Nu har det gått alldeles för lång. Jag undrar om jag är galen,om jag har tappat förstående. Varför finns du i mitt huvud fortfarande? Och varför finns jag inte i ditt? Det är snart ett år jag såg dig sist och ändå tänker jag på dig dygnet runt. Nu tror jag på själsfränder och reinkarnationer, för vad annars skulle förklara min kärlek till dig.
Jag vet ett en dag så kommer jag att titta tillbaka och skratta åt det här, men just nu önskar jag att det finns en diagnos för det här. Galen ? Vanföreställningar? Psykos? Kanske något hjälpsam läkemedel???
Det här känns så befriande, man borde kanske starta en blog och bara skriva av sig :)
Bättre en terapi, jag märker att jag blir mer avslappnad nu efter att bara skrivit två gånger.
Om jag bara inte var så feg för att säga det öga mot öga.
Fan att du får mig så kåt! Vet inte varför min kropp reagerar som den gör på dig? Antar att mycket ligger i det så oerhört förbjudna... För vi skulle inte kunna leva ihop det har jag aldrig inbillat mig och jag ser så mycket brister hos dig samtidigt som min kropp vill vara nära dig och jag älskar dina fingrar och din kuk:) vi får inte strula till det för det står förmycket på spel om vi gör det och jag vet att du har liknande känslor för mig så varför fortsätter vi?