Till mig själv:
Jag befinner mig vid ett vägskäl i livet och jag är beredd att utforska det. För första gången i mitt liv dras jag inte hejvilt med av känslostormar byggt på rädsla.
Jag känner mig motiverad till att ta ett steg tillbaka, ha is i magen och observera vad jag vill och behöver.
Jag tänker inte sabba detta!
Okej.
Jag träffade dig. Kände direkt 110%. Det var dig jag ville dela livet med. Jag kände mig så jäkla säker. För första gången. Dig vill jag gå hela vägen med.
Men så verkade inte du känna. Så jag avslutade. Och trodde konstigt nog att jag som vanligt skulle kunna släppa en person väldigt snabbt. Det har jag alltid kunnat gjort tidigare.
Men fan heller. Nu är jag här. Och saknar dig som en annan idiot. Känner mig typ svag som kan känna så starkt å inte kunna släppa en annan människa.
Vad saker å ting kan förvåna en. Å jag hoppas verkligen verkligen att jag kommer att komma över dig. Är rädd för att det kommer ta mer tid å kraft än vad jag önskat.
Till dig!
Nu har de snart gått 6 månader sen ja kände dina läppar mot mina.. all den sorg ja har fått utstå under denna tiden har varit de värsta ja varit me om, men samtidigt väckte du liv i de där drivet som varit som bortblåst under många år. Du drev mig så långt att ja fick nog av att alltid bli misstrodd, att aldrig kunna få visa känslor utan att du trodde de var nåt fuffens på gång.. att alltid få allt tillbaka kastat i ansiktet så fort de var något. Alla gånger du skapade situationer som fick mig att bli otrygg o börja tvivla på mig själv.. ja har varit såå arg på dig för allt detta.. o framförallt på mig själv för ja tillät dig att göra så mot mig.
Nu e ja inte arg på dig längre, ja tycker synd om dig! Ja tycker synd om alla som e som du.. de e inte erat fel att ni har blivit såna :( de e heller inte mitt fel att ja blev uppfostrad av människor som liknar dig.. de tog lång tid att inse, men de gör ja nu! Ni ska inte få mig att hata människor för att ja inte insett tidigare att ja förtjänar mycket bättre. De gör fortfarande ont, men ja e mycket starkare nu, o du kommer aldrig att få mig i ditt grepp igen! Ja har förlorat mycket pga dig, men ja vann nåt mycket bättre.. mig själv, så tack! 
Jag är trött på att om och om igen hamna i samma mönster.
Som fången och fastspänd,
i en karusell vars stoppknapp förstörts.
Hur gör jag upp med det här för alltid? Hur slutar jag gå i samma fälla?
Svaret är såklart - jag själv.
Men hur ska jag finna styrka och kraft att motstå?
Under allt detta lurar en sorg, en uppgivenhet.
Men också en längtan efter att få bli fri.
Men jag gissar att det är först genom sorgen jag blir fri. Så mitt uppdrag blir att först finna den, sen möta den. Men hur?
Har ångest varje gång vi ses, önskar att jag kunde berätta varför det är som det är, men det skulle också göra hela situationen ännu konstigare. Förlåt.
Det handlar om oönskade känslor för en person, jag har för att komma bort från dom behövt skapa distans och bryta den kontakt jag har kunnat, men inte haft möjlighet att göra det helt eftersom jag i vissa sammanhang behöver träffa personen.
Jag ville berätta hur fördjävligt det var utan dig.
Egentligen vill jag bara krama om dig och aldrig släppa taget, och bara ligga och mysa.
Jag tycker så mycket om dig. Och jag vill bara säga att jag är så tacksam för de gånger vi setts. Jag förstår att du har annat för dig och annat du måste och vill prioritera. Önskar dig all lycka i livet och hoppas att du får det allra allra bästa av liv!
Jag är inte rädd längre.
Jag förstår nu, hur allt är precis som det ska va. Att jag inte behöver fixa, kontrollera eller ordna något i det yttre för att jag ska må bra. Allt är en handräckning bort. Samsara!