Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag tror att han där och då blev mest chockad av min totala uppriktighet, och att det var lite svårt för honom att ta det till sig. Han sade då att hans känslor inte fanns där på samma sätt som mina. Men hela hans sätt att vara talar för något annat. Vår relation är oavsett något som vi båda är väldigt rädd om, och ingen av oss verkar vilja stå utan varandra. Inte helt okomplicerat med andra ord. Ser jag på oss med en utomståendes ögon ser jag två personer som det lyser om, två personer med en personkemi det sprakar om, två förälskade människor. Och det är även något jag fått höra av andra som är i närheten av oss.

Jag tror att jag helt enkelt rubbade hans värld ganska rejält och jag låter tiden utvisa vad det leder till.

Just det har jag aldrig upplevt jobbigt på något sätt. Vi tycker alldeles för mycket om varandra för att låta det bli ett problem. Det som är jobbigt är att jag faktiskt inte är helt säker på att han är ärlig mot mig. Och det kan finnas flera orsaker till det, eller så har jag fel! Oavsett vad så finns mina känslor där och det kommer de med stor sannolikhet att fortsätta göra. Antingen så får jag stå ut med det och njuta av den intensitet som finns i vår relation, och helt enkelt acceptera att det kommer att stanna vid det. Eller så kommer jag till en punkt där jag inte klarar av det längre och behöver då vara tydlig med att vi behöver hålla ett stort avstånd till varandra, med effekten att då kommer jag stå utan honom, vi kommer att stå utan varandra. Eller så finns där något som faktiskt blir någonting på sikt. Jag vet ärligt talat inte. Men en annan människa kan inte påverka mitt beslut att vara kvar på arbetsplatsen eller inte, jag måste hitta mina egna strategier för att hantera det. Mitt i allt detta känner jag någon form av lugn, och någon form av trygghet. För det finns någon form av kärlek och den är jag rädd om oavsett utgång.

Jag går bredvid dig och det känns som en sådan oerhörd självklarhet, som att det är vid din sida jag alltid vill gå och jag vill visa för alla att det är där jag är - med dig. Jag fattar hur oerhört fånigt det är, men jag fattar också att jag älskar dig och den känslan går så djupt in i mig, och den minskar inte i intensitet. Jag går där och njuter av dig samtidigt som jag känner mig oerhört sorgsen. Jag har dig bara till "låns" några stunder här och där, medan hela min existens ropar efter dig resten av tiden.

Jag tar inte ögonen ifrån dig, det är som att det inte går. Du möter min blick och viker inte undan, din blick är djup. Du är där så nära vid mig och jag vill liksom bara sträcka ut armen mot dig, röra vid dig. Du drabbar mig, om och om igen. Vi går och köper vårt kaffe, står nära varandra och pratar förtroligt. Så sätter vi oss där vi brukar, varma, mjuka och glada. Som så ofta hamnar mina ögon på dina händer och jag sitter där och tänker på hur jag vill lägga min hand på din, jag tänker på de gånger då jag gjort det. Jag känner din hand under min, trots att jag inte rör vid dig. Jag tittar på dig från sidan, undrar vad som försiggår i ditt inre, vad du tänker, vad du känner om du alls tänker och känner något. Kanske är det bara jag. Kanske är du bara mån om vår relation, kanske du fortfarande inte ser mig på samma sätt som jag ser dig, kanske är inte din högsta önskan att få kyssa mig, trots att min högsta önskan är att få kyssa dig. Jag tänker att jag älskar dig. Allt detta sitter jag och tänker medan du sitter och pratar om en gemensam kollega, du säger att du inte förstår hur han tänker, säger att du ibland önskar hur du bara kunde koppla upp dig mot andra för att få reda på vad de tänker. Detta säger du mig samtidigt som jag har alla dessa tankar. Undrar du ibland vad jag tänker, önskar du att du kunde koppla in dig på mig? Jag har haft den önskan själv, för att kunna se in i ditt huvud, in i dina tankar.

Du underskattar dig själv genom att tänka varför jag. Varför inte du? Du kanske är det vackraste hon vet.

Saker och ting är ibland inte så enkla, man kan önska att saker inte händer, att känslor inte ska uppstå, men så gör det det i alla fall. Och det kan vara både smärtsamt och oerhört besvärligt att värja sig ifrån. Önskar dig allt gott!

