Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

Jag provar en puff.

En sak som min man säger som är själv föredetta heroin och alkohol missbrukare att vill man inte hjälpa sig själv, kan ingen hjälpa en. Tyvärr är det så. Man måste ha viljan att förändras och bli bättre, om han saknar viljan så kan ingen, absolut ingen hjälpa honom. Han måste motivera sig själv! Om varken du eller barnet är nog motivation för honom så får du tyvärr ta ett beslut snart, vill du fortsätta leva så eller vill du gå vidare? Han lär inte förändras utan viljan. Hans beteende med lögner och annat, är precis så en missbrukare beteer sig. Knarket, alkoholen är viktigare än något annat här i världen.
Vill han få hjälp så finns det massor med hjälp att få från olika missbruksenheter.
Behöver du råd kan du själv också vända dig till olika organisationer som arbetar med missbrukare, kyrkliga och icke kyrkliga.

Tack för ditt svar. Det är sant som din man säger, man kan aldrig ändra på någon annan än sig själv. Jag tänker på allt vad vi har ihop som är bra, - det är mycket!, men när han plockar fram sina missbrukartendenser i form av att dricka, eller blir hooked på något arbetsmässigt eller röker joints, då har jag god lust att sparka honom käpprent åt helvete! Jag skulle vilja önska att jag bara kunde vara likgiltig och lycklig oavsett om han är destruktiv eller ej, men jag lyckas inte hålla balansen när han sjunker, utan jag följer med honom rätt ner i fördärvet, rent själsmässigt, och då mår jag pyton. Allt hamnar ur fokus. Men innerst inne vill jag ju inte lämna min man, helst inte. Jag älskar honom och han är bra på så himla många sätt. Jag ångrar att jag berättat för människor runt mig om hur läget är och att jag funderar på att lämna (jag var tvungen att berätta på mitt jobb tex, efter en ordentlig kris mellan oss som höll på att urarta och bli våldsam). Jag kan inte bara gå tillbaks till hur det var och låtsas som ingenting, för folk runt mig är medvetna om läget nu och stöttar mig i att gå min egen väg. 
Fanken, så ambivalent. 

Det är många som läser, men inte så många som skriver. Tycker ni inget? Inga reaktioner eller tankar? Jag tar tacksamt emot.

...era reflektioner.

Har läst men har inga råd eller tips att komma med (säkert gäller detsamma för fler som bara läser)

Kan bara önska att ni får ordning på era liv.

Tack

Åh, vad jag känner igen mig! På så många sätt. Har en bebis i famnen att  fokusera på så kan bara skriva lite åt gången.

Men bebisens pappa. Han har alkoholproblem men eftersom han inte känner att han måste dricka, utan vill, så "räknas det inte" enligt honom. Och andra märker ju inte att något är fel, utan uppmuntrar honom till att dricka när det är fest. Och vem är då jag att säga "nej du får inte". Han är snäppet över 30 och då "ska" man ju dricka. Men om man inte klarar av det, varför ska man fortsätta då? Andra förstår inte att de förstör.

Och det här med nikotin. Min kille började röka i år! Varför göra det när man är så gammal? Och han gömmer cigaretterna för mig och tvättar sig och tror att jag inte märker det.

Jag är fd medberoende. Min man var (är) beroende av sex och jag mådde bra så länge jag inte visste. Efter att hans otroheter avslöjats gick jag skäpprakt in i ett medberoende där jag fick för mig att allt berodde på att jag inte var snygg nog, inte vild nog eller inte generös nog. Jag snokade och nojade. Jag gav upp allt jag uppskattade och ville fylla mitt liv med. Vikten rasade och jag gav upp alla intressen och vänner. Jag var tom nära att gå med på ett öppet förhållande för att slippa alla lögner. Allt för att "göra allt bra ingen". Det fungerade inte. Han var inte intresserad av att ge upp sitt beroende och jag förlorade mig själv. Vi älskade verkligen varandra, men jag behövde ge upp vär relationen för att kunna leva med den enda man inte kan separerar från; mig själv.

Idag mår jag hyfsat själv, men kan inte tänka mig att ha en relation eller ens datea eller flörta än eller inom överskådlig tid. Mitt ex "mår också bättre". Han bönfaller mig att ta honom tillbaka och olvar att han är nykter var gång vi ses vid hämtningar och lämningar. Fast i grund och botten verkar han vara rätt nöjd med att få odla sitt beroende utan att behöva riskera att ertappas......

TS, jag har gjort ALLT. Tro mig när jag skriver att ditt ansvar är dig själv och ditt barn. Du kan inte ta över din mans egenansvar. Ska han bli nykter behöver han göra det själv. Du kan stödja honom, men du kan inte göra arbetet åt honom. Stödja honom gör du bäst om du först tar din tid att läka. En medberoende kan inte ge ett sunt stöd. En beroende och en medberoende är en katastrofal mix!

En annan negativ följd av det hela, för ens egen del, är att andra människor, som inte förstår att vederbördande har ett missbruksproblem, istället anser att missbrukarens partner är the bad guy. För missbrukarens partner verkar bara vara ett dödstråkigt och alldeles för allvarligt control freak som inte kan slappna av. Typ.