1,5 år & i trotsåldern!!!!!

Jag kallar inte det trotsålder, jag kallar det temperament och testande av vem man är :)
Min snart 17 månaders här hemma kan bli tvärilsk när han inte får som han vill, jätteledsen när han blir besviken och är otålig som attan.
Jag försöker att alltid bejaka hans känslor, det är okej att bli besviken för att man inte fick ha saxen man lyckades pilla ner från köksbänken med hjälp av flugsmällan.
Det är okej att bli arg när man inte får gå ut precis just nu.
Det är okej att bli arg för att man inte få leka i toalettstolen.
Sen försöker jag så klart avleda och distrahera men vissa dagar kan det tära en del

Min lilleman håller på att undersöka sig själv och omgivningen och oss föräldrar, tillsammans med sitt hetsiga temperament som absolut inte kan komma från mig (harkel)... 

Så gör min lilleman med. Häller ut mjölken ibland på sig, gör precis tvärtemot vad jag säger men jag tycker inte det är trots. För mig är det bara att undersöka och tänja på gränserna, att han inte riktigt förstår "nejet" än. Det kommer efter hand. 
Sen blir det ju lite lek med att se om man hinner göra det man tänkt innan mamma ser en. Eller om man har något man inte får. Lilleman är så söt, får han till exempel tag på telefonen så sätter han sig med ryggen mot och så frågar man vad han gör då brukar han skutta till lite och inte ens vända sig om utan ställer sig upp och pinnar iväg så fort de små benen hinner ;) 

Jo vissa dagar är de väldigt billiga, det käraste man har!
Vi hade en tuff natt med tänder på väg upp så dagen har gått i gnällets fotspår tillsammans med temperamentet och att mitt barn blir som en tornado när han blir trött och samtidigt så där sömnklumpig som man blir när man är trött. Det slutade med att jag kröp upp jämte liten och sov middag med.
Sen undrar jag hur arg man kan bli för att man inte får av sig skon när man sitter i bilen? Eller när man inte når/får pilla på växelspaken när mamma kör... phui, tur att han är så söt och gosig med jämna mellanrum men jag förstår dig helt!

i situationer där han vill gå själv fast jag helst hade velat ha honom i vagn har vi löst med att antingen bära honom i en ergo-sele på ryggen, den accepterar han av någon anledning helt! Eller så har jag en lös barnvagnssele med koppel. Då kan han gå runt och titta och jag har ändå koll på att han inte rusar ut i vägen eller kommer bort.

Däremot tar jag inte en kamp som dricka vs middag men det är mest för att mitt barn vanligtvis äter väldigt bra att en måltid inte skulle göra så mycket om han äter lite halvtaskigt en måltid. Då fyller vi bara på med lit emer mat nästa mål eller med välling vid läggdags :) 

Klart att man blir mosig!
Shit jag är absolut inte den bästa föräldern! Vissa dagar driver de en till vanvettet med att pilla på allt och slita i allt och dra i allt och få vansinnesutbrott för ingenting och så har man andra barn runt sig i samma ålder som sitter så snällt och där föräldrarna knappt barnsäkrat hemmet (dvs lyft upp allt 1,5 meter) för deras barn ändå inte pillar på allt.
Och fel måste man få göra som förälder, bara man kan erkänna dem och be om ursäkt för dem. Jag försöker alltid se till att säga förlåt när jag handlat fel för det gör jag. vissa dagar mer än en gång :/ 

Jäsingen!
och mitt barn är första-barnet!
Jaja, bara att ge upp... jag skaffade ju barn med en man vars första ord var ajaj... Min första mening var "kan själv" så lilleman har väl att brås på! 

Jo ibland är det svårt, man försöker för man vet att barn har rätt att ha sina känslor och för att om någon skrattade åt mig mitt i ett raseriutbrott hade jag blivit vansinnig men ibland går det bara inte... Så söta när de skäller argt på vad det än är som retat upp dem :)

Vad skönt (missförstå mig rätt nu) det är att höra andras historier om sina "vilda" barn! 
Vi är liksom inte ensamma med temperament och vilja i tidig ålder! 

