Min bebis vill inte ha närhet

Min äldsta son var så, han var inte alls mycket för att kramas och gosa, ville aldrig sitta i knät tex. Han kröp rätt tidigt vid 6 månader och ville mest bara upptäcka världen. Han var också sån som ville sova själv, och somnade själv på några minuter. Han är nu 4.5 år gammal och har blivit mycket mer gosig. Kan fråga efter kramar och sitter gärna tätt intill och läser böcker mm. Nu vill han dessutom inte somna själv och vill gärna sova med oss i vår säng.

Min yngre son är mycket mer närhetssökande, vill gärna sova på en och kramas och gillar att bli buren mm

fler med erfarenheter kring detta?

Jag känner precis igen mig TS.

Vår tredje dotter är nu snart 7 månader gammal och verkar inte heller ha något större behov av fysisk närhet.
Känner mig så ledsen över det då våra två äldre flickor i princip levde på mig det första året.

 Jag ammar vår flicka och hon äter snabbt och effektivt. Efteråt vill hon bara göra något annat, aldrig ligga kvar och mysa. Hon tycker iofs om att bli buren men det skall vara i upprätt ställning eller allrahelst utåtvänd.
Ibland på natten när jag ligger och ammar så spänner hon sina armar mot mig, som för att hålla mig på avstånd...

När det gäller ögonkontakten så är det som med din dotter. Den funkar alldeles utmärkt på lite avstånd, men när hon är i min famn så vill hon inte möta min blick.

I övrigt så är hon glad och pigg. Hon älskar när man busar med henne och avgudar sina syskon.
Hon lystrar fint till sitt namn och känns väldigt "med".
Det här med närheten oroar mig dock... Så väldigt annorlunda mot storasystrarna.

Hoppas att det går över och att våra tjejer blir kramiga snart!  

Samma här:

Min bebis tycker också om att bli buren, men då helst på höften eller framåt så att hon ser.
Jag försöker leka mycket med henne på golvet så att man känner närhet o skojbusa lite.
Jag har precis börjar på babyrytmik o upptäckt att hon tycker om att vara nära i famnen om man dansar o snurrar runt.
Ja, vi får hoppas att de snart blir kramiga

Kom att tänka på en sak. Hur mycket behov har du själv av närhet ? Själv är jag sån person att jag blir rastlös av att vara stilla, att sitta och mysa nära min man en längre stund fungerar inte för mig. Jag älskar så klart att krama på mina barn och det är inte kul när de inte verkar ha tid med det men sen så är jag ju likadan själv. Enligt mina föräldrar så var jag inget gosigt barn när jag var liten, min bror var däremot det. Mina barn är helt enkelt som mig och jag trivs med mig själv och så länge de är nöjda och glada kan jag bara utgå från att de trivs med det också. Jag finns ändå här om det är något, tar mig tid att lyssna om min dotter vill prata om något och låter sonen komma upp i famnen och kramas om han vill det.

Hej!

Om någon finns kvar i denna tråd undrar jag så hur det gått för era barn? Har själv ett barn , 1,5 år, som inte alls är särskilt närhetstörstande. Vill sova själv, kramas ibland kort men aldrig det här mysandet och gosandet jag haft med syskonen. Tar ögonkontakt på lite avstånd,då hen vill ngt, när vi busar mm. Men på nära håll är ögonkontakt sämre. Man får vänta på den ibland.

Är emellanåt riktigt orolig för min minsting. Någon som kan berätta hur det gått?

Hälsningar

Hej!
Skriver sällan på fb längre men såg hastigt o lustigt min gamla tråd (jag är alltså ts)
Min dotter är idag 3 år o är en helt fantastisk tjej! Gosig är hon oxå :).
Jag kom ihåg hur fruktansvärt jobbigt jag tyckte det var att hon inte var närhetstörstande, o läste in alla möjliga diagnoser. Jag var T ex helt övertygad om att hon måste ha någon form av autism.

Nu förstår jag mer hur olika barn är.
Jag har även en 1-åring som är ganska lik sin syster men har mycket mer behov av närhet.

Åh tack! Du kan inte ana hur mycket ditt svar betyder!! Läser också och stressar upp mig för just autism.

Skönt höra att allt gått så bra :)

Minns du hur du upplevde hennes språk och ögonkontakt?

Ja, som du förstår så funderar man ju mycket..

Minns du förresten när din oro började släppa och när hon blev mer gosig?

Hej igen!
Jag hade en förlossningsdepp som säkert också hängde samman med alla känslor.
Det tog ganska lång tid innan min oro släppte helt (kanske runt 1,5 år faktiskt, det släppte när hon började prata)
När jag väl snöat in på autismspåret tyckte jag att det var så mycket som stämde o jag tolkade allt utifrån det. Dessutom ansåg jag att allt måste vara mitt fel (funderade mycket på graviditeten o huruvida jag tagit alla vitaminer etc).
Så förutom oron hade jag starka skuldkänslor.
Nu i efterhand ser jag ju hur knäppt jag resonerade.
Jag förstår verkligen hur jobbigt du måste ha det även om jag inte vet exakt hur just din situation är. Hoppas att allt löser sig till det bästa o tänk på att barn faktiskt är olika.
Dessutom ändras de hela tiden.
Min dotter (som var väldigt skrikig o krävande de första månaderna) är idag en lugn, social, rolig, empatisk o kramig tjej.

En stor kram kommer här!