Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!
Jag är så arg och frustrerad på dig. Du kastar bort så många år tillsammans, vår gemensamma familj och den lilla lycka jag har här - för vad?? Att vi har haft många bråk under åren? För att jag försöker få dig att släppa dina tonårsfasoner och delta i familjelivet? För att det är jävligt jobbigt under trotsåldern? Och tvingar mig att bo här där jag har komplett ingenting i mitt liv, långt från alla som älskar mig. Jag har offrat en stor del av mitt liv, och de sista tio åren av mina föräldrars liv för vår relation! För ingenting! Du lovade att vi skulle gå i familjeterapi, som jag har bett dig om i flera år, du lovade det som min födelsedagspresent, och nu säger du att du inte "tror att det kan funka", fast du säger att du tror att det kan funka för precis alla andra, eller för var och en för sig, men märkligt nog inte för oss två tillsammans....? Hur fan går det ihop?! Du kastar bort det vi har utan att ens försöka! Det gör mig så arg! Att man inte ens testar det absolut mest uppenbara när man har en familj! Hade vi inte haft barn kunde du dra åt helvete! Då kunde jag åtminstone flytta hem igen, men det kan jag inte eftersom jag är fast här för att vi har barn ihop! Och du vill inte flytta med mig, och du har knappt ens någon vettig orsak till varför! Så jag är fast här, ensam, resten av mitt liv! Den dagen skilsmässan går igenom blir det omgående en ansökan om enskild vårdnad så jag åtminstone kan flytta hem! Du är välkommen att följa med och ha ett alldeles normalt umgänge, men jag och vårt barn ska inte behöva betala för att du mår dåligt och inte klarar av att söka hjälp för det! Du hade kunnat prata med mig, jag hade kunnat stötta dig! Vi hade kunnat få hjälp med att kommunicera som par. Du har varit utarbetad i flera år och fattar det inte ens. Jag är så trött och ledsen och arg och förtvivlad, med noll hopp om en lycklig framtid. Ja, jag kan säkert få till en kärleksrelation, men alla mina vänner finns någon annanstans och jag kommer inte ens ha tid eller ork att skaffa nya, och knappt någon möjlighet att hälsa på de jag har heller. Vi har bott här i nästan tio år. Det är bara att inse att det inte funkar. Låt mig flytta hem åtminstone!