Vi har satt barnlås på alla skåp och lådor som lilleman inte får vara i. Vi lämnade några öppna som de med plastbunkar och grytor och dylikt som inte för något att han river ur. Då kan jag stoppa kameran i en låda som han inte kan öppna och jag behöver inte säga nej och där genom har vi minskat ett nej tills dess att han blir så stor att han förstår vad ett nej är. 
Allt som vi inte vill att han ska pilla på är undanplockat eller satt på hyllor högre upp. När han blir större och kan förstå ett nej kommer sakerna att flyttas ner igen men tills dess så undviker vi många konflikter genom att helt enkelt bara ha sådant framme som får undersökas.

Svampar i trädgården tillsammans med halvruttna äpplen försöker jag rensa bort varje dag eftersom lilleman också stoppar allt i munnen. När vi går på promenad får jag bara hålla koll på honom, visst tar det på krafterna men så länge det bara är ekollon så brukar jag inte säga så mycket. De brukar inte smaka så gott när han väl bitit i dem att de kommer ut fort igen.

Maten lägger vi heller ingen större vikt vid. Han äter om han vill äta. Äter han dåligt till frukost tar vi en extra frukt eller flyttar vi fram lunchen lite. Äter han dåligt till lunch lägger vi in ett matigare mellanmål och äter han dåligt till kvällsmat fyller vi på med välling innan läggdags. Häller han ut mjölken säger vi inte mycket om det utan torkar upp. Kastar han mat på golvet brukar det betyda att han är mätt och då plockar vi helt enkelt ihop och anser att måltiden är över. 

Vi bestraffar inte och kör absolut inte med time out eftersom vi dels inte tror på det och dels anser att lilleman är alldeles för liten och inte har konsekvenstänk eller impulskontroll. han förstår inte riktigt ett nej även om han anar sig till att han inte får göra det men då är det ju spännande att göra det för att se reaktioner. 
Annars är det bara tålamod som gäller. Lyfta bort och distrahera med något annat. Går han dit igen är det bara att göra samma sak en gång till och en gång till och en gång till. Men de situationerna uppkommer sällan hemma eftersom här får han göra det mesta. Även klättra upp på köksbordet som är så roligt. Jag är nära och håller koll om han trillar men vill han sitta på bordet ett tag får han göra det.

Han kommer inte sitta på köksbordet när han är femton bara för jag tillåter det nu. Han kommer inte sova i vår säng när han är femton bara för att han får göra det nu. Han kommer inte hälla ut mjölken på bordet när han är femton bara för att han får göra det nu. Han kommer lära sig, så småningom. Han kommer utvecklas i sin takt och tills dess försöker vi ta det med ro.

Tro nu inte att jag är någon superförälder för det är jag absolut inte. Det finns dagar jag rasar ner i soffan när lilleman äntligen sover och vräker i mig choklad för att kroppen är så trött att den skriker. Ibland ställer jag in alla planer för dagen om jag känner att jag inte orkar. Då är det bättre att leka ute i trädgården. Käka på en sten, smaka på sanden i sandlådan för sjuttioelfte gången den kan ju ha bytt smak. Eller bara pilla på gräset och titta på bilarna och traktorerna som kör förbi utanför. 

Kan lägga till med att när vi rör oss bland mycket folk eller liknande så har vi en sele med koppel till lilleman. Det kanske låter grymt men det gör att han gå och vi kan ha koll på honom utan att tjata om att hålla handen. 
Vi har sele i vagnen eftersom han vill kunna få röra sig och känna sig fri. Ibland vill han stå upp och hålla i ryggstödet och kolla lite extra och då får han det och ibland vill han absolut inte sitta och är det en situation där det känns lite så där att bara släppa honom tar vi fram sele och koppel. 

Kastar han sig mitt ute i en väg där det är mycket träfik då lyfter jag upp honom och förklarar varför trots protester. Men gör han det på en grusväg där trafiken är mindre tja då får han väl ligga kvar där ett tag till helt enkelt ;)
Det brukar inte ta många minuter att locka med sig honom.