Jag får panik!!

Härligt att läsa nr 40 (jag gjorde det). Får jag fråga ett par frågor.
Hur länge tog det innan du vågade testa hur hon kände o hur gjorde du det? anade du att där fanns nåt el? Vi har varit vänner 1,5 år o kan tala om ALLT men inte DET. Jag vet hon varit med nån tjej nån gång. Lite beröring nu o då (men vet ju inte om hon är sån me alla vänner), sover över i samma säng i enbart trosor (men kanske hon gör de me andra väninnor oxå?)....jag VET att hon inte kommer att ta steget pga att hon är lite i chefsställning o kan inte riskera nåt ifall det skulle vara så att jag inte vill samma (om hon tog steget liksom). Jag är helt såld på qvinnan...men hur 17 ska jag våga säga nåt, är ju så himla rädd att förlora henne helt.....suck....

Klart ni får ställa frågor, jag ska berätta hur det var för mig...

Jag visste att hon haft förhållande med tjejer så jag visste den biten och det underlättade ju det hela. Vi såg på några fester där jag flörtade med henne, höll mig nära henne, visade intresse, log och tittade, svarade flörtigt och jag tyckte att jag fick respons så det gjorde väl mig säkrare. En kväll när vi varit på samma förfest o skulle gå vidare så var det så dött överallt. Vi stod utanför ett ställe och hon undrade vad vi skulle hitta på nu då. Jag sa helt frankt: vi går hem till dig. - Bara du o jag? frågade hon. - Jaaa.... sa jag. Och så gjorde vi det. Vi gick långsamt genom stan, stannade och pratade med folk på vägen och jag var så spänd, nervös o förväntansfull.
När vi väl kom upp till lägenheten satte vi oss i hennes soffa och då lutade HON sig fram och kysste mig! Hitills var det liksom jag som varit lite mera på, jag hade trott att vi skulle prata ett tag i alla fall innan vi kom någonstans... Hon stannade upp och tittade på mig och frågade något i stil med "hur känns det?" och då for tuuuuusen frågor genom huvudet ; "vill jag det här? tyckte jag om det? fyyy, ska jag verkligen vara otrogen? är detta ok?... Och så kysste jag henne...

Efter detta visste jag ju att det fanns känslor från bådas håll, på något vis i alla fall Det dröjde några veckor innan vi sågs igen, vi hamnade på samma fest och historien upprepade sig och jag följde med henne hem och vi hamnade i säng. Och så där var det vid kanske 3, 4 tillfällen på lika många månader...

Klart att jag tvekade många gånger vad hon egentligen kände men vi hade en gemensam bekant som jag kunde fråga. Ville egentligen inte blanda in henne men hon kunde bekräfta att "min tjej" var intresserad tillbaka. Så när jag inte hade sett henne på någon månad, kunde vår gemensamma vän säga att "hon tänker på dig med" och så kände jag mig lite lugnare. Samtidigt var jag ju så "besatt" av henne och tänkte att hon har inget val, hon bara måste vara med mig :)

Det som var så svårt var ju att jag hade min man o familj som jag bedrog. Jag kände mig så lumpen, otäck och inte ok på något vis med detta. Skulden var så stor och tung och samtidigt känslorna till henne så himla starka. Stundtals kändes det som jag ville lämna allt och rymma med henne...

Samtidigt har hon berättat efteråt att hon hade så svårt att tro och lita på mig. Jag hade ju man o barn, skulle verkligen jag lämna allt? Vad betydde detta för mig, lekte jag bara med henne? Hon var livrädd att känna efter och släppa taget om alla känslorna med. Hon ville ju inte bli lurad eller sårad.

Tillslut efter ca 6 månader så bara bestämde jag mig för att detta går inte. Jag berättade för min man att jag ville skiljas, att jag blivit kär i någon annan och att det var en tjej. Jag tror att han blev chockad och ändå inte. Klart att han kände av att det inte alls var som det skulle i vårt förhållande som var helt platoniskt. Nu efter flera år är han och min fru helt ok med varandra. Inte så att de tycker om varandra men de kan ses och ha en trevlig ton. Men jag skulle inte säga att det alltid varit så lätt, det har tagit sin tid.

