grannens son har blivit ängel- hur ska jag bemöta?

Vill bara säga att när vi förlorade vår nyfödde son så tyckte jag det var väldigt jobbigt med alla som plötsligt ville kramas. Det kändes väldigt inkräktande och mer som om det var för deras egen skull än för min skull. Jag sa inget till dem utan lät dem hållas eftersom jag förstod att tanken var god och de ville oss väl. Men som sagt, jag tyckte det var jobbigt. Även om de frågade först kunde jag inte säga nej, det kändes liksom snålt att tacka nej till en kram även om jag inte ville ha den.

Däremot uppskattade vi alla kort i brevlådan från mer eller mindre bekanta, alla blommor, och framför allt alla som vågade prata med oss, vågade fråga. Vi ville ju trots allt berätta om vår son som vi var så stolta över.
Så för mig var alla sätt bra, utom just kramar, från de mer flyktigt bekanta.