Anonym

Äldre 5 Aug 17:46

49 svar

Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

Han är en jättebra pappa och vi har ett underbart hem. Det känns som att jag bara hittat på alltihop, att det är jag som är en otolerant knasboll. Han har tidigare missbrukat kokain, amfetamin, extacy, hash, alkohol, lsd... När vi träffades hade han slutat med de tunga drogerna men fortsatte med haschet, alkoholen och var arbetsnarkoman. Jag blev gravid och bad honom sluta. Han gick bakom ryggen på mig flera gånger men var till sist "fri".
Ett tag.
Sen började han sporadiskt röka joints igen. Gränserna mellan jobb och fritid finns oftast inte. Han kan inte dricka alkohol som en normal människa, han blir stupfull, däckar, kräks... Som tur är har det varit lång tid mellan gångerna, men det händer allt oftare nu. Nu har han börjat röka cigaretter med. Han är 30 år.
Utåt sett är han så himla duktig, arbetsam, fortfarande ung ju!
Men jag lider. Jag blir så sjuk tillsammans med honom. Jag kontrollerar, blir orolig, rädd, får ångest.
Jag går på Al-Anon, läser litteratur, googlar, försöker hjälpa mig själv med ett ständigt positivt tänkande, försöker släppa taget och leva mitt eget liv, i vårat förhållande.
Vi har nästan aldrig sex. Vi har inte så mycket närhet, connection på ett djupare plan. Han är otillgänglig, oromantisk, tänker enbart praktisk.
Jag längtar efter närhet, passion, sex! Att bli sedd, bekräftad, förstådd.
Vi har gått till parterapeut, det hjälpte litegrann, men han tycker inte att han har några problem.
Jag har fortsatt hos terapeuten själv, men det gör mig bara ännu mer förvirrad, för han leder mig till ett spår bort från min man. Jag har fortfarande hoppet kvar. Det där dumma hoppet, som är så himlans starkt.
Vi turas om att vara hemma med barnet. Står inte ut att vara i samma rum som honom någon längre tid. Han har varit så elak, så orättvis, egoistisk och hård. Vi har grälat så mycket det sista året. Det finns nästan ingen kärlek kvar. Nästan.
Jag har börjat titta mig runt efter nytt boende åt mig och våran dotter. Han tycker det verkar bra att vara särbo, för då kan han jobba mer. Samtidigt som han tar sig fler friheter till att bete sig omoget (festa) försöker han vara omtänksam mot mig. Jag vet inte om det är för att han har dåligt samvete...
Jag vet inte längre vad som är rätt och vågar inte lita på det som jag själv känner. Jag är rädd för att jag kanske bara hittat på alltihop, att jag är en knasboll med förvrängd verklighetsuppfattning.
Kan någon spegla mig? Leda mig? Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-08-05 17:59
Tillägg: Hans mamma är bipolär pillernarkoman, hans pappa pensionerad arbetsnarkoman, hans syster alkoholist och hans bror arbetsnarkoman. Det är inte konstigt att han är som han är. Men eftersom hela hans familj är "likadan" så är det så himla svårt för honom att inse/släppa förnekelsen...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-08-05 18:40
Jag har som sagt börjat tro att jag bara hittat på att han är en missbrukarpersonlighet, och att det istället bara är jag som har knasiga idéer/är pryd och tradig, typ.

Anonym (fd medberoende)

Äldre 6 Aug 06:35

#21

Anonym skrev 2011-08-05 22:17:16 följande:

Du är klok. Tack.

Nej jag känner att jag behöver väldigt stort utrymme och en egen bas för att kunna läka. Han är inte hemma nu i helgen och det är skönt. Det är som balsam för själen att få vara själv, att han inte är här. Jag mår dåligt i hans närvaro. Jag är glad att jag kommit så långt iallafall, att jag inte sitter och kräks av oro för att han ska vara stupfull nu och knarka.

Jag är långt ifrån den mamma som jag vill vara. Det är också det som är min drivkraft nu. Jag vet att min dotter är fast i detta, hon kan inte flytta härifrån, det är jag som måste ta rodret och segla ut ur det med henne hel i behåll. Jag vet att jag måste må bra för att hon ska må bra.

Ni måste inte göra slut, inte nu om ni inte vill. Det viktigaste nu är att du ordnar ett liv åt dig själv och din dotter där ni mår bra. Relationen med din man kan du fundera på allt eftersom.

Det låter verkligen som du nu mår bättre av att vara utan honom, och som förälder är det absolut nödvändigt att du gör vad du kan för att må bra.

Vad bra att han inte är hemma i helgen. Det ger dig lite andrum.

