Anonym

Äldre 5 Aug 17:46

49 svar

Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

Han är en jättebra pappa och vi har ett underbart hem. Det känns som att jag bara hittat på alltihop, att det är jag som är en otolerant knasboll. Han har tidigare missbrukat kokain, amfetamin, extacy, hash, alkohol, lsd... När vi träffades hade han slutat med de tunga drogerna men fortsatte med haschet, alkoholen och var arbetsnarkoman. Jag blev gravid och bad honom sluta. Han gick bakom ryggen på mig flera gånger men var till sist "fri".
Ett tag.
Sen började han sporadiskt röka joints igen. Gränserna mellan jobb och fritid finns oftast inte. Han kan inte dricka alkohol som en normal människa, han blir stupfull, däckar, kräks... Som tur är har det varit lång tid mellan gångerna, men det händer allt oftare nu. Nu har han börjat röka cigaretter med. Han är 30 år.
Utåt sett är han så himla duktig, arbetsam, fortfarande ung ju!
Men jag lider. Jag blir så sjuk tillsammans med honom. Jag kontrollerar, blir orolig, rädd, får ångest.
Jag går på Al-Anon, läser litteratur, googlar, försöker hjälpa mig själv med ett ständigt positivt tänkande, försöker släppa taget och leva mitt eget liv, i vårat förhållande.
Vi har nästan aldrig sex. Vi har inte så mycket närhet, connection på ett djupare plan. Han är otillgänglig, oromantisk, tänker enbart praktisk.
Jag längtar efter närhet, passion, sex! Att bli sedd, bekräftad, förstådd.
Vi har gått till parterapeut, det hjälpte litegrann, men han tycker inte att han har några problem.
Jag har fortsatt hos terapeuten själv, men det gör mig bara ännu mer förvirrad, för han leder mig till ett spår bort från min man. Jag har fortfarande hoppet kvar. Det där dumma hoppet, som är så himlans starkt.
Vi turas om att vara hemma med barnet. Står inte ut att vara i samma rum som honom någon längre tid. Han har varit så elak, så orättvis, egoistisk och hård. Vi har grälat så mycket det sista året. Det finns nästan ingen kärlek kvar. Nästan.
Jag har börjat titta mig runt efter nytt boende åt mig och våran dotter. Han tycker det verkar bra att vara särbo, för då kan han jobba mer. Samtidigt som han tar sig fler friheter till att bete sig omoget (festa) försöker han vara omtänksam mot mig. Jag vet inte om det är för att han har dåligt samvete...
Jag vet inte längre vad som är rätt och vågar inte lita på det som jag själv känner. Jag är rädd för att jag kanske bara hittat på alltihop, att jag är en knasboll med förvrängd verklighetsuppfattning.
Kan någon spegla mig? Leda mig? Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-08-05 17:59
Tillägg: Hans mamma är bipolär pillernarkoman, hans pappa pensionerad arbetsnarkoman, hans syster alkoholist och hans bror arbetsnarkoman. Det är inte konstigt att han är som han är. Men eftersom hela hans familj är "likadan" så är det så himla svårt för honom att inse/släppa förnekelsen...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-08-05 18:40
Jag har som sagt börjat tro att jag bara hittat på att han är en missbrukarpersonlighet, och att det istället bara är jag som har knasiga idéer/är pryd och tradig, typ.

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Aug 21:24

#11

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-05 21:12:50 följande:

Jag är fd medberoende. Min man var (är) beroende av sex och jag mådde bra så länge jag inte visste. Efter att hans otroheter avslöjats gick jag skäpprakt in i ett medberoende där jag fick för mig att allt berodde på att jag inte var snygg nog, inte vild nog eller inte generös nog. Jag snokade och nojade. Jag gav upp allt jag uppskattade och ville fylla mitt liv med. Vikten rasade och jag gav upp alla intressen och vänner. Jag var tom nära att gå med på ett öppet förhållande för att slippa alla lögner. Allt för att "göra allt bra ingen". Det fungerade inte. Han var inte intresserad av att ge upp sitt beroende och jag förlorade mig själv. Vi älskade verkligen varandra, men jag behövde ge upp vär relationen för att kunna leva med den enda man inte kan separerar från; mig själv.

Idag mår jag hyfsat själv, men kan inte tänka mig att ha en relation eller ens datea eller flörta än eller inom överskådlig tid. Mitt ex "mår också bättre". Han bönfaller mig att ta honom tillbaka och olvar att han är nykter var gång vi ses vid hämtningar och lämningar. Fast i grund och botten verkar han vara rätt nöjd med att få odla sitt beroende utan att behöva riskera att ertappas......

TS, jag har gjort ALLT. Tro mig när jag skriver att ditt ansvar är dig själv och ditt barn. Du kan inte ta över din mans egenansvar. Ska han bli nykter behöver han göra det själv. Du kan stödja honom, men du kan inte göra arbetet åt honom. Stödja honom gör du bäst om du först tar din tid att läka. En medberoende kan inte ge ett sunt stöd. En beroende och en medberoende är en katastrofal mix!

