Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Hejsan.

Jag vill mest säga att jag saknar dig och tänker på dig. I vanlig ordning så försvinner du inte ur mina tankar. Trots att jag ett tag önskade att du skulle göra det väldigt mycket. Förlåt för det. Det hjälpte ändå inte.

Dock har det hänt saker, jag förstår saker bättre. Jag förstår varför jag inte ville vara med dig och jag förstår varför jag reagerade som jag gjorde sist.

Jag förstår tom varför jag har så svårt att ta kontakt med dig.

Det är ju skönt, att förstå. Förstå sitt beteende och mönster. Men det hjälper ju inte faktumet att varje gång jag vaknar så tänker jag på dig. Jag funderar starkt på om jag som med cigg eller vad som helst ?avvänja? mig själv ifrån att tänka på dig. Men jag vill tänka på dig. Jag vill träffa dig.

För det spelar inte så stor ven jag dejtar, träffar eller flörtar med du är alltid där och du är alltid bättre. Du är bättre. Du är så himla bra. Jag tycker/tyckte om dig så sjukt mycket. Jag ville vara med dig. Men det blev så svårt. Herre Gud. Jag mådde så dåligt, gick runt som ett skräckslaget litet asplöv och blev totalt stum sv dig och den intensitet du får mig stt känna. Jag var inte redo, det var för mycket utmaningar på en och samma gång, och jag hade redan så mycket jag behövde ta tag inte.

Jag skall passa på att jag är fortfarande ibte redo. Inte ett dugg. Kommit sjukt långt på vägen, är riktigt stolt, men nej.

Vet du varför?

Jo, svartsjuka.

Det är en känsla jag självklart upplevt många gånger men med dig är den helt oerhörd. Jag blir så svartsjuk. Det är helt sjukt (enligt mig, när jag nu väl ser det).

Jag vill så gärna vara med dig, men jag kan inte vara med dig (i det hör resonemanget har du ingen åsikt om vad du vill, haha, det är mest jag som ser det ifrån mitt perspektiv)

Jag kan inte vara med dig eftersom jag inte vågar. Jag vågar inte bemöta alla dom inbjudningarna och alla dom känslorna.

Så min plan är ju att fortsätta precis som jag nu gjort ett tag, bygga det liv jag egentligen vill ha. Det går riktigt bra, jag menar nyss så rasade i princip allting runt omkring mig (hur fan gick det till?!?) men jag står ändå stabilt, allmänt nöjd och taggad. Förra gången ?allt rasade? var jag helt paj. Så förvirrad. Det var ju där jag träffade dig.

Nu. Herre Gud. Jag älskar det. Istället för en motgång så har jag ju fått ett tomt papper att äntligen få fylla precis så som jag vill. Jag älskar det. Fantastiskt. Och jag är inte rädd, alltså lite grann, för vissa saker, men mest är det spännande.

Jag känner mig trygg i men egen styrka.

Vad gäller dig så känner jag, eller jag är helt övertygad av att jag i vanlig ordning kommer att bli asrädd om jag träffar dig och troligen inte har bearbetat den där svartsjukan ett dugg.

Men en dag! En dag ska jag ha gjort det. Och då vill jag träffa dig. Då vill jag upptäcka vad jag känner för dig. Då vill jag se möjligheterna till dig.

Känns som om jag bara utgår ifrån att du vill det också. Haha. Vi får se!

Ha det så fint så länge.

Som sagt, tänker på dig.