Trust me skrev 2012-08-05 23:08:20 följande:
Gammalt ämne vid det här laget.
Jag håller med om att det finns vackra och fula saker. När det handlar om tatueringar så ser jag det som en permanent sak man får leva med varje dag resten av sitt liv. Ett liv är en väldigt lång tid.
En hel del av de saker jag ansåg vackra, lämpliga, passande, vältänkta, uppenbara och självklara för bara, säg, tio år sedan har jag idag omvärderat. Tanken på att jag skulle stansat in någon av dessa på min kropp, på det permanenta sätt en tatuering är, får det att vända sig lite i magen.
Det ska alltså vara smakfull och välplacerad konst under resten av ditt liv. Det är en fruktansvärt lång tid. Så lång att den inte ens nästan är överblickbar.
/Tråkputten
Hej Tråkputten!
Jag förstår vad du säger men håller inte riktigt med.
För det första så ser jag inte permanenta märken på min kropp som något tungt att leva med. Det är en tatuering på min hud, inte en repa i min själ.
Tatueringen jag har, skulle jag inte göra om idag, men den symboliserar ju just det, en händelse i mitt liv, en händelse som permanent format mig, hjälpt mig finna vägen och är en del av mig, precis som min tatuering.
För vissa saker i livet är permanenta.
Ett klassiskt litterärt stycke är ju inget som kommer kännas mindre viktigt för mig när jag är 40, 50 eller 60.
Och skulle det göra det, så gör det ingenting, för det betydde något då och det är en del av vem jag är och min resa.
Jag ser det som att min kropp får följa med på den här resan, ibland med små permanenta minnesmärken.