Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Nu har jag blivit tvungen att registrera mig här på FL bara för att kunna vara med i den här tråden. Efter att ha varit allmänt bitter och fullt övertygad om att det inte finns några singlar i HELA världen, så bestämde jag mig för att prova nätdejting iaf. Men jag känner att jag gärna vill ha lite feedback på min presentation... så här kommer den:

"Jag tänkte knåpa ihop en riktigt rolig presentation, men eftersom jag är en så torr och tråkig person så får det bli en medioker istället.

Jag är precis om majoriteten här en glad och snäll kille, med tillägget att jag faktiskt tycker jag är både gladare och snällare än de flesta. Ibland är jag galet pratglad, ofta kombinerat med yviga gester och ljudeffekter, men jag kan även vara väldigt blyg och tillbakadragen. Jag älskar även att ordbajsa om hur förträfflig jag är (för det är jag... nog... förträfflig alltså, för ordbajsa är ganska kul).

Om du lyckats läsa igenom mitt dravel ända hit så undrar du kanske vad jag letar efter?Jag letar efter någon som gör mig glad och varm, någon som jag kan sakna när jag är själv och någon som kan lyfta mig till molnen (ganska cheesy det sista men det är ju det jag vill! =))." 

Okej, herregud! Idag har jag gjort bort mig en himla massa. Jag var så dum att jag knappt vet vart jag ska bli av. Men samtidigt försöker jag inse att allt inte kan läggas på mig.

I vintras dejta jag en man ett par 3 ggr sen rann det ut i sanden. Han dök upp kanske 2 mån efter det och bara ringde på dörren en eftermiddag. Vi snackade och hade trevligt, pussades lite och han gick hem. Efter det hade vi lite mailkontakt och en kväll dök han upp, helt oväntat, med en ros. Och vi spenderade en mysig kväll ihop. Sen dök han upp igen, även denna gång utan att anmäla det före, och då var jag upptagen så jag öppnade och sa att jag inte hade tid. Han log och gick.

Så idag, jag har kommit hem från jobbet, skitvarm! Lagar mat iklädd endast underkläder och pratar i telefon när det plingar på dörren. Jag drar snabbt på mig en morgonrock och öppnar - och där står han. Jag blir så chockad att jag bara smäller igen dörren och låser. Och tar upp min telefon igen. Berättar för kompisen vad som hänt och hon säger åt mig att genast lägga på och öppna igen. Jag gör så men då har han redan gått.
Jag fattar inte vad som hände, hur jag kunde reagera så.
Jag försökte skicka ett sms med får ingen lev.rapport och tror det beror på att han har som några av er, en egen telefon eller simkort till "nätkontakter"

Äsch, så dum jag känner mig!
Men samtidigt...även om jag gillar raka spontana män så måste han ju ge mig en chans att iaf klä på mig. Och då säga till 10 min innan han bara dyker upp!

Jo fast nu var det en timme sedan han fick sms'et och har inte svarat så han blev nog lite stött Nej, denna gången blev jag lite irriterad efter att jag tänkt efter ett tag. Men samtidigt kände jag mig så elak.  Jag träffar honom gärna, men på lika villkor.

är det nån mer här som är ensam med barn?
Hur gör ni? jag har ingen som kan vara barnvakt vill ju inte att barnen ska träffa en dejt bara sådär  

Kanske finns någon på jobbet. Får höra lite grann...problemet är att mitt ena barn är extremt blygt så det känns som om man måste "skola in" barnen flera ggr innan jag kan han "nytta" av barnvakten och lita på att jag kan vara borta en stund. inte så skoj om de ringer hem mig direkt
men får fråga runt lite 

Jag skrev att det inte var meningen att bara smälla igen dörren men att jag inte var riktigt påklädd, lagade mat och prata i telefon. Och så skrev jag att jag tycker det är trevligt att träffa honom men att det inte är rättvist och okej att bara dyka upp så. Att jag vill ha chansen att välja. Typ..

Jag är ju, vilket borde vara rätt känt numera, humörsmänniska. Jag är bekväm, har nästan som princip att inte göra mig till för någon man, utan vara jag, precis som jag är till vardags, självklart beror det lite på vart man skall gå. Men går gärna ut i jeans och gummiskor

Tro mig man hittar allt i klädväg hos mig, man hittar faktisk det mesta hos mig överlag. Dock sålde jag min aftonklänning för någon månad sen, helt realistiskt, för när i helvete skulle jag ha på mig den igen. Vacker var den, opraktiskt som fan och numera hos en mer nöjd ägarinna

Jag vill veta att jag kan gå hem för egen maskin om jag måste (gummiskor) Jeans passar på både krogen och i skogen och jag trivs i dom.

Även om jag har kläder för att besöka ungefär vad som helst, så vet jag med mig att jag kommer vägra en alltför avancerad, dyrt ställe dejt, för det är inte den sidan jag vill visa upp av mig själv, det är inte den jag är till vardags, även om jag gladeligen springer på galej någon annan gång. Jag är en sån där som man kan ha med i både slott och koja, vill jag passa in så gör jag det, som en kemelont