Guuud det låter exakt som jag. Jag har gett upp allt jag uppskattade och ville fylla mitt liv med - för att han skulle få sin vilja, för att jag inte ville bråka eller vara till besvär, jag kände mig tvungen att anpassa mig honom så att vårat gemensamma liv skulle kunna fungera, och jag har flyttat mina gränser mer och mer, eftersom han ändå bara träder över dem.

Problemet är bara det, att jag ena stunden är bombsäker på att han är sjuk, och i nästa sekund blir jag osäker. Jag antar att jag är djupt manipulerad, och dessutom har jag ju slutat lyssna på mina egna känslor. Livsfarligt.
Jag är väldigt väl insatt i beroende-medberoendeproblematik, det är något jag fördjupat mig i i flera år. Just därför ter det sig så himla overkligt för mig att jag står i denna situation idag. Hur kan man vara så blind?

Anonym (tråkigt)

Äldre 5 Aug 21:32

#12

Missbrukare är de mest egoistiska, svekfulla och lögnaktiga människorna som finns. Tyväär. Trots att de också har stunder av värme och glädje ibland.

Mitt råd är endast detta - lämna honom.

Tyvärr kommer det inte bli bättre. Jag lovar.

Du är värdefull, låt honom inte dra ner dig mera. Ditt liv är kort nog ändå.

Jag vet att jag har rätt. Endast mellan 5-10% av missbrukare lyckas bli helt fria från sitt missbruk, även efter behandlingshem. Hör efter på närmsta behandlingshem så får du det bekräftat.

kram ${#emotions_dlg.flower}$

Anonym (fd medberoende)

Äldre 5 Aug 21:33

#13

Anonym skrev 2011-08-05 21:24:51 följande:

Guuud det låter exakt som jag. Jag har gett upp allt jag uppskattade och ville fylla mitt liv med - för att han skulle få sin vilja, för att jag inte ville bråka eller vara till besvär, jag kände mig tvungen att anpassa mig honom så att vårat gemensamma liv skulle kunna fungera, och jag har flyttat mina gränser mer och mer, eftersom han ändå bara träder över dem.

Problemet är bara det, att jag ena stunden är bombsäker på att han är sjuk, och i nästa sekund blir jag osäker. Jag antar att jag är djupt manipulerad, och dessutom har jag ju slutat lyssna på mina egna känslor. Livsfarligt.
Jag är väldigt väl insatt i beroende-medberoendeproblematik, det är något jag fördjupat mig i i flera år. Just därför ter det sig så himla overkligt för mig att jag står i denna situation idag. Hur kan man vara så blind?

Man kan ju knappast vara medberoende och ha insikt, eller hur??? Det spekar ingen roll hur insatt man är-känslor lyder inte intellektet. Man måste bagatellisera för att kunna undvika att ge upp relationen.

Jag blev den stora syndabocken vid separationen. Jag ville inte att barnen skulle drabbas värre än nödvändigt, så jag vile inte att släkt och vänner skulle veta vad min fd man gjort och gör. De som dömmer mig hårdast känner jag medlidande för. De tror verkligen att livet är lätt och att man skiljer sig för att man inte orkar odla relationen. Jag hoppas att de aldrig tvingas inse hur hårt livet kan vara.

När det gått så långt som det gjorde för mig, och som jag tycker det låter som det gjort för dig, måste man ge sig utrymme att läka. Kan du läka dig själv, med honom? Är du den mamma du vill vara när du är i den här relationen, så som relationen ser ut nu?

Anonym (Jag med)

Äldre 5 Aug 21:59

#14

Mitt ex är sexberoende och den sista tiden bestod hela jag bara av ett kontrollerande, surt, snokande moln. Usch det är riktigt hemskt när jag tänker på det. JAG bara försvann.

Vi gick skilda vägar för 1 ½ år sen och det är det bästa jag gjort. Jag insåg inte ens hur medberoende jag var, det mesta har jag insett nu i efterhand.

Hittat tillbaka så mycket till mig själv det här året, hittat livsglädje igen. Lust att leka med mina barn! Att skratta. FÅ rå om mig själv. Att inte ständigt oroa mig för vad han gör är så otroligt skönt!

Jag förstår att det är ett jättesvårt beslut att ta, för mig tog det flera år... Idag kan jag såklart ångra att jag inte gjorde detta tidigare. Men som medberoende är det inte lätt!

Nu behöver ju inte du gå samma väg som mig, men jag tror att det är svårt för att tillfriskna om partnern inte inser att han är sjuk... och tyvärr är det ju han som måste ta det steget.
Den enda du kan förändra är dig själv.

Många kramar

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Aug 22:17

#15

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-05 21:33:54 följande:

Man kan ju knappast vara medberoende och ha insikt, eller hur??? Det spekar ingen roll hur insatt man är-känslor lyder inte intellektet. Man måste bagatellisera för att kunna undvika att ge upp relationen.

