Belönings system

Principen för direktbelöningar och belöningssystem/teckenekonomi är den samma. Man belönar i hopp om att förstärka ett visst beteende. Det är inte teckenekonomi i sig som skapar ögontjänare utan snarare om man använder belöningen i inlärningssyfte eller i uppfostringssyfte. Belöningar ska helst användas vid inlärningssituationer där det finns en svårighet av något slag (motorisk, uppmärksamhet, koncentration, planering) och inte slentrianmässigt  som ett försök att uppfostra barn till att lyda (som tyvärr visas i Nanny progammen). Det måste inte handla enbart om diagnosbarn heller, utan även inom normalvariationen finns det barn som tex. har det svårare att genomföra en viss handling som tex. innehåller många steg, eller som kanske har svårt att behålla fokus, eller som kanske har milda lässvårigheter eller outvecklat arbetsminne etc. Vid sådana tillfällen kan belöningssystem, tillsammans med andra hjälpmedel vara effektivt för att höja motivationen och öka barnets chanser att lyckas. Sedan när barnet behärskar uppgiften kan man ta bort belöningarna. Ta det här med påklädning som ett exempel. Många tror kanske att en fyraåring som inte klär på sig är olydig eller "trotsig". I vår sons fall vet jag att det handlar om en omognad i planeringsförmåga och exekutiva funktioner, vilket gör att han helt enkelt inte kan klä på sig själv. Eller snarare så att han kan klä på sig själv när alla förutsättningarna är precis rätt. Därför ser vi till att optimera hans chanser att lyckas klä på sig själv. Det innebär att han får klä på sig i ett enskilt rum utan störande moment, ha ett visuellt stödschema som hjälp för minnet, samt belöningar för att höja motivationen. Det handlar alltså inte om att få min son att lyda utan att lära honom att klä på sig självständigt. När han behärskar detta under optimala förhållanden minskar man successivt visuellt stöd, belöningar och ökar störande intryck. Har jag uppfostrat en ögontjänare? Eller har jag hjälpt ett barn att bli mer självständigt?

Det är stor skillnad på barn som inte kan, som behöver stöd och barn som inte vill/har lust.

Javisst, för barn som kan men inte vill funkar ju ett liknande förhållningssätt som Jesper Juul och Lars H Gustafsson förespråkar (och som jag själv tycker är bra och sunt). Men hur det än är så finns det ju barn som är större utmaningar än så (utan att de för den sakens skull måste ha en diagnos). Vad jag vill säga med mina inlägg är att belöningar kan vara till hjälp för en dessa barn när de används på rätt sätt. Jag säger inte att man ska använda det på alla barn. Funkar det med andra sätt så är väl det toppen. Men för många barn som anses olydiga och trotsiga handlar det kanske om en omognad i frontalloben som gör att barnet verkligen inte kan bättre (läs Ross Greene och Torkel Klingberg). Dessa barn behöver kanske någonting mer utöver "vanlig barnuppfostran". Hur det är med TS dotter kan jag inte uttala mig om.

zelia - Ska kika på de författare du rekommenderar. Och efter ditt första inlägg så är svaret att du naturligtvis hjälpt ditt barn bli mer självständigt. Gillar inte svarta-vita avgränsningar och tycker alltid det är bra när jag uppmärksammas att jag fallit i fällan    Tack! 

Jag håller med dig.

Vi har själva infört belöningssystem i form av guldstjärnor för äldsta sonen, nu 4,5 år. Precis som du skriver var situationen kaotisk och han hade hamnat i ett beteendemönster han inte kunde bryta, med ofantliga utbrott vid minsta ilska.
Detta har pågått i ca 3 år dagligen hos oss och påverkat hela familjen negativt, speciellt lillebror som hamnat i skymundan en hel del.
Vi har jobbat med detta dagligen, kämpat och läst allt vi kommit över. Inga andra problem finns i övrigt, endast dessa utbrott som han inte hade kunskapen, orken eller motivation att ta sig ur.

Så efter tips från en vän ( med liknande problem ) införde vi belöningssystemet för ca 2 månader sedan och det har fungerat över förväntan.
Sonen har lärt sig att man kan vara arg, ledsen och frustrerad på andra sätt, mindre jobbiga sätt och är allmänt mer harmonisk.

Vi kommer fortsätta med detta någon månad till och jag är övertygad om att han kommer klara det alldeles utmärkt fortsättningsvis också, nu när han upptäckt andra sätt att visa sin vilja på.

