Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Hej!
Grejen är att jag tycker så mkt om dig fortfarande (varför är dock en stor jävla gåta) men jag far så illa av allt det här. Ibland rinner min bitterhet o sorg över. Det är så svårt för mig att hantera det här med dig, att ha blivit så ratad o utnyttjad. Sen att du bara skiter i ditt barn... Det gör ont! Du var så medveten om att jag kunde bli gravid men du tog chansen, du sa att du ville ha barn, o nu tar du inget somhelst ansvar för denna fina lilla pojke som är din. Det är så illa! Jag finner inte ord..
Jag hoppas att du växer till dig så småningom o inser hur dumt du agerat mot din son, att du ångrar dig. En del av mig hoppas då att det är försent, att vi inte förlåter dig o ber dig dra. Men den andra delen av mig, den snälla, kommer att bli så glad för lillens skull..
Jag ångrar att jag gick fram till dig den där gången för snart 3 år sedan, ångrar att jag tog med dig hem o att jag fortsatte träffa dig, fast jag visste i mitt inre att jag inte betydde något egentligen. Jag var förblindad av mina känslor o nöjde mig med lite brödsmulor o fina ord du slängde till mig då o då. Vackra ord som bara var lögner o skitsnack.. Men jag ångrar aldrig mitt barn, han är så fin.
Jag önskar att du skulle vilja uppleva hans fina lilla leende, känna hans små armar runt din hals, bli helt blöt i ansiktet av goa bebispussar, höra hans söta röst bladdra sitt egna lilla språk, höra hans smittande skratt när man killar honom under hakan.. Känna hans mjuka hår emot din näsa, din mun o dina kinder.. Ja, du missar ett litet mirakel.. Ditt mirakel.. Din son..
Jag undrar hur länge jag kommer bära på den här sorgen i mitt hjärta? Hur länge kommer jag älska dig fast du inte förtjänar något ifrån mig? Jag önskar dig all olycka men samtidigt all lycka.. Jag hatar dig men älskar dig.. Dra åt helvete men var rädd om dig.. Må skit men var lycklig.. Jag orkar inte kämpa mer just nu, jag ger upp.. Tack för allt, tack för inget.. Hej då