Jag får panik!!

Jag med, 40+ med man, barn och hus. Jag har gillat henne i flera år nu, men vågar varken visa eller säga nåt. Både för att jag är feg och för att det kanske blir konstigt när man träffas efter det, för hon är säkert inte intresserad på det viset.

Spelar det någon roll vad hon känner? Kommer ditt framtida handlande vad gäller ditt eget förhållande att bestämmas av hur någon annan känner för dig och inte vad ni (du och din sambo) känner för varandra?

För övrigt grips man av panik, man får det inte.

Intressant, om än något bajsnödigt, påstående. Skulle du kunna hänvisa till någon källa till det?

Jepp, vi tycks vara flera. Håller på o bli helknäckt med mina känslor. Har oxå jag man barn hus o hela köret - har ALDRIG varit med en qvinna. Har inte ens vetat om att jag skulle kunna känna så här. Och är 40+. Helgalet o jag fattar absolut ingenting. Min man tänder jag inte på längre, tyvärr, vårt sexliv är dött för 2-3 år sedan. För ett och ett halvt år sedan fick jag en ny väninna via jobbet. Hon är singel med barn, har dock hört att hon skulle vara bi. Vi har askul tillsammans, kan tala om ALLT utom detta då. Nix. Små beröringar, blickar o komments existerar som KAN vara tecken på nånting ömsesidigt men ingen av oss VÅÅGAR ju. Jag förstår absolut att hon inte vågar, hon är i chefsställning och är förstås rädd om hon skulle säga nåt o allt blev fel. Men jag vågar ju inte heller nånting. Tänker på henne varje dag, drömmer varje natt, blir helt svag o glömmer vad jag håller på med på jobbet om jag ser henne. Tyvärr ses vi rätt sällan på fritiden, ca en gång i månaden o guuu vad jag väntar på dessa träffar. Nu har jag bestämt mig för att nästa gång (om 3 veckor) erkänna vad jag tänker - det får bära eller brista - men är så himla rädd att jag skall mista henne som vän om allt blir helt fel. Då dör jag inombords....berätta hur det går ts....

Jag vet inte vilken typ av förhållande som ni har till era respektive, men jag och min partner har haft långt gående diskussioner angående vad som skulle hända om hon fick känslor för en annan kvinna.

Nu faller det sig så att jag kan se rätt rationellt på det mesta, och skulle nu min partner vilja ha en annan kvinna, då är det något som hon vill ha/behöver som inte jag kan ge, med andra ord inte en "konkurrent" utan ett "komplement" varpå jag skulle vara OK med det. Jag tror inte att om hon skulle få känslor för en annan kvinna, att de känslor som hon har för mig kommer att försvinna.

Jag förstår att en del nu kommer att tänka "Men det vet du väl inte nu?" Mitt svar på detta är att, jo, det vet jag, eftersom jag vet hur jag kommer att reagera i nästan alla situationer. Jag och min partner är så pass öppna med varandra att om jag hypotetiskt, skulle vilja ha sex med en annan man, så skulle hon troligen se det på samma sätt som jag ser på henne och en annan kvinna

Här har du en till...Jag är 46 år, har man, hus och 2 vuxna barn. Har alltid blivit kär i kvinnor, och även haft sex med kvinnor. Men jag älskar min man och tänder på honom. Jag är ju utan tvekan bisexuell, men det kan ta lite tid innan man inser det.

Jag börjar mer och mer luta åt att det inte går att laga mitt äktenskap, har börjat inse att vi nog hållit fast vid varandra för att vi är rädda för ett liv utan varandra.
Sexlivet har alltid varit knepigt för min del och de senaste 4-5 åren har vi bara haft någon enstaka gång per år (aldrig på mitt initiativ). Det har gått så långt att jag inte ens vill att min man ska röra vid mig längre, han märker också att jag nästan ryggar tillbaka när han är nära mig.

Men hur vet man då om man är bi eller homo?
Jag har fått för mig att det inte är bara så enkelt. Det är möjligt att jag förträngt/förväxlat mina känslor för kvinnor, eller är det avsaknaden av kärlek som gör att jag tror att kvinnor bättre kan ge mig det än män. Jag har till och med börjat fundera på om jag har något fel på hormonerna.

Jag har aldrig ens kysst en kvinna så hur ska jag veta om mina känslor är äkta eller om de är något psykologiskt hopkok?

Oj..vad många som lever i garderoben.. Följ ert hjärta, det är allt jag kan säga. O lycka till med hur ni än gör :) Ps. Själv kom jag på ganska sent..att jag är lesbisk, i 20 års åldern. Livet och känslor är mångsidiga.. Ta en dag i taget och lyssna på era känslor.

i like your style... även om vi är konkurenter om damerna :-P

Skönt det finns fler  :)
Insåg i januari..förlorade mannen o vårt hem pga att han ej kunde tackla det..dock kommit på att jag ej tacklar det helt heller.. :(