För oss handlade det inte om att få ett lydigt barn, utan tvärtom ett självständigt starkt barn som kan visa och använda sin egen vilja på ett mer konstruktivt sätt.

Många har dock åsikter om detta, men alla barn är individer och detta är jag övertygad om var den bästa lösningen för oss och honom.

bra länk

Håller inte med om det sista där. barnet tappar sin inre vägledning genom belöningar oavsett om det är för barnets bästa man gör det.

Ja Ross Greene böckerna är bra komplement till Juul och Gustafsson, speciellt om man har barn som "är lite svårare" . Klingbergs bok ger en bra inblick i hur hjärnans funktioner mognar. Vill man veta vad tillämpad beteendeanalys är kan man läsa Peter Karlssons bok beteendestöd i vardagen. När det gäller belöningssystem så är det så att de flesta tänker på Supernanny som tyvärr gör helt galet. Jag som har levt med beteendemodifikation i tre år (fått handledning av experter  på området) och har lärt mig det utan och innan kan se den enorma hjälpen, men också nackdelarna. Vi har genom bla belöningar lärt vår son i princip allting som normala barn lär sig by default under förskoleåldern (han har autism och klassades som utvecklingsstörd som två-åring, nu är han integrerad i vanlig förskoleverksamhet vilket antagligen inte hade fungerat utan den otroliga draghhjälp som träningen varit). Vi har dock använt belöningar med viss försiktighet och jag har aldrig strävat efter lydnad utan snarare belönat egna initiativ. Trots snart tre års beteendeträning är vår son inte ett dugg lydig. Kanske går det att uppfostra barn till nickedockor om man har lydnad som mål. Men jag tror faktiskt att det är betydligt svårare än man tror, trots diverse belöningssystem. Jag har dock läst Petra Krantz blogg och jag håller med om att man kan missa viktiga ledtrådar om barnets verkliga behov om man är för ivrig att hela tiden belöna bra beteenden. Kanske är det så att barnet tappar sin inre vägledning? Det är iaf viktigt att tänka när man inför belöningar. Samtidigt så vet jag att om min son helt och hållet hade fått följa sin inre vägledning så hade han varit kvar i sin lilla autismbubbla. Hade han varit lyckligare då? Kanske? Men han hade inte kunnat uttrycka sina behov och åsikter verbalt på samma sätt som han kan idag, han hade haft blöja, han hade inte kunnat klä på sig själv, han hade inte kunnat klippa med sax och pyssla med de andra barnen på dagis, han hade inte kunnat delta i de andra barnens lekar och framförallt, han hade inte kunnat diskutera sina specialintressen med oss (som är hans absoluta favoritsysselsättning). För vår son har ändå beteendeträningen inneburit större chans att delta i det sociala livet och därmed också en större chans att påverka sitt liv.

Nu är min son ett dåligt exempel eftersom han har så stora problem att han till och med har fått en diagnos. Men samtidigt är det ju  så att hos alla barn så finns det stora skillnader i utveckling av hjärnans olika funktioner och vissa barn kanske ligger flera år efter sina jämnåriga inom vissa kognitiva områden. Om man ska hjälpa dessa barn så kanske man får tänka utöver vanlig barnuppfostran? Ett barn som tex. har lättare läs och skrivsvårigheter kan ju komma ikapp sina jämnåriga ganska snabbt om man lyckas motivera barnet att läsa mer. Om ett sätt att öka motivationen är tex. att ge barnet lite extra datortid efter läxorna, ska man undvika det då, pga av rädsla för belöningar?  Ja, jag vet inte, men jag tycker det är synd att man aldrig får en nyanserad bild av belöningssystem och beteendemodifikation. Som allting annat så finns det för och nackdelar med belöningar. Livet är så enkelt för dem som tänker svartvitt. De har alltid sanningar att leverera.

Jag menade exempelvis vid jobbiga sjukhusbesök eller otrevlig medicinering. Det tror jag verkligen inte sätter deras inre vägledning på spel. Jag ogillar verkligen slentrianmässiga belöningssystem, men jag kan faktiskt inte se att det faller inom samma kategori som att ge barn något trevligt att se fram emot när de måste stå ut med saker som gör dem illa, dock skulle jag kanske inte ens kalla det för belöningar. Dåligt ordval.

Nej, det kallas väl mer mutor egentligen om man lockar med något om barnen gör som man säger. Belöningssystem är ju bara mutor i system. Ingen skillnad egentligen förutom att det senare kanske förekommer mer ofta, om man så att säga har satt det i system isf enstaka tillfällen, så det är väl det som gör det senare något bättre.