Nån fler än jag som är otroligt tänd på en annan person än min partner?

Jag har försökt att svara på trådstarten och berättat om det ur min egen synvinkel.

Vad har ni (jaha) och (FYI) gjort och bidragit med när det gäller trådstarten och trådens ämne?
Det enda jag kan se att ni har gjort är att angripa mig personligen men att ni inte har gjort ett dyft åt trådstarten och trådens ämne. Och ni verkar angripa med utgångpunkt från er egen sårade och misslyckade utgångspunkt, att ni bara utgår från er själva som insnöade, både begränsande och begränsade, trångsynta män.

Du/ni är väl förmodligen typexempel på sådana män som också fördömde homosexualitet och tyckte att homosexuella skulle brinna i helvetet?
Senare har väl också ni fått ökad kunskap och förståelse gällande synen på homosexualitet? (Förhoppningsvis?)

Till (jaha) och (FYI), 
Såväl min man som mina närmaste anhöriga och mina nära vänner, de som under lång tid levt nära mig och lärt känna mig mycket väl, tror jag inte någon skulle säga om mig att jag behandlar mina nära, eller någon annan människa överhuvudtaget, som skit.

Men om ni lyckas inbilla er själva att ni genom något inlägg på ett forum skulle känna mig bättre så får ni väl inbilla er det om det får er att må bättre, om det förhoppningsvis kan få er att känna er mindre sårade och att ni inte har misslyckats i livet.

Jag har aldrig sagt att jag och vi ägnar oss åt exemplet polyamori, lika lite som jag påstått att jag ägnar mig åt exemplet homosexualitet. Läs en gång till så kanske du förstår bättre.
Du kanske har svårt att förstå ordet poly och blandar ihop det med polyamori?
Ordet poly används också ofta som ett slags samlingsnamn för en mängd olika relationsformer och människor som inte lever strikt i tvåsamhetsnormen.

Alltså: En mängd olika relationsformer och människor som inte lever strikt i tvåsamhetsnormen.

Angående lögner och svek så har jag redan skrivit om hur jag och min man ser på det. Jag känner honom bättre än du.
Självfallet är det avgörande om han skulle få reda på det. Eller om jag skulle få reda på att han var otrogen. Först då skulle det kunna bli problem. Men som jag redan sagt så är jag övertygad att vi reder ut det om det skulle komma fram, oavsett vem av oss det skulle gälla.

Men nu är det så att han inte kommer få reda på det så det blir inget problem med känslor eller upplevelser överhuvudtaget omkring lögner eller svek.
Du/ni försöker måla upp en fantasibild för er själva som inte har någon som helst verklighetsförankring i min och i vår värld.
Era egna problem med era egna känslor, mer era egna gamla erfarenheter, har ju ingenting med mig och oss att göra. Klarar ni inte ens att hålla isär dessa relativt enkla skillnader?

Jag känner mig själv och min man oändligt mycket bättre än du. I vårt fall skulle ingenting bli bättre av att vi skulle välja att ha ett s k öppet förhållande. Jag kanske skulle kunna vara öppen för den tanken. Men jag kan inte se på det bara ur min egen synvinkel eftersom det i dagens läge inte skulle vara någon bra lösning med hänsyn till barnen, våra arbeten, släkt och vänner, omgivning och samhället.

Ja, självfallet får jag ingen kritik när ingen vet om det.
Och ingen blir ju heller drabbad överhuvudtaget när ingen vet om det.
Vad menar du skulle bli bättre om jag berättar och ber om att få kritik?
För vem skulle det kännas bättre om jag berättar och på vilket sätt skulle de uppkomna känslorna förbättra någonting för någon? Förklara gärna exakt hur du menar, för det förstår jag inte.

Jag tycker ingenting här är skitjobbigt.
I vilket ögonblick som helst så skulle jag kunna avstå från att läsa eller skriva något mera i tråden, om jag skulle tycka det var det minsta lilla jobbigt.

Jag har på ett för mig otvunget och naturligt sätt svarat på trådstarten och skrivit om trådämnet utifrån min utgångspunkt och har inte något som helst problem med det.
Inte ens du/ni upplever jag som skitjobbiga trots att ni struntar i det jag skriver, att ni bara hittar på era egna fantasier och bara utgår från er själva. Jag och alla andra förstår ju att ni vet ingenting om mig, om min man, om vårt förhållande eller vår kärlek.

Jag förstår om det är så att du lever i total avsaknad av all kärlek och du kanske väljer leva ditt liv på så sätt att du inte behöver bli kär igen och ingen ska bli kär i dig igen? Mycket tragiskt i så fall. Du/ni ger intryck av att medvetet stanna kvar i din inskränkta värld, att vilja stanna kvar i att vara sårad för all framtid och visar inget intresse av att gå vidare i livet, vill inte ta vara på chanser och vill inte skaffa nya bättre erfarenheter, vill inte lära något nytt.

Jag har inget svar på dina frågor eftersom det bara är fantasier. Hur många gånger behöver jag förklara för dig att min man inte vet något och kommer inte få reda på det.
Klarar du inte förstå att jag vet mera om omständigheterna och om den obefintliga risken än vad du någonsin kan göra?
Han känner inga känslor av svek eller lögner. Vi båda älskar varandra lika som innan.
Allt ditt struntprat, alla dina negativa påståenden och alla dina frågor faller självklart helt och hållet med detta faktum.
Allt annat är bara dina egna fantasier i din egen inskränkta hjärna och hör ihop med din önskan att jag ska brinna i helvetet, trots att alla utom du begripet att Helvetet inte finns i verkligheten utan är bara ett annat exempel på dina fantasier.
Klarar du inte att förstå det?