Sen är det viktigt att när jag väl bestämde mig för att jag skulle berätta för min man så handlade det faktiskt bara om just honom och mig. Jag kände att vid det laget så spelade det ingen roll vad som hände med mig och den andra tjejen. Jag bara visste att jag inte kunde fortsätta vara gift. Jag hade gått långt över gränsen för vad som är ok och vi kunde bara inte fortsätta ihop oavsett. När jag lämnade honom kände jag att det ej fanns något annat val och att det faktiskt kändes bra trots allt. Det var skönt at stå på egna ben och kunna ta egna beslut själv på ett annat vis än innan. Jag berättade dagen efter att jag berättat för min man för min släkt om seperationen. Han ville att jag skulle "ta på mig" skulden för seperationen, kanske hade han trott att de skulle vända mig ryggen o ta hans parti... Nu gjorde de inte det, sicken underbar familj jag har, jag visste faktiskt inte alls hur de reagera. Men de hade ju också känt o förstått att det inte var helt lätt o att vi inte var genuint lyckliga som par...

Tja, lite typ så var det. Hälften vågat o ALLT vunnet! Lycka till tjejer, vi är så många där ute :) Att leva med min fru liknar inget annat förhållande. Allt är inte rosensött MEN vi är varandras själsfränder, den andres bättre hälft och hon är så mjuk om ni förstår vad jag menar ;)  Våga, våga, våga!! Det är bättre att veta än att gå i ovisshet, OCH det är underbart att kunna komma ut och leva öppet.

Vilken härlig historia "jag gjorde det"! Det jag kan känna är att man alltid ska ifrågasätta ett dåligt förhållande, om man inte ligger eller pratar med varandra. I min värld är det dags att ge upp då, om man bara lever ihop för pengar, bekvämlighet etc. Alla är värda kärlek, respekt och sex, oavsett val av kön på sin partner. 

Men. Hur gör man om man är  lycklig med sin partner och trillar dit på kärlek? Om man lever i ett "perfekt" förhållande och helt plötsligt blir störtförälskad i sin kompis av samma kön? 

Vad står det för? Betyder det att man är homo/bi och måste göra slut med sin man för att leva ut en känsla eller testa vad känslan står för? Eller kan det vara så att man genom livet blir kär i människor? Av olika- och av samma kön? Att det liksom hör till livet? Ungefär som att man utsätts för påfrestningar och lockelser av andra slag? Om jag själv skulle följa alla impulser så skulle jag byta jobb och bostad jämt, hålla på med droger eller frosserier av olika slag... Jag skulle inte kunna hålla mig från att synda, testa, må gott....

Jag säger inte att det är på det ena eller andra sättet men är själv väldigt fundersam vad det står för att bli kär i en kvinna när man som jag har en man som är alldeles fantastisk på alla plan. När allt fungerar med sex, jämställdhet, samtal, ideologier.  Varför? Betyder det här att jag ska skilja mig? 

Och om jag nu skiljer mig från min man för att testa den här nya kärleken... Vad händer om ett par år sedan? När jag hittar nästa "wow" människa som får mina fötter att tappa fotfästet? Är det dags att lämna henne då och följa med nästa människa?

 

Om jag levde i ett lyckligt äktenskap med ett fungerande sexliv så skulle jag inte göra något åt förälskelsen, bara njuta av känslan att vara kär.

I mitt fall så misstänker jag att jag förträngt att jag kanske är homosexuell. Har aldrig varit bekväm med sexlivet, mått dåligt efteråt utan att riktigt veta varför. Nu vill jag inte ens att min man rör vid mig.
Jag har skyllt på att han inte är attraktiv, är för lat eller för okänslig. Men i själva verket tror jag att problemet ligger hos mig, att jag inte tycker det finns en endaste man som är attraktiv i mina ögon.

Hur vet man att ett äktenskap verkligen är utom räddning?
Hur kan jag vara säker på att mina homosexuella fantasier är äkta känslor och inte bara fantasier?

OOooo! Här händer det grejer , blir alldeles lipfärdig när jag inser att jag inte är helt ensamm i den här stora världen!
För min del är allt på stand by just nu. HON har flyttat =(

Vi träffades ett antal ggr ,snabba möten och tror aldrig jag upplevt sån hetta.. Men hon är ung ,hon har drömmar och även om hennes närhet gör mig totalt nervsjuk kan jag inte begära nåt av henne.. Tror inte hon är redo för något förhållande ..

Man kan inte låta bli och undra, vad är det som händer när man känner så här med en kvinna, har aldrig kännt så här så det är klart att man blir "chockad" , är det tristess i sitt "gamla" förhållande..? Betyder det ingen egentligen.. Så svårt att veta om man gör "rätt"..