Snälla släpp dina hjärnspöken! Du vet ju att vi ändå inte kan låta bli varandra. Ja är oxå rädd, men ja vet vad ja vill! Älskar din kropp emot min. Ja vet att du känner som ja.
Kan vi inte bara va magiska oss?
Hur är det möjligt att känna alla härliga, jobbiga känslorna på en och samma gång?
Förbannad, glad, irriterad, härligt pirr, sårad, tillfreds ... osv. Börjar fundera hur normalt detta är?
Jag som ändå är rätt så bra på detta med känslor. I börjar är man lugn .. och tillfreds för att i nästa stund "go crazy" ... och inget är under kontroll.
Det tar sån energi.... Alla dessa känslor för dig äter upp mig. När jag ser på dig och du ser på mig .. är det som att allt försvinner och jag vill bara vara nära dig........... Fan! :(
Varför ska du behandla mig som skit, jag försöker bara hjälpa dig, men snart är du det som du säger om dig själv, att du bara är en djävla alkolist sant. Du behandlar mig som skiiit.
Pain changes people, but i will allways love you...
Ja kommer aldrig bli hel efter detta, min kärlek till dig överträffar allt. Men du ser inte, du vill inte. Ja e trött på att känna mig otillräcklig för dig. Du fick som du ville nu.. ja gav upp..
Jag önskar att du visste hur mina tankar fungerade.
Med en dysfunktionell bakgrund så kan jag inte alltid förklara hur jag tänker.
Jag är bara rädd att känna mig värdelös, därför reagerade jag så kraftigt.
Men jag kan inte förklara mig för dig. Det blir missförstånd.
Det får gå en tid och så hoppas jag att vi kan mötas och förstå varandra.
Och som ett brev på posten... nu är det hjärtesorg hela kvällen och försöka göra massa annat för att slippa känna av saknaden av dig
Aj beklagar... vad beror din hjärtesorg på?
Jag är i samma sits. Jag önskar vi kunde ba va vänner, men när jag är nära honom blir jag helt sinnesjukt glad... Och skulle bara vilja få ge utlopp för all ömhet, lust, nyfikenhet, lekfullhet och glädje . Men jag får inte, vi har varsitt liv... Jag ser på honom att han vill det med, att han är störtkär han med... Men jag har försökt, han sa att han vill inte förlora sin familj. Och jag vill inte såra alla i min familj heller... Men mitt hjärta säger allt annat än det
Det finns så mycket saker jag skulle vilja berätta för dig. Men jag kan inte, inte längre. Det är jobbigt nog för mig som det är. Jag kämpar med att hålla en distans. Du monterat så enkelt ned mitt skydd. Idag blev det helt uppenbart för mig (igen) att vi inte bör ha mer kontakt än vad som är nödvändigt. Det går emot hela mitt väsen. Det går emot det som är så fullständigt naturligt. Men vad är mitt alternativ? Allt detta har gjort mig illa nog. Jag måste vidare, framåt, och du kan inte vara en del av det. Det gör mig ont.