Vaknar med ångest

Tja, då är du rökt på riktigt. Du är en tickande bomb på väg att explodera. Du har ett behov att prata om det, annars hade du nog inte postat här, men du kan inte göra det med en levande människa. All den uppdämda ångest du har börjar nu sippra över ordentligt. Den vill ut, på ett eller annat sätt. Om den inte kan hitta en väg ut (prata om det och få profesionell hjälp) kommer den göra en väg (sammanbrott, psykos). Alla människor har sin psykiska bristningsgräns någonstans och du verkar ha nått din nu.

Det låter hårt att säga men om du inte ens kan prata med din partner om det har jag svårt att se någon utväg. Men jag vet hur det kan vara. Kände en tjej som trodde att hennes överkropp fysiskt skulle explodera med inre organ och allt, om hon berättade vad hon varit med om.

Jo det är ju det jag vet. Jag ser ju inget hopp längre, hoppet har försvunnit för längesen. Går väl mer eller mindre och väntar på att livet ska ta slut nån gång så jag slipper må dåligt mer.

Ändå har du gjort ett aktivt val att inte berätta om det?

Jag vet inte om jag har gjort något val är mer att jag KAN INTE berätta om det. Jag har hållt allt inom mig så länge att det INTE går att få ur mig.

Då är dessvärre mina hobbykunskaper om psykologi och depression uttömda. Du kan inte ens berätta om det här? För jag har en känsla av att det ändå är något specifikt man skulle kunna spåra din ångest till.

Sök hjälp ändå. Det gjorde jag. Säg som det är: Jag behöver hitta orden för att kunna prata om det här. Jag förstår känslan, själv fick jag rent fysiska kväljningar i början av att försöka säga högt vad jag varit med om, men det går, jag lovar.

Ja alltså skulle jag inte tänka så negativa tankar så hade jag nog inte haft lika mycket ångest. Det är tankarna som kommer först sen kommer ångesten. Jag är ju expert på att må dåligt av att andra mår dåligt. Att sitta här på FL och läsa om allas problem (främst sexuella problem och problem efter förlossningen som bara drabbar kvinnor) är jag jättekänslig för. Jag är nog knäppast i världen.

Inte knäppast, men du har nog problem med att sätta en distans till sånt som inte berör dig. Du känner med dessa människor och adderar deras ångest.

Men ett steg på vägen har du tagit nu - två specifika saker är uppenbarligen extra känsliga för dig. Sex och förlossning. Varför?

Jag vet faktiskt inte varför det är extra känsligt. Kanske för att det oftast berör kvinnor? Förlossning är ju iaf något som bara kvinnor får lida för. Jag tycker naturen är orättvis och tycker synd om så många kvinnor. Hatar nästan män att de ska ha det så jäkla bra! När många kvinnor mår så dåligt.

Hur känner du för män som råkar illa ut? De som förlorat din familj i en olycka eller pappan som inte får träffa sina barn för att hans ex bråkar med myndigheterna?