Augustibebis 2012

Novalina: Jag är snittad med första men födde vaginalt med andra utan komplikationer. Håller med FruFoxy om du vill föda vaginalt tycker jag att du ska det. Prata med din BM.

fru elle: jag har börjat fundera på förlossningen lite smått. Vi har dryga timmen till BB så jag hoppas att jag inte får en snabb förlossning. Kommer nog hellre åka in "för" tidigt.

jannonym; så härligt att allt såg fint ut med bebisen, vilken lycka det är att se att hjärtat slår. Sen tycker jag att det är skönt att göra ett UL när moderkakan har tagit över och missfallsrisken har minskat.

Är nog mest orolig över att inte hinna in och att barnvakten ska hinna komma. Är egentligen inte rädd för förlossningen, utan har full tillit till min kropp att den fixar det. Vet ju att jag behöver komma i kontakt med auroramottagningen eller förlossningsläkare för att få beslut om en planerad igångsättning. Men känns på något sätt fel att ta upp deras tid när det finns så många andra som behöver komma i kontakt med dem pga att de har en rädsla för förlossningen. Att de har traumatiska upplevelser sen tidigare eller har en stark rädsla. De har för övrigt sparat in på auroramottagningen med.

Amningen i sig är ett ganska känsligt ämne... Jag själv ammade första i 3 månader men efter att ha lyssnat på skrik och missnöje så gav jag upp, samma sekund han fick ersättning blev han en helt nöjd kille utan skrik...
tvåan amma jag i 7 veckor, sen var jag inte långt ifrån att gå in i väggen och jag gav upp... Minns hur dåligt jag mådde med mig själv, att jag kände mig som världens hemska mamma som inte kunde ge mitt barn det man "ska" ge.. Jag brydde mig inte så mycket efter när jag såg hur mycket bättre allt funkade i familjen, med denna bebis kommer jag göra samma.. Göra mitt bästa och funkar inte det så hittar vi de som funkar för oss..
 

Novalina: jag snittades för att dottern låg i säte och trots 2 vändningsförsök ville hon inte. Då blev det planerat snitt. Upplevde snittet och tiden efter bra, var på benen snabbt efteråt men precis som du säger så kände jag mig väldigt "snuvad på konfekten". I mammagruppen efteråt så fick alla mammor berätta om sina förlossningar som hade varit si och såå långa och jag kände mig väldigt "utanför" om du förstår vad jag menar. När jag väntade tvåan ville jag verkligen gå igenom en vaginal förlossning och känna att jag klarade det. 
Men i det stora hela så har jag bra erfarenheter kring både snitt och vaginalt.  

Gjorde mitt kub i vecka 13 + 0 och då hade moderkakan tagit över sa BM. Har för mig att det är runt vecka 12 eller då missfallsrisken minskar, kommer inte ihåg exakt. Men har för mig att man brukar säga att det första kritiska är när hjärtat ska börja slå och sen när moderkakan tar över näringen till barnet från gulesäcken.

Jag hoppas innerligt att jag får föda vaginalt den här gången!
Men samtidigt är jag lite nervös för att livmodern ska brista pga kejsarsnittsärret. Det blev ju bara knappt 9 månader mellan graviditeterna.
Så jag tänker att bara livmodern håller så är jag nöjd. Om jag spricker mycket så känns det bara som petitesser i sammanhanget.

Jag har bara positiva upplevelser från snittet, men vill verkligen genomgå en förlossning. Det verkar vara så spännande att klocka värkar, profylaxandas och bli coachad av mannen/personalen genom hela förlossningen. Få uppleva det ögonblick barnet kommer till bröstet och hela ens kropp är tung av utmattning.

Jag ska försöka att inte bli så besviken om det är en sätesbebis igen eller om det blir akut- eller katastrofsnitt.

