Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Kände du det jag kände när vi kramade om varandra och tog farväl? Kan inte tänka på annat nu...

Om du är han... jag önskar att det kunde bli något... men situationen tillåter det inte...

Synd! Kände igen mig in i minsta detalj du skrev... Tack. Fortsätter hoppas på att han ska ta ett första steg att berätta om sina känslor för mig...

Hej XX

När jag började i januari var det mycket på gång i mitt liv och jag mådde egentligen inte så bra. Det var inget jag berättade för dig men du var från start väldigt rar mot mig. Och fick mig så småningom att må bättre. Jag hade inte tänkt särskilt mycket på dig eller ?sett? dig som jag tror du sett mig förrän en dag i februari då våra blickar möttes och det plötsligt kändes mer än kollegialt och vänligt. Sen dess har jag inte kunnat sluta drömma om dig... Du pratade gärna och startade samtal trots att jag ibland var ganska upptagen med mitt arbete. Du väntade in mig, sökte upp mig, stannade kvar en dag när alla andra gick ut och åt för att jag skulle stanna. Vi kom in tidigare än alla andra och stannade ofta till sist när alla andra gått hem. Jag gjorde det medvetet, gjorde du?

När jag tänker efter finns det flera saker jag verkligen tycker om med dig. Det första är att du är oerhört stilig... men bortsett från det är du trygg i dig själv, delar min ordning och reda, är principfast liksom jag själv och så duktig på det du gör. Vi har också en hel del gemensamt vilket vi upptäckt allteftersom vi lärt känna varandra. Du är dessutom en sann gentleman mot mig. Och enligt mina observationer är du bara det mot mig...

Jag vet inte om det är jag som överanalyserar men du nämner ofta att du är ensam med barnen, pratar sällan om din fru, ger intrycket av att äktenskapet inte är bra. Jag är också gift och mitt äktenskap har varit på väg att brista tidigare i år och är fortfarande inte stabilt. Jag kanske bara inbillar mig, men det känns som om vi är menade för varandra... Jag vet hur illa det ser ut och jag vet hur fruktansvärt dåligt alla inblandade skulle må om något hände mellan oss. Men kan det vara ödet som fört oss samman?

Det känns oerhört jobbigt att ha semester nu. Att inte komma till jobbet och möta din blick, prata med dig om allt möjligt... Saknar dig redan. Men hur ska jag säga det utan att det låter konstigt. Vi är ju bara kollegor.

Hade du varit en man hade jag trott du varit han jag är förälskad i. Önskar han kunde skriva så t mig :(

Hade du varit man hade jag trott meddelandet var riktat till mig...

Nej, nu får det bära eller brista. Klarar inte av den här ovissheten längre. Mycket står på spel för mig men om jag läst av dig rätt är du världens mest omtänksamma och nobla person jag träffat och du skulle aldrig göra eller säga något som skulle få mig att känna mig skamsen eller illa till mods, hoppas jag...

Nu har tiden gått och jag kan inte sluta tro att du är intresserad av mig. Jag vet att det är förbjudet från vilket håll man än ser det, men jag är så hopplöst förälskad i dig. Kanske är det bara en attraktion men det är något med dig som gör mig alldeles knäsvag och nästintill handlingsförlamad. Jag uppskattar din närvaro mer än någon annans och försöker diskret söka tillfällen att få vara nära dig. Försöker också ta avstånd till och från just för att det är så förbaskat förbjudet att tycka om dig såhär mycket. Ibland undviker jag dig fast jag egentligen inte vill och håller mig borta för att inte göra fel.

Kanske ser du mig bara som en vänlig kollega, en ung oerfaren kvinna som är trevlig att prata med, jag vet inte vad som snurrar runt i ditt huvud. Men sedan snart ett år tillbaka kan jag inte sluta tänka på dig. Jag tänker på dig varje dag och jag har drömt om dig fler gånger än jag kan räkna på fingrarna. Snälla, låt mig inte skrämma bort dig med dessa ord. Jag gillar dig så himla mycket och vill inte ?förlora? dig.

Varför är du så himla rar mot just mig? Varför rodnar du lätt och blir nervös när vi kommer nära? Varför söker du upp mig som ingen annan? En del av mig är villig att ge upp allt för dig, medan mitt sunda förnuft strängt intalar mig att det skulle vara den värsta synden jag kunde begå.

Ge mig inga tecken, tala klarspråk! Säg vad du känner och vart du står. Har jag misstolkat alla signaler? Lever jag i en drömvärld? Jag klarar snart inte av att bära den här hemligheten själv längre. Jag måste få ett svar.

Idag dricker jag lite för mycket för att dränka min sorg att kanske aldrig få dig. Hoppas du har det bra där du är. Önskar jag kunde få vara där med dig.

Jag vet. Det är tragiskt...

önskar du låg bredvid mig inatt och höll om mig. vill så gärna ha dig nära...