Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

*skratt* Nä.. nog svårt å få in ordet fler gånger. Men då fattar jag vad du menar. För nä, ouppklarat bagage är tradigt värre.. jag har ju personligen ganska tungt bagage, fast jag har ställt det mesta ifrån mig, å OM jag skulle ha något som påverkar mig idag så tar JAG ansvar för det, lägger det aldrig på en partner. Man har ju liksom en önskan att frigöra sig från det..

fast just nu känner att senaste bagaget i form av bl.a. ett ex som dels svek så hårt å sen är ruskigt otrevlig fast det var han som lämnade å har ny brud och allt, helt obegripligt och oprovocerat- gör mig så låg vissa dagar än, att jag bestämt mig för att jag inte är redo för en ny relation. Just för ATT jag inte vill lägga mitt bagage på någon annan.

Tack för förklaringen.   Jag ser mitt "bagage" som erfarenheter, som lärt mig saker. Som ex. ödmjukhet inför hur skört livet är t.ex. Och att vårda det jag har.

Drygt av bruden du träffade att vägra en så kul sak som en träning ihop, för att exet hennes gjort nått.. skumt resonerat. Varje ny människa måste ju liksom på nått vis i möjligast mån få en ny chans. (

Sådana problem mitt ex hade. Han "erkände" väl en del, annat kom upp, å han skulle förändras, och bla bla bla. Djävligt synd, eftersom jag älskade honom djupt, å vi hade det tokigt bra ihop när han inte flydde in i nått eller så förstås. Ser människan som sjuk.. han har väl halvt erkänt det, men tar ju aldrig tag i det.

Jobbigaste är nu efteråt, när nya små sanningar poppar upp, från oväntade håll, å jag inser HUR mkt han ljugit. Och att jag märker hur det påverkar mig, så att jag har jätte jättesvårt att lita på nya män. Åkt på några snytingar redan nu i dejtingträsket, så jag har kastat in handduken. Orkar inte med den cynism som hotar att bli min om jag fortsätter att hänga där i träsket... Kärleken måste finnas någonannanstans.

Läser i tråden, å ångra inte mitt val att kliva av, även om jag är frustrerad like hell av och till. Men livet är ju så gott ändå, å jag och ungarna har det tokigt bra ihop. Så känner mig ganska fridfull ändå, dom ögonblick jag inte står å ylar mot månen förstås då..   hehe...

Lycka till allihopa, och "hopplös"(gillar inte ditt nick, för jag tycker inte alls du verkar hopplös, snarare makalös) hoppas du skakar av dig honom(och eventuellt att hans sambo får reda på vad han gjort; så att hon kan få en valmöjlighet hon också).

skicka en blinkeysmiley bara då.. (gjorde jag med ett ex, och det gick hem.. den gjorde honom väldigt glad, å han smsade tebaks, å sen rullade det på)

me too.. jätterädd faktiskt. Inte haft någon annan än mitt ex sista fem åren, å ska på dejt nu.. å jag är skiträdd. Funderar på att låta det ta lite tid, å inte skynda på. OM karln känns rätt, så lär det väl kännas så rätt att man till slut kommer över den där tröskeln. Hoppas jag..

SA HAN seriöst det??? Gud vad vrickat!! Dom flesta som är så störda brukar ju faktiskt vara smarta nog att inte säga sånt riktigt rent ut.. skönt att han gjorde det, så att du fick veta med en gång och kunde avsluta innan han lyckats påverka dig mer negativt på nått vis.

Du.. det där låter inte nått vidare. Han har ju sagt att ni inte skulle ses mer.. då skulle jag säga tack och hej, och ta mitt pick och pack någonannastans typ. Oavsett läckerhetsgrad.. För jag har fått nog av att bli sårad i onödan, och om nån dissar en, så fine.. deras val. Finns ju liksom fler människor i världen att ägna sin tid åt.

Han beter sig inte självsäkert, han beter sig som en som har fasad utåt, men eg. är väldigt osäker, å det är människor som kan såra mkt i slutänden,t yvärr.

Själv har jag varit på dejt, å det var otroligt trevligt... många timmars prata. men blev inte riktigt klok på en sak.. van vid andra sorters män, och väljer numera bort dom, men den här mannen var så tillbakadragen fysiskt. Nån kram, å så knådade han lite på mig, men noop, inget mer. Och idag bara snurrar det i huvudet, om vad han vill/inte vill egentligen.. Vi ska ses igen, snart, är det bestämt. Men så f-b rädd att bli dissad. Jag sa ändå ganska tydligt att jag tyckte det var jättetrevligt och att jag gärna ville se honom igen å så... men...... *suckar* Blä.

