Jag får panik!!

Ok ,de känns som de händer nåt i bådas ögon när vi ses.. fan nnnnnnjag försöker intala mej själv att jag inbillar mej att det bara är en knäpp., men så fort jag tänker på henne kommer jag på mej själv att jag går o ler...

du är förälskad i denna kvinna utan tvekan, det är min känsla av det hela i alla fall

Hur länge har du kännt henne? Hur ser hennes liv ut osv?

Jag har inte känt henne länge, vi jobbar bara ihop.har aldrig umgåtts utanför jobbet.. hon e yngre o ska plugga..
Ååå ja vill inte att de ska va så här men ändå tänker ja på henne hela tiden..

ingen...?

Här har du en tjej  till som är upp över öronen förälskad i en kvinnlig arbetskamrat.
Jag har vid 30 års ålder upptäckt att jag aldrig varit kär tidigare, men nu är jag så kär att hjärtat håller på att brista. Kan inte äta, sova eller tänka. Hon finns i mina tankar hela tiden. Blir alldeles knäsvag när jag träffar henne. Vill va med henne hela tiden.

Jag är gift med en man, har barn och hus. Jag har tidigare blivit attraherad kvinnor någon gång ibland, men nu är jag verkligen kär. Har i och med detta även insett att jag aldrig varit kär i min man, sexet har alltid fungerat dåligt och de senaste fem åren har vi knappt haft sex för att jag inte vill. Blir bara äcklad.

Jag tampas dels med dessa underbara men plågsamma känslorna som jag har för den här kvinnan och dels med tankar om jag gått och blivit homo/bi eller om jag alltid varit det.

Jag vet...det är så självklart att man är heterosexuell tills motsatsen bevisats. Men hur ska man veta? Jag är inte typen som hoppar i säng med vem som helst. Så jag vill inte ge mig ut bara för att testa ha sex med en tjej.
De senaste fem åren har jag inte varit attraherad av män, jag är inte ens längre sugen på snygga manliga filmstjärnor. Istället ser jag bara kvinnor just nu.

Jag är också rädd för att prata om dessa tankar, jag vill inte att folk ska få en annan bild av mig än vad de har nu. Och tänk om jag skulle ha fel!!! Det är ju inte så lätt att bara ta tillbaka allt.

Men jag vill ju veta om det är värt att fortsätta kämpa med förhållandet till min man, eller om det är lön löst. Vi har gått i parterapi i tre år, vi bråkar inte lika mycket längre men jag har ändå inga känslor för honom. Har nog aldrig haft det heller. När vi träffades som tonåringar var jag bara glad att bli "vald", att det fanns någon som tyckte om mig. Sen har jag inte velat göra slut av rädsla för att bli ensam.

Kul det låter härligt! Måste det gå längre då? Kan du inte få vara lite förälskad som du är nu bara?

Själv har jag precis också fattat att jag kan vara attraherad av kvinnor. Skitcoolt! Nu är jag visserligen gift med en man men blev rätt häpen för en månad sedan när jag träffade en tjej som jag faktiskt tyckte var wow.

Är ockaå i samma situation. 40 år, man, barn, hus men tokkär i en tjej... Underbart och helt förfärligt...

Det ser ut som om vi är en hel del i samma sits.
I 1,5 år har jag varit tokförälskad i en kvinnlig arbetskamrat. Jag har man, hus, barn, ja hela köret... Jag har alltid vetat att jag är bi men börjar bli mer och mer övertygad om att jag faktiskt är lesbisk. Har heller aldrig älskat min man, han passade liksom in i bilden och jag ville ha barn och han var en lämplig kandidat. Ojuste men så var det. Tyvärr har jag aldrig vågat vara med någon tjej, bara hånglat lite på fyllan.
Jag har bestämt mig för att komma ut  men måste bara vänta in rätt tillfälle...