Det här börjar ju bli löjligt. Ingen annan man har någonsin fått mig ur balans på det här sättet. Jag känner mig som en förälskad fjortis och vet varken ut eller in. Ska jag våga ta första steget trots att det kan bli besvärligt och obekvämt eller ska jag låta bli?
Hej. Vet inte om det är fel av mig att skriva till dig och om jag bara tolkar in sådant som inte finns annat än i min fantasi. Men jag vill ta reda på om det finns något här, för det känns så. Vill du ses och gå en promenad, ta en fika på någon vacker plats?
Vissa saker skall nog inte vara oändliga...
Just den här texten är tveklöst riktad till en viss person som säkert kan tänka sig att den syftar på just henne.
Ett riktigt självupptaget fegt pucko som visserligen är underhållande på sitt helt egna sätt men det finns gränser för hur ohyfsat och dryygt man får uppföra sig. Ja, det gäller även dig, faktiskt. Bara för att du verkar i en slags skyddad verkstad så betyder det inte att de utanför skulle ha någon sorts tålamod med dig. Jag vet att jag inte har det.
Skärp dig för fan!
Till dig från insidan av mig.
Fan! Du cirkulerar som ett eko här inom mig. Du är den sista jag tänker på innan jag somnar och den första mina tankar söker när jag åter vaknar till en ny dag. Sedan den första gången våra blickar möttes där i sensommarens värme, innan hösten slog sig till ro, och alla runt omkring tycktes blekna bort i känslorna som uppstod... Kände du det jag kände? Hur tiden stod still? Jag vill, mer än jag visar och jag önskar så att vi möts på en annan plats, i en annan tid. Men mest av allt önskar jag att det här är ömsesidigt. Dina blickar... när vi vågar mötas och håller oss kvar känns det magiskt och jag vill drunkna i dina ögon. Vill känna dig, känna din doft, din hud mot min. Jag ser hur du rodnar ibland, hur du tvingar dig själv att titta ner med blicken. Du verkar bli lite nervös när vi är själva, det blir jag med men jag försöker tränga mitt det. Jag ångrar bittert att jag inte sparkade tillbaka bollen du satte i rullning. Jag kunde inte, hela din existens skapade kaos i mina känslor... Nu har jag sänkt garden och öppnat upp för möjligheter. Jag orkar inte stå emot mer, jag kommer vara öppen hädanefter och låta känslorna få finnas!
Allt det här som är, som hela tiden återkommer, det kan inte vara en slump... Det måste finnas en gräns för när slumpen upphör och något istället är menat att vara?
om du visste hur lätt jag skulle kunna ramla över gränsen.
Vad hindrar dig från att kasta bollen själv..?
Hehe ännu en tvetydig passning.. En passning som inte riktigt är menad att tas emot eller att för den delen komma fram, det betyder att bollen kan vara för hög eller för snabb för att ens hinnas uppfattas.
Gör om gör rätt.. btw, ?Galet förälskad? är det samma som betuttad kanske?!
Varför kan du inte bara vara tydlig, det är väldigt lätt att tappa bort sig i den fria tolkningens labyrint.
Då kan du luta dig tillbaka Mao.. får ofta passningar från olika håll och om jag själv skulle gå på alla bollar skulle jag tappa bort mig från den verklighet jag försöker förhålla mig till. Men har du tur så är det en riktig målvakt som greppar tag i din boll. Hur svårt kan det vara liksom?! Tolkning är som sagt en tolkning från både mottagare och givare.
Jag hoppas du får den respons du söker och när du får den hoppas jag du möter den. Galet är det! Lycka till, kram
Har du inte fått en boll tillbaks har hen nog inte kunnat läsa mellan raderna eller oxå är personen ointresserad av att kasta boll tillbaka. Risk för att du väntar på något som inte leder dig någonvart. Kasta boll igen, lite hårdare denna gången?
Topp hemligt.. såklart!! hehe, väldigt otippat! ;)