Min amning har inte fungerat så bra. Första barnet så var jag inte förbered på att det kunde strula. Dottern gick ner över 10 % på BB. När de tog en amningsvikt på henne där gick hon upp 5 gr eftrer att jag hade ammat henne i 20 minuter. Fick ge henne ersättning redan på BB. Hon hade usel sugteknik, släpte taget hela tiden och tuggade på bröstet. Resultat att jag fick såriga och blodiga bröstvårtor. Amningen gjorde ondare än att föda barn, när en sköterska såg hur det såg ut så fixade hon amningsnapp, en sak i mjuk plast som man har på bröstvårtan. Fick lufta och sitta med brösten i vädret, det och amningsnapp gjorde att det läkte bra. Vi fortsatte traggla på med amning och kompletterade efteråt med ersättning. Fick ett speciellt nässpray som skulle frigöra bröstmjölken av BVC, men det hjälpte inte heller. Testade även att pumpa för att få det hela att komma igång. När dottern var 4 månader vägrade hon bröstet och jag var besviken över att det inte fungerde.

Andra barnet så sa jag till att jag hade haft problem med amningen förra gången och att jag gärna ville att det skulle fungera. Frågade efter elektrisk pump men de tyckte de var onödigt. De visade bara hur barnet skulle ligga vid bröstet. Men amningen kom aldrig igång och vi behövde ge ersättning. Traglade på med amning och flaska, sonen var inte gammal när BVC-sköterskan sa att amning inte var det bästa för alla. Om jag själv kunde tänka mig att sluta och bara ge ersättning. Var inte mogen för det då men när sonen var tre månader slutade jag amma.

Vill gärna att det ska funga denna gången och kommer försöka. Men inte till vilket pris som helst.

Novalina:
Vet inte exakt varför men antar att stället där ärret sitter är extra känsligt och kan öppna sig igen. Men det spelar säkert roll hur många år det är mellan förlossningarna, hur läkningen gick osv. För min del läktes det på bra och det var 4,5 år mellan förlossningarna.
Känner igen det du skriver om att bli snuvad på det hela, det var därför jag inte vek mig en tum när det gällde en vaginal förlossning. Men snacka min frustration när han låg i tvärläge och vägrade lägga sig tillrätta trots att jag gick till bf+1. Ett sätesbarn KAN man ju föda vaginalt. Men ett barn på sidan? Hmmm, nä.
Men det gick tillslut och är så tacksam för det idag!
Med barn nr 3 gick förlossningen snabbare och lättare än den andra. Jag längtar till förlossningen nu, det ska bli så häftigt! Och hoppas som sagt att det blir en till vaginal förlossning för snitt är = blä! (för min del alltså) men är även medveten om att det kan skita sig också.

Varning klag-inlägg!

Jag jobbar på en skola med en tjej och jag trivs bra med mitt jobb, jobbar måndagar-fredagar, lyxigt värre.
När jag arbetar sitter jag ofta ensam på en ställe för att det är meningen att det ska vara så och det lyste in solsken hela dagen så jag satt och kisade och kunde inte vända på mig osv så jag fick huvudvärk men tänkte inte mer på det, sen så började jag må lite illa men jag har mått illa mycket så det var ingen stor sak. Killen kom sedan och hämtade mig efter jobbet och fick stanna mitt i stan för att jag var tvungen att kräkas, där kom allt jag ätit under dagen och en sprängande huvudvärk, jag la mig för att vila och har bara sovit och sovit i 20h av och till,

har försökt gå upp för att äta någonting då jag var helt tom i magen men kroppen orkade inte. Totalt utmattad, bara sov och sov. Fick sjukanmäla mig från jobbet då huvudvärken inte blev bättre och jag var helt orkeslös, orkar inte röra en fena.

Min matdag:
Morgon: Knäcke och äpple
Lunch: Det skolan serverar, bra mat alltså.
Mellanmål: Någon frukt
Middag: Ja, vad vi är sugna på t.ex. köttfärssås

Det är väll lagom mycket mat på en dag? Jag har rasat i vikt och har gått ner -7kg på 2½ månader, har pratat med Bm men hon säger att det är sån kroppen är. Är detta verkligen normalt? Jag var inte överviktig innan och jag är ingen särskilt sportig människa utav mig.. Tänkte om huvudvärken berodde på brist av mat eller något. 

Tråkigt det här med amning tycker jag också. För mig funkade det bra och det är jag glad för men jag tycker jätte synd om alla som inte kan amma och kommer in i nån ond cirkel pga all press!