Jag blev den stora syndabocken vid separationen. Jag ville inte att barnen skulle drabbas värre än nödvändigt, så jag vile inte att släkt och vänner skulle veta vad min fd man gjort och gör. De som dömmer mig hårdast känner jag medlidande för. De tror verkligen att livet är lätt och att man skiljer sig för att man inte orkar odla relationen. Jag hoppas att de aldrig tvingas inse hur hårt livet kan vara.

När det gått så långt som det gjorde för mig, och som jag tycker det låter som det gjort för dig, måste man ge sig utrymme att läka. Kan du läka dig själv, med honom? Är du den mamma du vill vara när du är i den här relationen, så som relationen ser ut nu?

Du är klok. Tack.

Nej jag känner att jag behöver väldigt stort utrymme och en egen bas för att kunna läka. Han är inte hemma nu i helgen och det är skönt. Det är som balsam för själen att få vara själv, att han inte är här. Jag mår dåligt i hans närvaro. Jag är glad att jag kommit så långt iallafall, att jag inte sitter och kräks av oro för att han ska vara stupfull nu och knarka.

Jag är långt ifrån den mamma som jag vill vara. Det är också det som är min drivkraft nu. Jag vet att min dotter är fast i detta, hon kan inte flytta härifrån, det är jag som måste ta rodret och segla ut ur det med henne hel i behåll. Jag vet att jag måste må bra för att hon ska må bra.

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Aug 22:24

#16

Jag känner mig som en som sett avgrunden, men som satt ögonbindel på och sprungit rätt ut i den, i hopp om att jag skulle få avgrunden till att bli trivsam. Nu sitter jag här och minns knappt hur livet ser ut utanför, vem jag själv är och varför jag mår dåligt.

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Aug 23:00

#17

Anonym (tråkigt) skrev 2011-08-05 21:32:54 följande:

Missbrukare är de mest egoistiska, svekfulla och lögnaktiga människorna som finns. Tyväär. Trots att de också har stunder av värme och glädje ibland.

Mitt råd är endast detta - lämna honom.

Tyvärr kommer det inte bli bättre. Jag lovar.

Du är värdefull, låt honom inte dra ner dig mera. Ditt liv är kort nog ändå.

Jag vet att jag har rätt. Endast mellan 5-10% av missbrukare lyckas bli helt fria från sitt missbruk, även efter behandlingshem. Hör efter på närmsta behandlingshem så får du det bekräftat.

kram ${#emotions_dlg.flower}$

Tack för dina ord! Det betyder något. Jag behöver bli bankad i huvudet med sanningen så att jag kan bli modig!

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Aug 23:01

#18

Anonym (Jag med) skrev 2011-08-05 21:59:23 följande:

Mitt ex är sexberoende och den sista tiden bestod hela jag bara av ett kontrollerande, surt, snokande moln. Usch det är riktigt hemskt när jag tänker på det. JAG bara försvann.

Vi gick skilda vägar för 1 ½ år sen och det är det bästa jag gjort. Jag insåg inte ens hur medberoende jag var, det mesta har jag insett nu i efterhand.

Hittat tillbaka så mycket till mig själv det här året, hittat livsglädje igen. Lust att leka med mina barn! Att skratta. FÅ rå om mig själv. Att inte ständigt oroa mig för vad han gör är så otroligt skönt!

Jag förstår att det är ett jättesvårt beslut att ta, för mig tog det flera år... Idag kan jag såklart ångra att jag inte gjorde detta tidigare. Men som medberoende är det inte lätt!

Nu behöver ju inte du gå samma väg som mig, men jag tror att det är svårt för att tillfriskna om partnern inte inser att han är sjuk... och tyvärr är det ju han som måste ta det steget.
Den enda du kan förändra är dig själv.

Många kramar

Hur fann du modet och styrkan till att lämna?

Dalton

Äldre 6 Aug 00:04

#19

Är det kärlek som driver dig? För man kan ju älska på avstånd. Då slipper man drunkna av bördorna.

Anonym (A)

Äldre 6 Aug 00:22

#20

Anonym (tråkigt) skrev 2011-08-05 21:32:54 följande:

Missbrukare är de mest egoistiska, svekfulla och lögnaktiga människorna som finns. Tyväär. Trots att de också har stunder av värme och glädje ibland.

Mitt råd är endast detta - lämna honom.

Tyvärr kommer det inte bli bättre. Jag lovar.

Du är värdefull, låt honom inte dra ner dig mera. Ditt liv är kort nog ändå.

Jag vet att jag har rätt. Endast mellan 5-10% av missbrukare lyckas bli helt fria från sitt missbruk, även efter behandlingshem. Hör efter på närmsta behandlingshem så får du det bekräftat.

kram ${#emotions_dlg.flower}$

Jag är dock lite dubbelt inställd till detta. Både i denna tråden och i the real life så att säga. Jag är nämligen före detta missbrukare själv. Både varit medberoende i en relation, missbrukare i en annan. Därför vet jag ju att man kan ändras och det känns som om det gör att jag ännu mindre vet när jag ska ge upp.

Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

INNEHÅLL