Hej TS,
jag kände precis som dig.
Jag ville såååå gärna ha en flicka. Innerst inne kände jag på mig att det va en pojke och kände att det vill jag verkligen inte ha.
Sen gjorde vi ett köns UL för att ta reda på vad det va (dom säger inte det på vanliga UL här i kommunen)
När han sa att det va en pojke blev jag verkligen rasande, jg blev skitsur, sa att då vill jag inte ha barnet o betedde mig helt oresonligt.... Jag kände så ända fram till förlossningen, ändå försökte jag pigga upp mig med att köpa fina killkläder, tapetsera rummet, komma på ett fint namn osv men det hjälpte inte.
Så kom förlossningen och pappan till min pojke va skitnervös om hur jag skulle reagera när sonen kom ut.
Där låg han i min famn, världens finaste underbaraste lilla kille.
Alla dom känslorna jag hade innan va helt bortblåsta, varför kunde ingen bara sagt att det va HAN som låg där inne. Jag har aldrig önskat att det skulle blivit annorlunda, va skulle jag göra med en tjej som jag inte kan göra med honom? Han är så fantastisk på alla sätt och jag är nog den mest stolta mamman i världen. Jag hade gärna fått en liten gosse till, känner inte alls att jag behöver en av varje eller så.
Min sambo va orolig att jag skulle ha dåligt samvete för att jag kände så innan, men inte ett uns. Jag visste ju inte att det va han som låg där innan, jag hade ju inga barn sen innan, jag visste ingenting.
Nu kan jag bara skratta åt mina gravidkänslor, helt galet och jag kan inte relatera till det nu. Bara tycka synd om mig att jag verkligen kände så mycket o starkt.
Sen spelar det ingen roll hur mycket andra säger att det är fel att känna så,
att det kommer säkert gå över när bebisen kommer.
Det spelar ingen roll, för det känns ju fruktansvärt jobbigt när man lever i det.
Man kan ju inte rå för det.
Jag önskar verkligen att du kunde få känna ett litet pytteuns av det jag kände när min son va ute,
så du bara kunde fått lite ro resten av din väntan.
LYCKA TILL TS, hoppas du kommer känna annorlunda snart .