Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag bytte faktiskt igår, onsdag, och man måste våga visa även sina mindre smickrande sidor!

En sån här:
 

Lite beklämmande vad mycket hat det verkar finnas. Hat är destruktivt.

Vilken typ av komplikationer? Oddsen att du som skrivit detta skulle vara den person jag (alltför ofta) har i tankarna är minimala, men jag var ändå tvungen att småfnissa när jag föreställde mig det, på grund av den här meningen: "Jag hoppas att du inte har förstått det, då blir det jobbigt." För om det mot förmodan skulle vara du, så är du väldigt transperent och det har redan varit jättejobbigt. Hur pass mycket jobbigare skulle det kunna bli? :)

Både och.

Tack?

Haha Aja.. Försökte bara ha lite kul.

f´låt.

Tror ändå detta forum kan va nåt för mig. Ger inte upp hoppet! 

Där, helt oväntat på en osannolik plats, står du framför mig. Shockad och omtumlad ser jag rakt in i dina ögon under ett par sekunder som kändes som en livstid. Jag tvekar, vad ska jag säga? Men väljer att vända mig om och gå iväg. Fann ingen anledning att på något sätt visa hyfs .Tro inte för en sekund att du lämnde mig oberörd. Den sekvensen är ristad i min näthinna för alltid, tror jag i allafall. Finns ingen anledning att övertyga dig om den stora smärta det minnet framkallar i mitt inre än i dag. Men precis som då, vänder jag min smärta ryggen och går vidare. För det var det du gjorde. Du fastnade på detaljer, känslomässiga uträkningar. Mina känslor var inte trovärdiga enligt dina kalkyler. Det var inte du heller enligt vår vän. Vad fel du hade. Men jag låter dig aldrig få veta det. Vad spelar det för roll för dig i dag att få veta att jag fortfarande har dig i mitt hjärta.Tiden läker inte sår, men man lär sig att leva med dom.

Till bebisen i magen:

Kära lilla du, stanna hos mig, du får inte dö, du får inte försvinna ner i toaletten i en blodklump. Du är så efterlängtad och älskad så du anar inte.
Stanna hos oss...