Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag har inget sms jag inte vågar skicka men var nyfiken på vad som skrämmer er andra att våga skicka.

Visste ni att ni att för att komma över någon krävs det inte kontakt med personen, när ni skriver dessa sms här, eller skriver ett långt brev hur ni känner som om det är till personen, så lurar ni er hjärna att ni sagt det till den det gäller. Du kan till och med tänka att personen du vill säga något till är ett föremål i det rum du befinner dig i, och du kan tala med föremålet och det kommer kännas exakt som att personen var där.

Väldigt effektivt som jag använt många gånger när man inte mår bra av att fortsätta ha kontakt med personen men inte kunnat släppa taget.

Men till alla ni andra som VILL ha kontakt med någon men inte vågar, DO IT förfan!!

Mamma:

Jag kan inte säga eller skriva det här till dig, för du är inte mottaglig och efter många försök har jag gett upp, men jag vill ändå innerst inne veta, förnekar du att du slog oss? Att du lät oss bli utnyttjade av honom? Förnekar du att du inte såg mig, att jag väntade på att bli hittad i kurragömma men du orkade inte leta mig så jag gömde mig i ett helt dygn instängd / gömd i något skrymslen högst upp på en garderob, förnekar du att du lämnade mig ensam hemma som bestraffning när jag uttryckte mina känslor medan ni åkte på roliga turer med familjen? förnekar du att vi syskon fick misshandla och bestraffa varandra som ditt sätt att uppfostra? Förnekar du att du är den största orsaken till att jag skadat mig som du gjorde inför mig när jag var litet barn? Förnekar du att jag bara vetat om destruktiva relationer eftersom min uppväxt var destruktiv? Förnekar du att du inte gav mig en trygg anknytning som spädbarn, att du lät mig skrika gråta och vara övergiven? Förnekar du att du alltid tyckt att jag var besvärlig och mindre värd än dina andra lättare barn? Förnekar du att du skapade mina ätstörningar redan som barn när du visade mig hur du slarvade med din egen mat? Förnekar du dina ätstörningar? Förnekar du övergreppen din kusin gjort på dig och mig och ett ? Förnekar du allt som är smärtsamt att erkänna? Förnekar du att du fick agg emot min pojkvän när du såg att han gav mig det du aldrig kunnat? Förnekar du att du får ont samvete när jag varit deprimerad eller utbränd eller skadat mig och du inte orkat bevittna det eftersom det speglar vad du gjort mot mig? Förnekar du att du var en dålig mamma och en farlig förebild?

Förnekar du att detta någonsin hänt?

Du kan inte ha älskat mig då, men de hänger du sagt att du älskar mig nu,

Älskar du verkligen mig nu?

Och till min pojkvän:

Jag skickar inte detta till dig för du har redan läst för mycket ord och många av de var som en mobbare som tryckte dig till botten. Mina förlåt är tomma när jag gjort fel mot dig. Du vet inte hur fin du är i mina ögon och jag kommer inte säga detta till dig, men jag kämpar varje dag för att laga det jag krossade i dig, tack för att du inte dömer mig, tack för att du har kärlek kvar till mig, tack för att du är precis en du är. Jag vill vara din förresten av livet.

Så jag hoppas du låter mig visa, att du har mig tills jag slutar andas och även efter det, kommer jag alltid vara med dig. Du är min enda vän. Min enda sanning. Du vet vem jag är mer än någon annan. Och konstigt nog har du inte skrämts iväg. Jag älskar oss. Jag ska ta hand om vårt förhållande nu, mitt bagage kan dra åt helvete, för med din kärlek, har jag alla chanser i världen att få det liv jag borde fått redan när jag gick i blöja, att vara ovillkorligt älskad och sedd, förstådd och omhändertagen. Du läker mig varje dag. Varje dag ger du något jag aldrig haft tidigare. Nu hoppas jag att jag kan ge dig lika mycket, jag tänker i alla fall ge allt jag har, för oavsett våra äckliga tunga liv som varit, (där vi blivit spottade sparkade på och nästan dräpta)

så ska det vara du och jag.

(Jag trodde inte jag skulle behöva skriva här men efter ha lämnat ett förhållande av våld och noll kontakt får finnas kvar så är denna tråden perfekt)

Till S.

Du fick mig att ännu en gång vara rädd och osynliggjord i mitt eget hem, du skulle rädda mig men du blev min nya förövare, du var så orolig för att någonting ont skulle hända mig utanför dörren helt i förnekelse att det enda onda som pågick i mitt liv var inuti mitt hem och det var du.

Du kommer aldrig inse detta. Men när jag sa att du ljugit flera gånger för mig, att du knarkar sönder ditt liv du är egoistisk och självupptagen, du förnekar ditt liv och försummar dig själv och oss, du är omogen tonåring, barnslig, du är inte självständig eller stabil, att du är ingen man, att att du slog mig , du sparkade mig, du kallade mig hora jävla fitta jag ska döda dig jag ska döda din familj och tryckte upp mig mot väggen likt den mobbaren som bor i dig än som måste hata andra lika mycket som du hatar dig, du kunde inte fatta att jag sa allt detta för att jag ville att du sökte hjälp, för att jag brydde mig om ditt liv, jag brydde mig, mer än du någonsin gjort.

Mina ord var inte trakasserier, de var ditt Wake Up Call om du hade orkat lyssna, jag är inte en person som lever för att trycka ner andra så de inte lämnar mig, sån är däremot du.

