Jag saknar dig. Jag tänker på dig varje dag. Jag hoppas att du vet att jag känner för dig som du känner för mig. Jag tror och hoppas att vi kommer få varandra tillslut. Men inte nu. Inte än.
Jag väntar på dig. På oss. På vår tur.
Ditt inlägg andas så mycket längtan, hopp och kärlek. Varför nöja dig med att hoppas att den du längtar efter varje dag ska veta att du känner samma sak som hon/han gör? Varför inte försäkra dig om att den vetskapen faktiskt finns där? Vad är det du går omkring och väntar på, vad är det för förutsättningar som behöver se annorlunda ut?
Förlåt för mina frågor, men ditt inlägg talade verkligen till mig av olika anledningar.
Ja, hur mycket ska ens hjärta klara av egentligen? Det är smärtsamt att känna så mycket kärlek, men inte ha möjlighet att ge av den på det sätt man så hett önskar! Ni måste någon gång ha närmat er ämnet eftersom du vet att han har känslor för dig?
Nog är det så att jag har erfarenhet. Jag lever väldigt nära det så gott som varje dag och har gjort så länge. Jag valde till slut att berätta eftersom jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag inte gjorde det. Det var en alldeles oerhörd lättnad att göra det, hur fel det än kan tyckas givet omständigheterna att vi båda är gifta. Men det har inte hänt något mer än så, det har stannat vid mina ord, vid min kärleksförklaring. Jag är ganska säker på att hans känslor för mig är långt ifrån okomplicerade. Vi mår så fantastiskt bra av varandra att jag inte klarar av skapa det avstånd som skulle behövas för att mina känslor ska försvinna. Och han fortsätter att finnas nära mig, har inte tagit minsta avstånd eller skapat någon form av distans efter att jag berättat. Där finns så mycket energi, intensitet, glädje, värme, ömhet och kärlek i luften runt oss att jag njuter av varje andetag lika mycket varje gång vi ses. Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara av det.
Jag tror att han där och då blev mest chockad av min totala uppriktighet, och att det var lite svårt för honom att ta det till sig. Han sade då att hans känslor inte fanns där på samma sätt som mina. Men hela hans sätt att vara talar för något annat. Vår relation är oavsett något som vi båda är väldigt rädd om, och ingen av oss verkar vilja stå utan varandra. Inte helt okomplicerat med andra ord. Ser jag på oss med en utomståendes ögon ser jag två personer som det lyser om, två personer med en personkemi det sprakar om, två förälskade människor. Och det är även något jag fått höra av andra som är i närheten av oss.
Jag tror att jag helt enkelt rubbade hans värld ganska rejält och jag låter tiden utvisa vad det leder till.
Just det har jag aldrig upplevt jobbigt på något sätt. Vi tycker alldeles för mycket om varandra för att låta det bli ett problem. Det som är jobbigt är att jag faktiskt inte är helt säker på att han är ärlig mot mig. Och det kan finnas flera orsaker till det, eller så har jag fel! Oavsett vad så finns mina känslor där och det kommer de med stor sannolikhet att fortsätta göra. Antingen så får jag stå ut med det och njuta av den intensitet som finns i vår relation, och helt enkelt acceptera att det kommer att stanna vid det. Eller så kommer jag till en punkt där jag inte klarar av det längre och behöver då vara tydlig med att vi behöver hålla ett stort avstånd till varandra, med effekten att då kommer jag stå utan honom, vi kommer att stå utan varandra. Eller så finns där något som faktiskt blir någonting på sikt. Jag vet ärligt talat inte. Men en annan människa kan inte påverka mitt beslut att vara kvar på arbetsplatsen eller inte, jag måste hitta mina egna strategier för att hantera det. Mitt i allt detta känner jag någon form av lugn, och någon form av trygghet. För det finns någon form av kärlek och den är jag rädd om oavsett utgång.