samsovning?

Instämmer helt med ovanstående, självklart ska ni samsova om det är vad de behöver
Det blir inte svårare att få dem självständiga då, tvärtom blir det lättare eftersom man väntar in deras egen mognad! Och som sagt, få tonåringar sover med sina föräldrar

Faran med samsovning blir väl om man fortsätter samsova med äldre barn för sin egen skull, det finns ju extremfall där ungdomar fortfarande sover med sin mamma eller pappa (generellt ensamstående tyvärr) och det är naturligtvis ingen sund utveckling. Då hindrar man ju barnets egen drift till självständighet, men så länge det är på deras villkor så är det ju en självklarhet tycker jag!

Vad skönt, hoppas du själv sover bättre inatt nu då

Anknytningen fungerar inte riktigt så... när den är etablerad så är den! Och så gamla barn har inte längre samma sorts anknytningsbeteende som när de är små. Från ca 3 års ålder övergår anknytningsbeteendet till att vara av mer verbal karaktär, det handlar om kommunikationen mer än närheten. Så det beteende som tidigare handlade om att upprätthålla fysisk närhet till anknytningspersonerna handlar nu om att kunna ha en dialog istället för att föräldern ska bestämma och sätta gränser där barnet inte får göra sin röst hörd, osv. Denna "fas" av anknytningsutvecklingen kallas för "målinriktat partnerskap" och det är vad sedan resten av uppväxten kommer att handla om, rent anknytningsmässigt.

Man kan inte riktigt "kompensera" för de behov barnen kanske hade när de var små, genom att ge dem närhet nu istället eftersom deras behov helt enkelt har förändrats med tiden. Däremot kan man naturligtvis fortfarande samsova om barnen vill det, men anknytningen är redan skapad Vill du skapa en "bättre" anknytning så är det nog viktigare att fokusera på hur du kommunicerar i allmänhet, att du lyssnar och är lyhörd även verbalt och ger utrymme för bestämmande och egna gränser även från barnens sida.

Nej så kan det ju vara att det är kulturella skillnader, jag utgick ifrån de förhållanden och normer som vi har här. Men jag måste säga att jag tycker det låter extremt märkligt med tonåringar som delar säng med sina egna föräldrar... det kan verkligen inte vara sunt för utvecklingen när allt hos en tonåring handlar om frigörelse, identitetsutveckling och även fortplantning. Rent biologiskt alltså! Eller menar man samsovning i betydelsen att de bara sover i samma rum?

Ja, jag tycker också det är intressant
Bara samsovning med bebisar får ju många här i västvärlden att rynka på näsan, här ska de ju sova i egen säng i eget rum redan från start enligt normen. Så är det ju absolut inte i många andra kulturer!

Fanns det någon särskild anledning till att ni samsov?