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 Aug 07:10

#22

Anonym (A) skrev 2011-08-06 00:22:49 följande:

Jag är dock lite dubbelt inställd till detta. Både i denna tråden och i the real life så att säga. Jag är nämligen före detta missbrukare själv. Både varit medberoende i en relation, missbrukare i en annan. Därför vet jag ju att man kan ändras och det känns som om det gör att jag ännu mindre vet när jag ska ge upp.

Jag håller med. Det är en stor del av mitt dilemma. Jag vet att man som medberoende KAN tillfriskna, i relationen, fastän missbrukaren är aktiv eller ej. Det handlar om att inse sin vanmakt, att släppa taget och gå vidare med sig själv.

Det är bara så slugt det hela. Jag märker det knappt själv, anpassningen till honom sker liksom per automatik. Och så är jag rädd för att jag inte ska lyckas med att bli frisk, fastän jag flyttar från honom. Är rädd att medberoendet etsat sig så pass fast att jag aldrig ska kunna leva normalt igen.

Ja, det är många tankar och känslor jag har. När han är här hemma vill jag alltid härifrån, ut - och göra något, bara något, bara inte vara här. Har trott att det beror på att jag inte trivs i vårat hem. Nu är han inte här, och jag har bara lust att vara här. Så det kan ju egentligen knappast vara husets fel? Också typiskt va, att ge annat skulden, istället för att se den stora elefanten som står i storarummet.

Tack för att jag får skriva.

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 Aug 07:22

#23

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-06 06:35:21 följande:

Ni måste inte göra slut, inte nu om ni inte vill. Det viktigaste nu är att du ordnar ett liv åt dig själv och din dotter där ni mår bra. Relationen med din man kan du fundera på allt eftersom.

Det låter verkligen som du nu mår bättre av att vara utan honom, och som förälder är det absolut nödvändigt att du gör vad du kan för att må bra.

Vad bra att han inte är hemma i helgen. Det ger dig lite andrum.

Ja det är väldigt skönt att få lite andrum.
Det lutar åt att jag kommer att flytta, det är så gott som helt säkert. Men det tar tid att få tag på lägenhet och ordna allt det praktiska och ekonomiska innan jag kan flytta.
Tills dess måste jag hitta ett sätt att vara starkare än jag är, när vi är tillsammans. Det bryter ner mig.

Anonym (fd medberoende)

Äldre 6 Aug 07:57

#24

Anonym skrev 2011-08-06 07:22:52 följande:

Ja det är väldigt skönt att få lite andrum.
Det lutar åt att jag kommer att flytta, det är så gott som helt säkert. Men det tar tid att få tag på lägenhet och ordna allt det praktiska och ekonomiska innan jag kan flytta.
Tills dess måste jag hitta ett sätt att vara starkare än jag är, när vi är tillsammans. Det bryter ner mig.

Fokusera på vad som triggar igång dig och se om du kan släppa det. Acceptera att det inte är ditt ansvar att hindra honom från att dricka, röka eller jobba hjäl dig. Planera dagarna för dig och ditt barn och HÅLL DIG TILL PLANEN. Vill han vara med måste han vara nykter. Om han väljer att inte vara nykter hittar du och barnet på saker själva.

Passa på att ordna med ekonomi och lgh när du har en stund över och tänk på allt positivt som närmanr sig. Hur dina dagar kommer se ut, hur du vill ha ditt hem osv.

Anonym Trådstartaren

Äldre 7 Aug 09:02

#25

Jag har haft en bra helg, tillsammans med min dotter. Har försökt att inte ägna min sambo en endaste tanke, det har gått rätt så bra. Han spenderar helgen hos sin syster som fyller 40, och det passar honom fint, eftersom där vimlar av sprit, hasch och andra missbrukare. Det enda jag hört från honom är ett ångestladdat sms i går morse där han funderade på att köra hem i panik för att han saknade oss... Jag antar att han hade bakfylleångest. I går kväll när jag skulle lägga mig fick jag ångest och försökte ringa honom, men han svarade inte såklart.

Igår åkte jag till min gamla hemstad och hälsade på gamla vänner och bekanta och berättade hur det egentligen står till. Känner att jag får full uppbackning och blir mer och mer säker på min sak. Har googlat mycket om medberoende, missbruk, manipulation osv. Läser också boken "Anhörig" av Katerina Janouch.

