Rädd för förlossning

Hej TS! Du är inte ensam om att enligt journalen ha haft en normal förlossning men i själva verkat upplevt det som en väldigt traumatisk situation! Det allra viktigaste för att en kvinna ska få en positiv upplevelse är att hon känner sig trygg. För många krävs det ett stort stöd från dem som är med och ibland brister det tyvärr där... Oavsett hur du kommer att föda nästa barn är det viktigt att du bearbetar det som har hänt! Jag rekommenderar också postpartumsamtal!

Att våga föda vaginalt igen - fast med ett tryggt och kontinuerligt stöd (väldigt påläst partner eller allra helst en doula) - kan upplevas som en fantastisk revansch som påverkar självkänslan resten av livet! Så ge det en ärlig chans och döm inte bort ännu vaginal födsel redan nu! Framför allt, ge det tid! Du har gott om tid att bearbeta och fundera innan det blir aktuellt igen!

Jag beklagar att du fick vara med om en sådan förlossning! I mina ögon borde ingen behöva det...!
Stort lycka till!

Du säger att vissa är skapta för att föda barn och vissa inte.....visst finns det fysiska skillnader men jag tror ändå inte att det är så.

Jag hade också bara lustgas i slutet vid mina två förlossnignar, men det betyder inte att dom gick vare sig lätt eller smärtfritt utan det var ett val som jag gjort i förväg att jag inte vill ha annan smärtlindring om det var möjligt.  Jo jag hade djävulusiskt ont och jag trodde också att jag skulle dö innan sonen kom fram. Men jag tror att förmågan att hantera smärtan är väldigt olika och att man behöver olika stöd för att klara av den. Jag hade tex aldrig någonsin tagit mig igenom min andra förlossning utan konstant fysisk kontakt konstant med min man. Jag släppte inte hans arm en sekund utan borrade bara in fingrarna hårdare och hårdare för varje värk:)

Men ffa har du som sagt gott om tid att bearbeta det....kroppen har en fantastisk förmåga att glömma:)

Går rädslan inte över bör du prata med någon, och du får säkert hjälp med din rädsla. Men hjärnan är konstig, och de allra flesta glömmer faktiskt hur hemakt det var. Jag är själv rädd inför min andra förlossning (om väldigt många veckor visserligen), för jag har totalt glömt att det gjorde ont överhuvudtaget. Just därför kommer jag ju få en chock när jag ligger där igen

Men som sagt, ingen ska ju behöva avstå ett andra barn pga rädsla. Kräv att du blir tagen på allvar den dagen det blir aktuellt.  

Blå Myran: tack för ditt svar. Nu födde inte jag på ett sjukhus i länet jag bor utan i ett grannlän. Spelar det någon roll? Ska jag bara ringa sjukhusets bb-avd och be om ett postpartum-samtal?

Southern Belle: jag känner mig nöjd med stödet av min kille, han hade inte kunnat göra mer än vad han gjorde. Det jobbiga var som sagt själva förlossningen, smärtan, det var outhärdligt trots att jag fick smärtstillande. Det är det jag hoppas slippa vid ett kejsarsnitt.

Pyrro_b: det är lite så jag menar, att vissa klarar smärtan på ett helt annat sätt...

Sassus: grattis till graviditeten! Just nu känns det som att jag aldrig kommer glömma hur ont det gjorde..

Jag kände exakt som du beskriver och eftersom du är relativt nyförlöst så är ju alla minnen färska. Jag trodde aldrig att jag skulle glömma och har vart fast besluten om att nästa gång ska jag ha kejsarsnitt men nu sähär 6 veckor innan det är dags igen så är jag helt inställd på en vaginal förlossning:) Så jag har nog glömt bort lite hur hemskt jag tycke att det var.. Fast att det tog ca 1år innan jag kunde ens se en förlossning på tv igen utan att börja må fruktansvärt illa.

Hej!

Det kunde varit jag som skrev det där! Jag har bekanta som tycks föda utan större upplevelser av smärta eller rädsla. Så kände inte jag. Smärtan från förlossningen har jag nästan glömt helt men får lite flashbacks då och då och ska träffa en kurator för att prata ut om det hela. Även jag vet att det finns kvinnor som haft betydligt värre förlossningar men jag försöker att inte skämmas för att just jag mår dåligt för just min förlossning. Alla är ju olika. Det kanske kan vara värt ett försök att kontakta en kurator på Kvinnokliniken för att prata ut om förlossningen som varit? 

