Min bebis vill inte ha närhet

Ser att du frågade om ögonkontakt o språk.
Jag tyckte att hon inte tittade på mig när jag höll henne i famnen, det oroade mig extremt mycket. Dessutom trodde jag att alla bebisar började peka vid typ 8 mån ålder, så att hon inte gjorde det då oroade mig.
Jag googlade o googlade o läste mycket på FL, vilket fick mig att oroa mig än mer.
Språket var hon ganska tidig med, hade kanske runt 50 ord när hon var runt 1,5 o det var också då oron släppte.

Mitt tips är att sluta googla (om du gör det)

(Gosig blev hon nog först vid 2 år)

Har inte läst någon annan kommentar men jag kan säga att bebisar visst kan vilja vara utan närhet. Min äldsta son ville aldrig gosa, pussas, kramas och kunde aldrig somna i famnen. Jag blev ledsen och undrade om jag kanske gjort något fel. Det gjorde ont när han avvisade mig gång på gång och ville inte ens ha mitt bröst. Men det var ju bara att acceptera även om det kändes, för visst vill man ha sin bebis nära sig. 

Mitt andra barn var precis tvärtom, han älskar att mysa och gosa. Det har väl sina för- och nackdelar med :) Det är mestadels helt underbart så visst njuter jag.

Men det blev nu tydligare att barn faktiskt är olika och även om bebisar har samma grundbehov så är de väldigt olika vilket märks tidigt och det måste man acceptera. Det är heller inte något man kan ändra på eller ska anklaga sig själv för. 

Varför är ni oroliga för att bebisar inte vill gosa och titta djupt i ögonen? Jag förstår inte vad det är som oroar? 

För mig var det att jag inte fick den där anknytningen, kontakten jag hoppats på. Det fanns ett avstånd mellan mig och barnet och det är väl inte så konstigt egentligen att jag blev ledsen för det. Jag ville ju gärna både få ge kärlek och värme men också att den blev besvarad. 

Nu idag är min son snart 3 år och kramas och pussas gärna men fortfarande inte klängig eller så utan håller ett visst avstånd. Han verkar trygg i sig själv och det är ju toppen :)

Jag håller med OLilly i ditt svar. Visst blir man ledsen just över att man inte får den där nära kontakten utan att det blir som ett avstånd emellan. För mig var det en sån skillnad mot mitt äldre barn. Och det väcker oro och funderingar.

Mitt barn pratar inte så mycket än, men förstår mer. Hoppas det lossnar snart.

Jag har saknat den där nära ögonkontakten mycket och funderat fortfarande en hel del över det. Barnet tittar i ögonen då den vill något, vill uppmärksamma mig på något mm. Tar ögonkontakt med syskonen. Men minns redan från det att den var liten hur svårt det var att fånga ögonkontakten på tex skötbordet. Barnet bara vände sig och ville iväg. Det gjorde mig ledsen och fundersam. Nu går det bättre att busa och leka vid skötbordet. Där kan vi sjunga och busa mm.

Svårt veta hur mycket det kan skilja sig åt inom normalspannet. Läser man på internet får man träffar på autism. Och precis som primaballerina 74 beskrev tycker man tillsist att så mycket passar in.

ni överanalyserar :/

Jag kan bara hålla med alla som säger "sluta googla"! (Inte för att det är så lätt alla gånger, jag vet...) Min son var likadan, det fanns ett slags avstånd från början och han ville t ex inte samsova. Alla är olika och än idag är han en reserverad 4-åring, men helt inom normalspannet. Han har en helt annan personlighet än jag och det tror jag var lätt för mig att tolka som om något var fel. Dessutom, det här med ögonkontakten: När jag tyckte att sonen inte ville ta så mycket ögonkontakt försökte jag desto mer, han märkte min oro, kände hur spänd jag var, tyckte förmodligen jag var påträngande och jobbig och tittade därför bort ännu mer. När jag släppte oron blev den saken genast bättre. Inte för att det är lätt, som sagt, men oron gagnar ingen. Har barnet en diagnos så har det, vilket visar sig tids nog. Det blir inte annorlunda av att man oroar sig.

Visst blir googlandet ett problem i sig. Så rätt. Men ack så svårt att släppa när oron tagit tag i en. Tack, slutagoogla, för att du delade med sig av dina erfarenheter.

Att känna en viss oro tillhör väl modersrollen skulle jag tro. Eller instinkten blir väl mer rätt. De flesta känner väl om något verkligen är galet och oron är befogad? Man måste våga lita på sin magkänsla (och sluta googla) :)

Min son är snart 10månader och har aldrig heller varit speciellt mysig av sig.

Visst som liten bebis kunde han sova i min famn korta stunder, amningen krånglade lite och han blev gärna som en fiolsträng vid matningen.
Har sovit själv i egen säng från dag 1 utan problem, om han vaknar på natten räcker det med och pilla in nappen så somnar han om direkt.. Har aldrig direkt varit klängig heller. Leker gärna själv och roar sig ensam med sina leksaker och jag kan med lätthet vika tvätt, diska, laga mat osv utan att han kräver uppmärksamhet hela tiden.

Från 5-6månader blev han verkligen anti på närhet.
Börjar han bli trött och gnällig och man tar upp han, ja då börjar han storgrina och vevar och sparkar och har sig.
Vill INTE alls ligga i famnen för mys.

Vill inte sova middag med mig eller något alls.
Däremot om man har han i famnen och kittlar och busar ja då skrattar han men det går inte och bara ligga stilla och mysa..

Kan inte heller sitta i ens knä, då blir han som en mask.
Vid köksbordet så går det bra en stund och mata han, sen börjar han hoppa i stolen, sparka sig ifrån bordet och tittar på allting annat utom mig.

Inte ens när han slår sig så sträcker han ut armarna mot mig utan ligger kvar på golvet och gråter.
Tar man då upp och tröstar så tar det inte många sekunder innan han börjar "krångla" och ska slå sig fri..

Jag är seriöst orolig för att det är något fel på han..
Hans farbror1 har ju aspbergers, farbror2 dyslexi och pappan har väl någon form av mild adhd eller något.. 

Eller låter han normal?

Åh vad jag känner igen mig i beskrivningen av ditt barn och hur du upplever det!

Har ju också så många funderingar om allt är som det ska.

Känner också mig så ledsen över att inte få mysa, krama mm.

Hur har du upplevt ögonkontakten med din lille?