Undrar ibland om jag verkligen är modig nog för det här. Men ska iaf inte backa ur än. (bara så f-b rädd att bli sårad och dissad.. men det är väl smällar man måste ta antar jag. å singellivet är faktiskt himla skönt det med... så egentligen är det ju lite win-situation oavsett hur det blir.. men.. men å men å men... eller nått.

Inte ett dugg dumt. Inte om känslorna är rätt! Fast finns en del saker att tänka över. Du behöver fundera över om du skulle kunna leva med att han HAR barn. För dom kommer ju alltid att finnas där, så en kille med barn kan inte ge dig samma mängd uppmärksamhet ex. som en kille utan; enbart pga av tidsfaktorn. OM du kan leva med det, så behöver du nog faktiskt träffa hans barn(på neutralt vis) snart för att se om det klaffar någorlunda mellan er. Det behöver det liksom göra, om det var något långsiktigt förhållande du hade sikte på... (tips är faktiskt att köpa med sig nått litet till barnen när man ser dom första gången; kanske kan kallas muta, men det kan faktiskt fungera bra.. *skratt*)

Sen; om du vill ha barn och han kanske känner sig färdig med det.. sånt behöver faktiskt pratas om, ganska tidigt. För OM man vill totalt olika i den frågan, så är relationen ganska dödsdömd, är min trista erfarenhet. Man ska inte tro att den andre "tänker ändra sig sen".. Utan får ju ta vad man ser och får, inte förvänta sig att göra om personen ifråga.

Ja, håller med! SÅ otroligt fint skrivet!   Tänk så nu själv då, när du blir låg när du går in på HP. (blev iofs jag med, när jag var med där, därför jag inte är det mer) Tror du är något på spåret, när du överväger att flytta för att ha närmare människor mer irl. Och jag tror att idén att försöka leta lite mer irl är bra! Typ göra vad som helst, för att träffa nya människor och så vara öppensinnad bara för alla nya man träffar. Gå en kurs, börja träna på ex. friskis(i min stad är det tydligen raggställe nummer ett enligt en undersökning *skratt*), försöka hitta nya vänner osv. Allt för att öka chanserna att träffa någon ny ev. partner.

Men tack för liknelsen! Den var FIN!   Och BRA tycker jag!

men herregud.. SPRING SÅ FORT BENEN BÄR DIG!! Och titta inte tillbaka.. prata inte med honom alls igen. Bryt bara vänligt. Om man har så stora problem med aggressioner och svartsjuka så behöver man söka hjälp.

hörrni.. nu har jag gett mig in i dejtingträsket igen, lite försiktigt.. tänkte som så, att så mkt som ska klaffa, och så obråttom som jag har, så borde det ta ett bra tag att träffa "rätt"; så jag tänkte öva lite fram tills jag hittar rätt. Reggade mig på en sajt, och har lagt in lite text och några bilder.

Sen fick jag ett mail av en snubbe som var lite yngre än mig, som frågade efter msn. Jag sa att att jag ju inte vet vem han är.. men han insisterade, och hade bild och allt, och såg bra ut(inte på ett bimbovis) och jag tänkte att jag skulle chansa lite.. La till honom på min privata msn; och vi hade en kort dialog.

Det första han gjorde var att be om att få prata på webkamera. Min är trasig, så jag sa det. Sen började han pumpa mig på alla möjliga andar fakta. Var jag bor, om jag bor ensam, osv, osv. Kändes halvolustigt.. sen kommenterade han mina bilder, att jag ju hade en där som var tagen på webkamera och en del andra små detaljer: så han misstänkte alltså att jag var oärlig om kameran, fast jag hade förklarat att min yngsta antagligen har haft sönder den.

Är jag vriden, eller? Men jag tappade totalt lusten. Som tjej, särskilt när man HAR råkat ut för en del skit, så måste man ju vara lite försiktig.. och när någon är sådär "på", så får jag ont i magen, och ff.a. att bli misstänkliggjord och pumpad på fakta. Nog för att jag inte tycker att man ska slösa bort för mkt tid på nätet, utan hellre träffas relativt snart.. men allt detta hände liksom på en timme eller nått!

När jag sa det till honom, garvade han bara. ??? Nån som har en tanke??