När du ville träffa mig efter att jag flyttat och du såg hur förstörd jag hunnit bli, och du grät och led av synen av ditt egna verk, så visade du mig en sida som jag hungrat efter i hela förhållandet. Kärlek. Du visade mig kärlek när du kunde för första gången lyssna, se mig i ögonen med en brinnande blick av empati, och förstå att du handlat fel och förstå att medan du straffade mig för att jag speglade upp sanningen för dig så visade du att du är inte i närheten av den styrka jag besitter. Du förstod hur stark jag var först när du sett att jag vågade lämna dig. Och resten av dagen kändes som teater. Vi skulle åka bil och handla som om ingenting hade hade skett, som om rivmärkena på din hals när jag likt en katt gick till attack för att rädda mitt skinn inte existerade, men jag såg de ärren klart och tydligt och jag ångrar de inte, varenda ärr varenda skråma du har från mig ska påminna dig allt du gjorde som fick din flickvän så rädd att hon gick i defensivt försvar. Varenda litet sår ska skrämma dig själv så mycket att du aldrig rör någon annan igen. Du ska känna att du var förövaren, du ska se det när du kollar dig i spegeln.

Du fruktade människor du fruktade världen

och försökte applicera din världsbild på mig som är din motsats, jag, som är allt du har förlorat i ditt liv, jag, som är den personen du aldrig kommer vara, din avundsjuka lös som lava hur jag kan lita på mig själv och andra trots de sju helveten jag genomlidit. Skillnaden på dig och mig är att jag gav aldrig upp mig själv eller livet, men det gjorde du. Jag hoppas du ändå en vacker dag ska kunna lita på dig själv och livet igen, jag har inget intresse att se dig miserabel, för det är miserabla människor som går på sig själv och sedan andra. Du förtjänar att må bra alla förtjänar att må bra, men precis som alla andra har du ditt jobb att utföra, ett bra liv är inte gratis eller kommer på beställning, ett bra liv finns bara på marknaden för de som vägrar acceptera det som inte är bra - nog.

Mina känslor har varit kluvna. En del har sympatiserat med dig medan andra delen är den arga röda rösten som säger "han är en misshandlare!"

Du är ingen psykopat. Du är ingen narcissist. Du förstörde aldrig min glädje till mitt liv utanför vår relation, du ville se mig lyckas i mitt liv, du ställde upp där ingen fanns, du höll om mig tills tårarna började eller slutade, jag kände mig alltid snygg och vacker med dig och vi delar minnen av ovärderliga stunder ihop, men, trots allt detta, så fanns det en del i dig som sakta grodde, föraktet mot dig som ett steg i taget blev ett förakt mot mig. Och här var min dealbreaker. Du minns när du sa "Det är det jag gillar med dig du är liten men du visar ändå att du är stark och orkar ta saker själv" du kände mig ändå mer än på ytan, för visst var jag liten, och visst var jag i mental styrka och fysisk styrka tre gånger så stark som den lilla kroppen var.

Igår ringde jag en psykolog. För jag har varit skräckslagen och på spänn hela tiden nu när jag är själv. När psykologen beskrev ditt och mitt förhållande med ord som frätande och terror och att du verkligen fick mig att börja tänka illa om mig själv, då kunde jag inte hålla tillbaka eller skydda dig mer, där och då gick jag från kluven till bestämd att det var det du blev, frätande och en terror. Att du slog mig att du tryckte ner mig att du kontrollerade mig att du ville öga mig att du hatade mig mer än du älskade mig och att hatet bara växte.

Du kände också själv att vi inte var kärlek. Du fortsatte om och om att tjata om att jag inte kan prata med dig, du var så besviken men det slog dig aldrig att jag inte kände mig trygg att vara mig själv med dig, jag tystade mig under ett års tid försökte bli den du bad om, trodde det skulle lösa allt och det gjorde det, det fick mig att lämna dig och det var lösningen,

på allt.

Medan andra luras att partnern är fin igen när han blir det mot slutet, så fin att de får hoppet att "nu är han förändrad nu kommer det bli bra" så kände jag precis tvärtom. Ju mer snäll och fin du var sista träffen desto mer blev jag övertygad att jag har gjort rätt beslut att flytta, att lämna dig och att aldrig komma tillbaka.

Du var så empatisk. Du lyssnade du såg mig i ögonen för första gången och erkände allt du gjort. Du ville ha mig nära i sängen, hålla om mig, du kramade mig så helt och så länge och så ovillkorligt varmt, du störde dig inte på att jag hade svårt att ligga Still som du gjort hela förhållandet du störde dig inte på att jag ville ha din närhet, men tack för att vi möttes den där sista gången, för du fick se hur du varit som partner, när du såg hur undvikande rädd och stel jag var runt dig i sängen vi delat i sovrummet vi bodde i.

Jag blev inte hoppfull över hur fin du var mot mig, jag blev bara sorgsen, att du visade den sidan, för det där var inte fint, eller jättespeciellt, det var en daglig standard för en man som respekterar sin flickvän, men inte för dig, för dig var det det finaste du hade att ge, och du kunde inte ge det när jag satsade på oss i ett års tid under 365 dagar när du valde orden hora fitta dö när du valde slagen sparkarna avvisandet och utbrotten, bara när du mot slutet inte ville svälja stoltheten, att du varit en värdelös partner som just blivit dumpad så det visslar om det - då ville du visa att du minsann kan respekt.

Du kan inte respekt, för du har ingen för dig själv. Men du kan spela respektfull och omtänksam inför andra, precis som den teatern du spelade upp för mig sista gången vi möttes.

Tack för att du visade detta, den sorgen jag kände blev sista knuffen för mig att gå vidare

för gott