Det som är så lurigt med min man, är att han missbrukar "sällan". Men när han brukar alkohol, eller hasch för den delen, gör han det på ett mycket osunt sätt. Gränslöst. När jag druckit halva mitt glas vin är han inne på sitt andra, eller tredje. Och så är det vännerna han väljer sig, något skriker om dem att de inte är sunda, och miljöerna han trivs i - sunkiga nersupna lokala pubbar. Om det inte vore för mig hade han besökt dem betydligt oftare. Fastän han inte missbrukar dagligen så är han ändå en missbrukarpersonlighet, och det har varit förödande för mig som vuxit upp med en medberoende mor, och alkoholiserade pappor. Jag har gått käpprätt in i medberoenderollen och tappat mitt fotfäste.

Imorgon har jag tid hos en advokat, och på tisdag har jag tid hos min psykolog. Hoppas att det kommer gå bra för mig.

Anonym (orolig)

Äldre 7 Aug 19:33

#26

Hej TS.
Jag känner igen mig något så otroligt i det du skriver. Är i ett förhållande som varit till och från i 8 år och är gravt medberoende. Läser böcker, går på Al-Anon men kämpar fortfarande oerhört med att ta mig loss och tillfriskna. Om man nu kan bli frisk? Är också livrädd för att jag levt så länge med vad som är onormalt att jag helt tappat alla krav och gränser för vad som är ett anständigt liv. Kommer någon alls vilja ha mig? Har stannat mycket för att han är så bra på att ge mig bekräftelse i det lilla, sms, pussar etc. Men sex har vi knappt alls längre. Längtar också efter att bli sedd. Att bli bekräftad på riktigt i de stora, allvarliga sakerna som verkligen gäller. Skaffa barn, ekonomi, kunna flytta till större hem osv - men allt, precis allt har och är omöjligt i och med hans supande.

Han var nykter i ett år men har nu sedan slutet av maj haft återfall. Denna sommar som var den sommar jag äntligen hoppats skulle bli en fin lugn sommar har hittills varit ett brinnande helvete. Det är också så svårt att finna stöd i vänner och familj, de förstår ju inte varför jag som tidigare varit social, gjort karriär och varit stark finner mig i detta. Och det ger samtidgt som jag förstår hur de resonerar en enorm skuld. Och så isolerar man sig med missbrukaren ännu mer.

Ja, varför gör vi det? Stannar?

Anonym Trådstartaren

Äldre 7 Aug 19:44

#27

Anonym (orolig) skrev 2011-08-07 19:33:04 följande:

Hej TS.
Jag känner igen mig något så otroligt i det du skriver. Är i ett förhållande som varit till och från i 8 år och är gravt medberoende. Läser böcker, går på Al-Anon men kämpar fortfarande oerhört med att ta mig loss och tillfriskna. Om man nu kan bli frisk? Är också livrädd för att jag levt så länge med vad som är onormalt att jag helt tappat alla krav och gränser för vad som är ett anständigt liv. Kommer någon alls vilja ha mig? Har stannat mycket för att han är så bra på att ge mig bekräftelse i det lilla, sms, pussar etc. Men sex har vi knappt alls längre. Längtar också efter att bli sedd. Att bli bekräftad på riktigt i de stora, allvarliga sakerna som verkligen gäller. Skaffa barn, ekonomi, kunna flytta till större hem osv - men allt, precis allt har och är omöjligt i och med hans supande.

Han var nykter i ett år men har nu sedan slutet av maj haft återfall. Denna sommar som var den sommar jag äntligen hoppats skulle bli en fin lugn sommar har hittills varit ett brinnande helvete. Det är också så svårt att finna stöd i vänner och familj, de förstår ju inte varför jag som tidigare varit social, gjort karriär och varit stark finner mig i detta. Och det ger samtidgt som jag förstår hur de resonerar en enorm skuld. Och så isolerar man sig med missbrukaren ännu mer.

Ja, varför gör vi det? Stannar?

Jag tror att man stannar för att man någonstans älskar personen som finns bakom missbruket, och man hoppas... hoppet är ju det sista som lämnar människan, det är så himla svårt att gå vidare när hoppet finns kvar, för då är man länkad till vederbördande. Och så tror jag att det är rädsla, rädsla för ensamheten, rädsla för att missbrukaren ska må mycket bättre utan en, eller mycket sämre, rädsla för vad andra ska tycka och tänka, rädsla för hur man själv skulle må efter en eventuell separation. Tror man vant sig vid att dåligt = normalt. Jag minnst inte hur ett bra liv känns, och är rädd för att jag inte kommer att uppleva det ändå, även fast jag lämnar.
Så tror jag också att det är otroligt sårbart att stå på egna ben, när man varit insjunken i en annan människa i så lång tid. Ja det är många saker, många tankar.... Svårt är det iallafall.

