Förlorade min son 5 månader sedan - alla beter sig som inget hänt. Är jag överkänslig?

Jag förlorade min son 10 dagar efter att han föddes. Genast efter pressade alla mig att vara !som vanlig". Jag var öm efter kejsarsnittet, men min man och hans mamma släpade ut mig och gick i köpcentrum, åkte hit och dit, på restaurang mm. Jag ville bara gråta, falla ihop och skrika. Men min man sa att han inte orkar se mig så förstörd och för hans skull måste jag hålla ihop. Jag är rädd att förlora min man, så jag stängde alla känslor inne och låtsas vara ok. Jag gråter i bilen på väg till jobbet och på vägen hem. Jag började jobba heltid redan 2 månader efter att min pojke gått bort. Mest för att min man uttryckte att han inte tyckte det var bra att jag satt hemma själv. På jobbet låtsas folk som ingenting. Min pappa har aldrig nämnt med ett ord vad som hänt - han bara ringer och pratar om sina egna problem flera timmar varje dag. Han har precis skiljt sig från min mamma - en riktigt bitter skiljsmässa. Min pappa har också sagt någon gång när jag sagt att jag inte kan prata för jag är nere - "du har väl ingen anledning att vara deprimerad, inget har hänt dig". Min mamma som jag numera har endast sporadisk kontakt med har också sagt att " det är väl ingenting, det finns kvinnor som har förlorat flera barn och de lever vidare". Min man säger till mig när jag är ledsen att "sätta saker i perspektiv". Jag vet inte, har jag så fel att jag känner sådan enorm smärta inuti? Det känns som om jag snart knäcks, för alla lägger sina bördor på mig, och jag får inte säga någonting om hur jag mår. Ville vara sjukskriven igen för jag orkar inte mer gå till jobbet när jag känner mig som en zombie, men Försäkringskassehandläggaren sa att de kommer inte godkänna det för att sorg inte är en sjukdom utan ett tillstånd. Hon tyckte jag ska "lägga det bakom mig och jobba på". Vad ska jag göra? Känner som om jag kanske vill avsluta mitt liv, för jag är så slut, så sargad och känner mig så ensam. Alla ger mig signaler om att det är jag som är "fel", min familj och försäkringskassan. Kan inte stanna hemma utan sjukpenning för då klarar inte vi oss ekonomiskt och min man förlorade sitt jobb nu i oktober. Hur skall jag "skärpa mig" för att bli rätt igen? Jag vill så gärna vara rätt.

Tack till alla för värmande ord. Jag har tyvärr inga vänner, är något av en ensamvarg - mest för att jag tror att ingen kan tycka om mig. Jag är rätt så jobbig som person. Har funderat på att ansöka om sjukpenning trots det som handläggaren sa till mig. Men om jag får avslag kommer det resultera i konkurs för oss. Vi har det knappt som vi har det. Min man lurades i juni tro av en arbetsgivare att han har fått fast jobb med provanställning i 6 månader först. Men jobbet låg ganska långt bort från där vi bor. Så eftersom min man har haft ganska svårt att få jobb då han är utlänning, bestämde vi oss för att detta var det bästa som kunde hänt - att han fick jobb och bestämde oss för att flytta för att han skall kunna komma till jobbet. Vi köpte en lägenhet och skulle sälja den vi bor i nu. Men marknaden härsknade och vi blev inte av med den vi bor i. Då hotade mäklaren för den vi köpte den nya lägenheten av med 100 tusentals kronor i skadestånd och domstol. Så vi sålde vår lägenhet med 120000 i förlust för vi fick panik och tänkte att det år minder förlust än den som säljaren hotar med. Sedan kommer min man hem från jobbet och säger att arbetsgivaren har sagt att det inte finns mer arbete och han avbryter hans anställning på grund av arbetsbrist. Nu står vi med en lägenhet som vi inte har råd med. Jag har inget jobb på den nya orten än. Min man har inget jobb. Vi har inga besparingar kvar för allt gick till begravning och annat. Jag tänker att för 6 månader sedan var jag världens lyckligaste. Vi skulle ha vårt första barn, jag har fast anställning, vi äger vår lägenhet, min man hade jobb nära här (tillfälligt men ändå lovande för fortsättning kanske). Vi hade 200 000 på banken och knappt några skulder. Nu är vi ruinerade. Jag kommer vara tvungen att pendla till jobbet 1.5 timmar dit och 1.5 timmar tillbaka tills jag får något nytt. Men efter 50 ansökningar och inte en enda intervju känner jag mig helt värdelös. Hur kunde livet vända så snabbt på endast 6 månader?

Förlorade min son 5 månader sedan - alla beter sig som inget hänt. Är jag överkänslig?

INNEHÅLL