inte illa om en direkt, utan det utvecklas när de lär känna en. Och inser att jag ibland gör idiotiska misstag för att jag inte vet vad jag gör. Både socialt och jobbmässigt.

Första veckan fick jag massa beröm över hur bra jag klarade arbetet så snabbt. De var imponerade att jag kunde jobba självständigt efter så kort introduktion. Jag var jättestolt. Sen visade sig att jag hade gjort ETT misstag under den tiden. Ett misstag alla gör där med jämna mellanrum. Absolut inget konstigt. Men det kändes direkt som att deras höga tankar om mig försvann i den stunden.

Hej TS!

Det låter väldigt jobbigt att ha det som du har det. Du skrev att du är bipolär, och inte för att jag är någon expert på det, men är det inte vanligt med lite paranoida symtom i någon av faserna (man har dem uppe eller nere)? Jag har för mig det. Kanske svaret är att du får de här tankarna när du är nere + tiggar med stress? Jag vet att en del äter neuroleptika i de perioderna, kanske skulle du tala med din läkare om det.

För många kan det ju vara så i nere-perioderna att man får för sig att alla tittar, att de pratar om en eller så. Det är ju i så fall inte på grund av att du tror att folk talar om dig som du blir deprimerad, utan tvärtom. Det är för att du är nere som du får de här tankarna.

Ja depressionen kommer ju först och sedan dessa tankar. Har inte tänkt på det som paranoida symptom utan bara dålig självkänsla, fast när jag tänker på det så är det ju en viss typ av paranoia.

Jag vet inte heller hur man hittar sådana jobb, man ska ju klara av dem också. Jag menar rätt utbildning osv.

 

Jag säger som dig, isolerad javisst. Men hellre det än att må dåligt bland folk varje dag...

 

Jag är utredd o då kom det fram att jag har fobisk personlighetsstörning. Såg att ni pratade om det här. Du kanske ska be om en utredning.

Ja, det låter ju underbart om det går att komma ur eländet. Men jag har varit här så länge jag kan minnas så jag vet inget annat. Hur jobbade du med dig själv för att komma ur det?

TS, det finns en bra bok att läsa som heter "Bättre självkänsla på jobbet" skriven av Nina Jansdotter. Den tycker jag att du ska läsa. Jag tycker Ninas böcker är bättre än Mia Törnbloms.

Jag kände igen det lite grand. För mig är det så att när jag är uppe + utsätts för stress så kommer flera psykotiska symptom. Nu är inte jag bipolär, men om jag förstått det rätt kan även bipolära ha samma problem.

Det var jag som skrev detta men klickade i fel.

Senare frågade jag: Vad arbetar ts med?

Ah, men skriver du i en sk "Må bra"-bok då?
Det och i samråd med leg. psykolog skulle nog inte vara en så dum idé.
Bipolär är inte så lätt att vara.. men du har viljan att "bättra" så då kommer du att lyckas!Din emotionella energi tar slut. EE får vi av saker som vi upplever som positiva - tex trevligt bemötande, bra arbetsmiljö, arbeta med något man tycker man är bra på osv. Du kanske behöver hitta en "källa" som passar dig? Det kan ju vara sällskap av ett djur, rida och få utlopp genom motion eller hitta en annan ee-källa!

Har du läst något om Borderline? 

Ja Nina är tusen gånger bättre än Mia. Var på en föreläsning av Nina oxå, otroligt kompetent människa som verkligen vet vad hon snackar om!

Men suck... varför sätta namn på allt?? Varför sätta stämpel på folkl??? Shit, kalla det vad fan du vill men orka sätta diagnoser på folk. VAD hjälper det liksom???

Därför att man vet med ganska stor säkerhet vilka mediciner och behandlingar som är bäst för olika diagnoser, så klart. Som bipolaritet som TS skrev om. Många bipolära får SSRI först, men i och med att det blir kartlagt att det är just bipolaritet vet man att litium är långt mer effektivt och många gånger kan personen få ett helt nytt liv.

Därför är det bra att känna till sin diagnos.

Hej på dig. Jag är precis som du. Kan tala om för dig att det är prestationsångest och dålig självkänsla det handlar om. Du har för höga krav på dig själv och vill att alla ska tycka om dig, du vill vara perfekt och är mycket rädd för att folk ska tycka illa om dig. förmodligen har du varit retad eller mobbad som yngre, kanske blivit sviken av kompisar som lämnat dig eller pojkvänner som dumpat dig när det gått ett tag. Då blir det att man får för sig att "ingen kommer gilla mig när de lär känna den jag är" därför försöker man hålla uppe en fasad och försöker vara perfekt. vilket ingen är. tänk så att det är ingen som orkar eller tänker på hur du gör, vad du säger, hur du ser ut, för de är SÅ FULLT UPPTAGNA med att tänka på hur DE SJÄLVA ÄR .
världen kretsar inte runt dig. även om man tror det när man har dålig självkänsla. delvis man tror att alla tittar på en när man går in i ett köpcenter. det inbillar man sig bara, de kanske slänger en blick - som alla gör på alla.
Allting kretsar inte runt dig. Vet du att den mest självupptagna människan är den med dålig självkänsla.
Öva upp den. Som någon annan skrev så finns det böcker att läsa som är bra. Jag har den Mia törnblom skrivit. Mycket bra saker hon skriver som jag tänker på ibland när jag känner mig illa till mods, på jobbet eller någonannanstanns!

Alla kanske inte är skapta till att vara samhällets slavar på heltid..? Funderat på det någon gång? 

Känner samma sak som dig, TS! Därför har jag aldrig haft ett riktigt jobb sen jag tog studenten. Bara vikariejobb under somrarna och sånt. Kanske jag också ska börja söka halvtidsjobb eller dylikt..? Man blir ju inte rik på det men jag och min karl klarar oss relativt bra idag trots att jag knappt har någon inkomst öht. Så det skulle ju definitivt vara bättre än inget.

Hälsan går i första hand! Även den psykiska hälsan.. 

Har aldrig blivit retad eller mobbad, eller ens lämnad av vänner och pojkvänner. Ingen har avvisat mig, det är bara jag själv som bestämt att jag inte duger som jag är. Min dåliga självkänsla är inte orsakad av yttre omständigheter, utan beror med stor sannolikhet på depressionerna som tillhör min diagnos.

Jag är en av de få som föredrar timanställningar och kortare vikariat. Då har jag ett mål. Tex kan jag stå ut för jag vet att det bara rör sig om 6 månader. Sen är jag fri ett tag. Om man är fast anställd så har man sina 5 veckor semester, men det räcker inte för mig.