Anonym Trådstartaren

Äldre 7 Aug 19:46

#28

Anonym (orolig) skrev 2011-08-07 19:33:04 följande:

Hej TS.
Jag känner igen mig något så otroligt i det du skriver. Är i ett förhållande som varit till och från i 8 år och är gravt medberoende. Läser böcker, går på Al-Anon men kämpar fortfarande oerhört med att ta mig loss och tillfriskna. Om man nu kan bli frisk? Är också livrädd för att jag levt så länge med vad som är onormalt att jag helt tappat alla krav och gränser för vad som är ett anständigt liv. Kommer någon alls vilja ha mig? Har stannat mycket för att han är så bra på att ge mig bekräftelse i det lilla, sms, pussar etc. Men sex har vi knappt alls längre. Längtar också efter att bli sedd. Att bli bekräftad på riktigt i de stora, allvarliga sakerna som verkligen gäller. Skaffa barn, ekonomi, kunna flytta till större hem osv - men allt, precis allt har och är omöjligt i och med hans supande.

Han var nykter i ett år men har nu sedan slutet av maj haft återfall. Denna sommar som var den sommar jag äntligen hoppats skulle bli en fin lugn sommar har hittills varit ett brinnande helvete. Det är också så svårt att finna stöd i vänner och familj, de förstår ju inte varför jag som tidigare varit social, gjort karriär och varit stark finner mig i detta. Och det ger samtidgt som jag förstår hur de resonerar en enorm skuld. Och så isolerar man sig med missbrukaren ännu mer.

Ja, varför gör vi det? Stannar?

Tack för ditt svar btw. Det är en tröst att veta att man inte är själv, eller hur? Kram

Anonym (orolig)

Äldre 7 Aug 20:05

#29

Anonym skrev 2011-08-07 19:44:34 följande:

Jag tror att man stannar för att man någonstans älskar personen som finns bakom missbruket, och man hoppas... hoppet är ju det sista som lämnar människan, det är så himla svårt att gå vidare när hoppet finns kvar, för då är man länkad till vederbördande. Och så tror jag att det är rädsla, rädsla för ensamheten, rädsla för att missbrukaren ska må mycket bättre utan en, eller mycket sämre, rädsla för vad andra ska tycka och tänka, rädsla för hur man själv skulle må efter en eventuell separation. Tror man vant sig vid att dåligt = normalt. Jag minnst inte hur ett bra liv känns, och är rädd för att jag inte kommer att uppleva det ändå, även fast jag lämnar.
Så tror jag också att det är otroligt sårbart att stå på egna ben, när man varit insjunken i en annan människa i så lång tid. Ja det är många saker, många tankar.... Svårt är det iallafall.

Ja man hoppas. För att det för oss som inte tycker droger eller alkohol är viktigare än precis allt annat i ens liv inte riktigt kan förstå hur skevt allt är i missbrukarens hjärna. Vi vill tro att denne person som vi någonstans älskar ska kunna bli lagad. Om man bara anstärnger sig extra så kanske det kan gå. Men det hjälper tyvärr inte ett dugg har jag nu dyrköpt insett. Vill de missbruka gör det så och det finns rent ut sagt inte ett skit vi kan göra åt det.

Men så ser man en vilja, en glimt av insikt och prat om att nu, nu ska det bli annorlunda - och någonstans börjar ett hopp pyra. Jag har trott min sambo varit hos sin mamma och gått i behandling, tagit alla sina mediciner inklusive antabus och äntligen varit på rätt väg igen. Jag lyckades övertala hans mamma att han skulle få vara där ett tag och trott det fungerat. Varit så skönt att vara själv och veta var han befinner sig, kunna andas igen! Nu har allt rasat, han har inte alls varit nykter utan druckit ändå trots allt. Nu är han på mig med sms sedan igår kväll där han bönar och ber att få komma hem. Det spelar ingen roll att han inte bidragit med ett öre sedan i maj, han anser fortfarande detta är hans hem och att jag har ett ansvar för att han inte har någonstans att ta vägen.

Jag vill inte att han sätter sin fot över tröskeln igen för då vet jag inte hur jag ska bli av med honom igen och jag är så rädd för att fler år ska försvinna ur mitt liv till detta ickeliv!

Har fått kuratortid i nästa vecka. Hoppas så vi kan finna styrka båda två att försöka fokusera på oss själva!

Anonym (orolig)

Äldre 7 Aug 20:06

#30

Anonym skrev 2011-08-07 19:46:00 följande:

Tack för ditt svar btw. Det är en tröst att veta att man inte är själv, eller hur? Kram

Det är det absolut. Vi kanske kan försöka stötta varandra. Jag försöker gå på Al-Anon och hoppas komma så långt som många av de som går på mötena har gjort. Men just nu känns det som en mycket lång väg att vandra.

Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

INNEHÅLL