Jag får panik!!

Provade att tag med henne...härligt som tusan. Annan förståelse..men barnen..mi tös särskilt tog det svårt.. Mamma här i en tjej var ej poppis... mannen äcklad så förhållandet gick utför pga av min rädsla o ensamhet i detta..

För mig är det helt fel just nu att ens komma på det här och ha något så stort att tänka på. Jag gifter mig med min sambo om ett par veckor så de här tankarna känns inte roliga. Inte så att jag är osäker på om sambon är rätt, utan mer bara jobbigt att tänka på sånt här nytt och viljan att undersöka vidare.. Jag känner dessutom inte människan men jag blev så otroligt nervös när jag träffade henne igår. O ingen har man att prata med irl som kan göra det lättare. komma på att man inte är helt hetero vid 30 var inget jag förväntade mig.

Jag är lycklig med min man. Vi har ett bra förhållande. Jag kan inte tänka mig att leva u t a n honom. Men. Den här Tjejen. 

Jag blir knäsvag.

Har aldrig känt såhär. Vi är olika. Jag ser ingen framtid med henne. Men jag är påverkad av henne. Drömmer om henne. Tänker på henne. Längtar efter henne.

Vill ha henne. Och min man.

Är det normalt? 

Exakt så är det för mig!!! (jag skrev ovanför dig)
Jag älskar min man och är otroligt kär, vill leva med honom och bilda familj med honom. Men vad gör den här tjejen med mig? Alltså när hon ler, jag bara smälter. Men precis som för dig så är vi olika, jag ser ingen framtid med henne och hon vet ju inte om någonting heller. Jag fattar bara inte hur jag som är så straight (var?) kan bli såhär.. hon är ju gay, så mycket har jag tagit reda på efter att jag märkte att jag drogs till henne.

Ibland undrar jag om det verkligen bara är en endaste person? Eller kan det vara så att man kan vara kär/förälskad i/älska flera? 

Jag vill så gärna bara vara kär i min man men går det? Kan man leva ett liv utan att hitta själsfränder eller bli kär/kåt/intresserad av andra n å g o n gång?

Jag vet inte! Jag blir så förvirrad! Men samtidigt...måste man följa alla impulser? Eller kan man bara flyta med? Se det för vad det är? Något som går över (?). Eller ljuger man för sig själv då?

Njea..jag har ganska lätt för att bli förälskad och vet att det tar några veckor innan det lägger sig. I slutändan vill jag ju vara med min man och älskar honom över allt annat.
Men jag har aldrig tittat åt en kvinna förut och det gör liksom att jag inte tycker att det vore lika illa att hångla lite, det vore inte otrohet .. eller är det det? Hade det varit en man så vet jag ju att det är totalförbjudet och bryr mig inte nämnvärt heller att fundera över det.

Samma här. Känner exakt som du, och har samma inställning. Vill leva med mannen men den här kvinnan får benen att vika sig under mig.....mina känslor för mannen resp kvinnan är olika, jag är väl bi antar jag men det är HELT olika saker för mig och därför är det inte så enkelt som att säga att man "blir kär i en person, inte ett kön". Jag kan vara kär i en kvinna och en man samtidigt, (eftersom det är olika saker för mig)  men inte i två män eller två kvinnor samtidigt....har alltid kunnat det men konstaterade det för mig själv först för ca 10 år sedan, när jag var knappt 30. Är inte öppen med det förutom om någon skulle fråga och det gör inte folk där jag bor

Jag har alltid känt att jag och min man varit mer som bästa vänner (som ibland råkar har sex) än som man och hustru. Jag trodde att jag kunde leva ett liv utan passion och riktig kärlek, men efter mer än 10 år i detta förhållande börjar jag bli minst sagt kärlekskrank.

Jag tror inte att man ska följa alla impulser, utan bara de som är verkliga (hur man nu ska kunna avgöra det). Jag är rädd för att jag kan ha ljugit för mig själv under större delen av mitt liv. Samtidigt är jag livrädd för att ta ett felaktigt beslut vare sig det handlar om att lämna mitt äktenskap eller att komma ut som gay.

Intressant! Alltså att du valt att leva utan passion och kärlek. Var det meningen eller är det något som har blivit med tiden?
Själv har jag valt det (inte han). 8 år har vi varit tillsammans och det har funkat bra. Men inte längre...
Kvinnan jag är kär i skulle jag aldrig kunna leva med. Vi är väldigt olika och har ett lite osunt vänskapsförhållande med en del maktspel i. Men jag hade aldrig sagt nej till ett förhållande med henne vid sidan om. Aldrig. Vill hon ha mig så är jag hennes!

Åååå flickor!! Jag tror att jag förstår er vånda... Jag ska berätta min historia, kanske kan den hjälpa någon...

Jag trodde att jag levde med mannen i mitt liv. När vi träffades blev jag upp över öronen förälskad och jag älskade att han var lite äldre än mig och så manlig. Hade aldrig haft någon tjej eller varit med någon heller för den delen, bara fantiserat men det är ju ganska vanligt?! Åren gick, vi gifte oss, köpte hus och fick barn. Allt funkade väl helt ok, visst hade vardagen kommit men det är ju så livet ser ut tänkte jag. Vi hade det ju ändå bra, bråkade inte och vi visste var vi hade varandra, vi hade en trivsam tillvaro helt enkelt. Men nog levde vi mer som bror och syster men så ser det nog ut i alla längre äktenskap tänkte jag. Det fanns liksom ingen anledning att ifrågasätta vårt förhållande när allt rullade på så bra...
Så träffade jag henne! Som en blixt från klar himmel och ALLT sattes på spel på en gång. Mina känslor för henne blev tokstarka fort, nästan som om jag vore besatt. Det var superjobbigt och underbart! Alla frågor; gillar jag tjejer på "riktigt", är jag beredd att släppa min man?, tänk om det bara är en "grej"?, hur kommer det bli för barnen?, vad kommer släkt och vänner att säga o tycka?, är jag beredd att äventyra min trygga vardag med allt vad den innebar?, inte är väl gräset ändå grönare på andra sidan, allt blir vardag?, tänk om HON är oseriös, dumpar mig, kommer jag ångra allt då?, vill jag leva som gay?, hur blir relationen sedan med mannens pappa? Ekonomin? vårdnaden? hur ska jag kunna vara utan mina barn???... osv för MÅNGA frågor var det... puh!

Men jag tog steget och jag har aldrig behövt vara orolig. Allt ordnade sig till slut. Jag o tjejen fick varandra, barnen älskar henne och mitt ex är väl någolunda ok med oss, idag i alla fall bör tilläggas. Jag har ALDRIG ångrat mig, jag är gay :) o tanken på att vilja ha tillbaka mitt gamla liv har aldrig slagit mig. Släkt o vänner tog det bra, tyckte jag var modig o att det var viktigt att vara sann mot sig själv. Och jag och min numera fru karar allt tillsammans liksom, vi saknar ingen man utan jag känner mig stark när vi ordnar med typiska "manliga" saker. Vi pratar på ett helt annat vis och har så himla kul ihop, det är ju på sätt och vis som att leva med sin bästa tjejkompis (och vi är ett helt fantastiskt 6liv)...

Solskenshistoria? Javisst MEN jag känner flera  tjejpar som har gjort samma resa (från gift med man o familj till att leva gay) där deras historia är likartad med min, man blir så förvånad men så är det... Och då bor jag ändå i en mindre småstad :)

Lycka till tjejer hur ni än gör. Jag resonerade som så att man lever faktiskt bara en gång och jag vägrar bli bitter. Jag hoppade ut i det där läskiga okända o vann allt :)