Jag ser på dig och tänker, du underbara fantastiska människa - vad glad jag är över att du finns! Och det är vad jag skulle vilja säga dig, än en gång. Men jag gör det inte.

Du är som en grundton i mig. Känslan av dig är alltid där. All tid som förflutit, så många tankar tänkta, så mycket men ändå så lite sagt. Du, som är det vackraste jag vet.

Till dig: Efter allt som är sagt och det som inte är sagt - jag vill dela min vardag med dig. Det finns inget mer att säga.

Nu är det ju sannolikt inte till mig du vill säga detta, men om det varit det hade mitt svar sett ut så här: "Ja visst är det så, att sanning och ärlighet är viktigt. Det har vi ju diskuterat förut. Du är ständigt närvarande i mina tankar och någonstans är det som att jag alltid vetat att det förr eller senare skulle hända att jag skulle få så här starka känslor för dig. Dessa känslor lämnar mig inte. Det jag känner för dig är något långt mer än fysisk attraktion. En natt är inget som skulle vara aktuellt för mig, du betyder oerhört mycket mer för mig än så och jag tror faktiskt bara att det skulle skada oss, inte på något sätt hjälpa oss vidare. Trots att vi i princip alltid är överens om det mesta, delar jag inte din uppfattning om att vi skulle ha ihjäl varandra i en relation.

Nog minns jag den där festen alltid, den satte sina djupa spår hos mig. Aldrig har jag känt mig så tom som när vi skiljdes åt efter den där omfamningen, som du så riktigt beskriver som tafatt. Under den där kvällen var det bara du som existerade, eller rättare sagt, du och jag. Jag minns den långsamma promenaden, som jag önskade aldrig skulle ta slut. Det är inte bara du som upplever att det sprakar när vi ses, älskade du. Jag ser ofta på dina händer och vill så gärna röra vid dem. Ibland har jag hittat en anledning att göra det och när som helst kan jag plocka fram hur det känns att vidröra dig, känna hur din hand, lite sträv, känns under min.

Det finns en sak jag ännu inte berättat för dig. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska lägga fram det. Jag håller på att separera från min man. Det är något som är oundvikligt och som faktiskt inte i grunden har något att göra med mina känslor för dig. Det hade hänt ändå. I lugn och ro har jag kommit till insikt om att mitt äktenskap är ohållbart. Nu vet du."

När du kom emot mig häromdagen lyste hela jag upp. Det var en sådan njutning att se dig komma släntrande emot mig, så sommarfräsch och avslappnad. Allt rann av mig. Jag lade armen om dig och drog dig intill mig, du lade armen om mig och vi möttes i ett underbart leende. En underbar stund tillsammans i solen vid vattnet. En långsam promenad. Jag som drar dig intill mig igen, du som är följsam. Vi är glada och uppspelta. Vi skiljs åt i en omfamning, den är hård, nästan lite krävande. Jag vill inte släppa dig, utan kyssa dig. Men det hände inte, inte den här gången. Vill du kyssa mig, eller kommer du att backa undan?

Jag verkligen skrattade åt din fullkomliga gränslöshet idag! Du saknar verkligen fingertoppskänsla. Utan att ställa frågan som du egentligen ville ha svar på, så förstod jag precis vad det var du var ute och fiskade efter. Tror du att jag är så korkad att jag inte fattar? Vet du - jag tycker du är rätt korkad som inte fattar! Och jag skrattade åt dig! All den tid som gått! Alla år! Jag har i viss mån lagt det bakom mig. Men aldrig kommer du att försvinna helt. Fortfarande tror jag att du inte vill förstå. Under många månader nu har vi haft väldigt liten kontakt och det har skapat den för mig nödvändiga distansen, äntligen! Saknaden skär inte i mig längre. Du går inte längre bredvid mig. Men du har gjort så djupa avtryck i mig att du för evigt kommer att vara en del av mig. Att kunna skratta åt situationen som uppstod idag, det får mig att känna mig stark och får mig att förstå att jag klipper banden till dig bit för bit.

Jag har ett litet ps till dig: Det finns någon som på ett visst plan tagit din plats. Och det är allt jag vill säga om det!