Jag ställde en rak och tydlig fråga, det som är allra mest relevant i sammanhanget som du du pratar om, men du missade att svara på den:
Vad menar du skulle bli bättre om jag berättar och ber om att få kritik?
För vem skulle det kännas bättre om jag berättar och på vilket sätt skulle de uppkomna känslorna förbättra någonting för någon? Förklara gärna exakt och utförligt hur du menar att det skulle förbättra någonting, för det förstår jag inte.

Jag har svarat dig och jag har försökt att svara på alla dina frågor.
Trots ditt tykna sätt mot mig så har jag valt att försöka bemöta dig väl.
Jag förstår att du förväntar dig att jag ska hålla med dig och att jag ska ge de svar som du vill ha.
Men nog känner du väl till att det inte är riktigt så det fungerar i verkligheten?

När blir det din tur att svara mig?

Jag ställde en rak och tydlig fråga, det som är allra mest relevant i sammanhanget som du du pratar om, men du missade att svara på den:
Vad menar du skulle bli bättre om jag berättar och ber om att få kritik?
För vem skulle det kännas bättre om jag berättar och på vilket sätt skulle de uppkomna känslorna förbättra någonting för någon? Förklara gärna exakt och utförligt hur du menar att det skulle förbättra någonting, för det förstår jag inte.

Jag har svarat dig flera gånger men du har valt att inte svara mig.

Men ok, på din önskan och mot ditt löfte väljer jag då att svara dig klart och tydligt:
Jag vet inte om min man skulle acceptera alla mina förklaringar.
Det är en ickefråga, en fråga som bara är intressant för dig i din mycket ensidiga och inskränkta fantasi. I verkligheten är det inte aktuellt eftersom det inte kommer att inträffa.

Då min fråga till dig som är allra mest relevant i sammanhanget som du pratar om:
Vad menar du skulle bli bättre om jag berättar och ber om att få kritik?
För vem skulle det kännas bättre om jag berättar och på vilket sätt skulle de uppkomna känslorna förbättra någonting för någon? Förklara gärna exakt och utförligt hur du menar att det skulle förbättra någonting.

Vad tar det åt dig egentligen... Låtsas du bara av elakhet eller karar du inte ens att läsa och försåt något så enkelt?

Nåja, här kommer citat:
"Jag vet inte om min man skulle acceptera alla mina förklaringar."

Det enda svar jag kan ge är att jag inte vet och det är inte möjligt få reda på, det är helt enkelt en ickefråga, eftersom det inte kommer att ske.

Kommer det någonsin bli din tur att svara på min mycket relevanta fråga till dig?

Vad menar du skulle bli bättre om jag berättar och ber om att få kritik?
För vem skulle det kännas bättre om jag berättar och på vilket sätt skulle de uppkomna känslorna förbättra någonting för någon?
Förklara gärna exakt och utförligt hur du menar att det skulle förbättra någonting.

Vem skulle må bättre och få mera positiva känslor om jag berättar?
Skulle någon må bättre och få bättre känslor och skulle livet på något sätt bli bättre för barnen, för min man, för våra gamla föräldrar?
På vilket sätt skulle de uppkomna känslorna förbättra någonting för någon om jag valde att berätta?

Från mitt perspektiv, om det gällde mig, skulle jag inte vilja veta.
Under förutsättning att min mans tillfälliga sexuella äventyr sker på ett sådant sätt att det inte skulle komma fram och att det inte påverkar oss och vår kärlek på något sätt.
Men jag respekterar självfallet att du utifrån ditt perspektiv och gällande ditt eget förhållande har en annan uppfattning och att du skulle vilja veta.
Hoppas bara att det är lika självklart för dig att respektera att jag utifrån mitt perspektiv, gällande mitt förhållande, har rätt till min uppfattning att jag inte skulle vilja veta.

Du fantiserar och tycker uppenbarligen om att inbilla dig själv saker.
Läs vad jag har skrivit.
Inget i dina fantasier har någon förankring i verkligheten.

Ja, jag jag gör ett genomtänkt val och jag tar ett klokt och väl avvägt beslut för min man.
På precis samma sätt som jag skulle önska att han fattar motsvarande beslut för mig.
Ingenting kan bli bättre av att jag berättar. Ingen skulle må bättre. Om jag berättade skulle det bara skapa dåliga känslor och problem för många människor. Jag förstår att du utifrån din egen inskränkta syn inte gillar det men det är fullständigt självklart och det kan du inte ändra.

1) Beskriv exakt vad du menar skulle bli bättre om jag berättar och ber om att få kritik?

2) Vem skulle det få att må bättre?

3) Om jag berättar så skapar det negativa känslor, i första steget för min man, på vilket sätt skulle de uppkomna känslorna förbättra någonting för någon?

Jag gör ett medvetet val att inte berätta.
Och jag önskar att min man skulle göra motsvarande kloka val om situationen skulle vara den omvända.
Jag ser inget som helst problem i det och min önskan är att slippa veta något som skapar negativa känslor hos mig och som kan ställa till problem i vår kärlek och i vår relation.

Jag pratar om att må bättre,
eller åtminstone att jag strävar efter att inte medvetet berätta detta som skulle få mina nära, medmänniskor och andra, att må sämre.

Självfallet är risken stor att min man skulle må sämre om jag valde att berätta, och i förlängningen också våra barn och många andra människor skulle sannolikt må sämre.
Om situationen vore den omvända så skulle jag inte vilja veta,
för jag skulle må sämre om min man i det läget valde att berätta.

Därför väljer jag att inte berätta.
Det är ju hur självklart som allra helst att jag inte vill göra ett medvetet val som gör att nära och kära mår sämre.
Det borde väl även du klara att förstå?