Jag kommer att begära betydligt mer stöd från både Mödravården och förlossningspersonalen om jag blir gravid igen, det är då säkert. 

Kommer att följa denna tråden. Hoppas du hittar sätt att bearbeta din förlossning. 

När jag läser hur du upplevde din förlossning känner jag rent spontant att du hade behövt mer stöd. Det är absolut ingen kritik mot din kille. Att kunna ge ett lugnt och tryggt stöd till någon man har en känslomässig relation till är oerhört svårt. När personen man älskar ligger där och har så ont och kanske börjar få panik blir man lätt stressad själv och känner sig osäker. Känslor smittar och den födande kvinnan - som är oerhört känslig för andras sinnesstämning - blir också stressad och spänd och man hamnar i en ond cirkel. På samma sätt smittar känslor som lugn och trygghet och att allt är som det ska! I den perfekta världen hade barnmorskan haft tid och möjlighet att finnas inne hos kvinnan under hela förlossningen för att förmedla just detta. Med ett sådant stöd behöver en förlossning inte upplevas som "hemsk", trots den intensiva smärtan. Det är enorm skillnad på smärtupplevelsen om man kämpar emot jämför med om man vågar acceptera smärtan och inte försöker fly ifrån den! Det är rädslan som gör det outhärdligt och mot rädsla hjälper inte smärtstillande.
Att appeptera smärtan kräver enormt mod och ett starkt stöd! Därför rekommenderar jag varmt att du tar kontakt med en doula nästa gång du blir gravid! Din doula träffar du innan förlossningen för förberedande samtal - vilka ofta är minst lika viktiga som själva förlossningsstödet! Du bygger upp en relation med doulan och hennes jobb är att finnas där på dina villkor! Under förlossningen kan du vila i vetskapen om att hon vet hur du vill ha det, om du vill ge en vaginal förlossning en ny chans, vilka smärtlindringsmetoder du vill ha osv... och hon stöttar, ger trygghet, bygger upp din tro på dig själv, masserar och trycker osv.... En doula finns även där för partnern. Hon visar vad han/hon kan göra för att hjälpa sin födande kvinna och ger även utrymme för partnern att bara finnas där och uppleva sitt barns födelse! Ni träffar doulan även efter förlossningen för att prata igenom förlossningen och om tiden som nybliven förälder med allt vad det innebär.  

Men först och främst är det viktigt att du bearbetar din upplevelse så du kan gå vidare. Annars finns det stor risk att  allt kommer upp till ytan nästa gång du är gravid och ska föda.

Stort lycka till! <3

Kan man bli beviljad snitt ? Väntar mitt första barn och jag är kalas rädd för förlossningen. Har reumatiskvärk och tror jag kommer avlida om jag måste krysta Mdd mina hemsk höfter/leder!

Ja man kan bli beviljad snitt! Även utan medicinska orsaker såsom förlossningsrädsla. Stå på dig, du får snitt!

T.S det kunde varit jag som skrev ditt inlägg. Känner i gen mig i din förlossningsupplevelse. Nu är jag gravid igen och jag ska prata med en läkare om min kommande förlossning om ett par veckor. Jag vill aldrig mer ha det som jag hade det under min förlossning. Det fanns stunder då jag hellre hade velat dö än att fortsätta och jag kan känna mig lurad av alla dom som säger att det gör ont att föda barn. ONT? Det är inte ens i närheten, snarare tortyr. Jag har i alla fall pratat med min BM  om kjesarsnitt, jag kan kanske även tänka mig att testa föda vaginalt och om och det blir likadant som förra gången så vill jag få lov att säga stopp. 2,5år efter min förlossning kan jag fortfarande inte prata om förlossningen utan att gråta, men på pappret var allt normalt. Enlig BM så stor hon inte att det kommer vara ett problem att få KS om det är det jag bestämmer mig för. Jag är påläst, vet att det är stora risker, men det är det faktiskt med en vanlig förlossning också.

Hur har det gått för dig?