Tack alla för era svar, det värmer hjärtat att ni tagit er tid att svara på något så personligt =) Speciellt tack till msKitten för ditt långa svar.
Idag känner jag mig rätt uppgiven, känner mig bara så slut. Jag har två jättefina och lugna flickor (speciellt min lilla bebis, har aldrig sett en så lugn bebis förut) så det har absolut inget med dem att göra, och jag känner att jag ändå klarar av att ge dem det de behöver (även om jag kan tappa tålamodet med min 4-åring ibland, men det är sällan och jag ber om ursäkt om jag sagt något dumt).
Jag har rätt många "riskfaktorer" för förlossningsdepression och kan väl förstå varför jag mår som jag mår, men kan inte låta bli att känna mig besviken på mig själv och misslyckad, Jag har gått i terapi länge och arbetat med personlig utveckling och det är ju mitt andra barn (som dessutom är så lugnt) och ändå "klarar jag inte av" att vara lycklig. Fast jag vet att mina känslor och tankar inte är "sanningen", utan bara en spegel av hur jag mår och att det till en viss del kommer att bli bättre av sig själv när allt lugnat sig lite, men det är tufft att må dåligt.
Vill dela med mig av min situation för att lätta på trycket lite (och ge mig tillåtelse att tycka lite synd om mig en liten stund, utan att gräva ned mig i det).. Mina föräldrar dog i början av mina tonår och jag har aldrig fått en trygg bas efter det, jag bodde hos släktingar efter det men kände mig aldrig som en i familjen och de kunde inte ge mig den tryggheten som jag behövde (har nu de senaste åren kunnat acceptera att de faktiskt inte visste hur man gör och att de ändock gjorde sitt bästa, men det fanns och finns fortfarande ett stort hål i mig och en känsla av att jag inte har någonstans att ta vägen när det krisar), jag känner inte att får det stödet eller avlastningen jag behöver av min sambo, både pga av personlighet och egna psykiska besvär (panikångest), under graviditeten var jag så stressad att jag trodde jag skulle bli utbränd eller dylikt, har få vänner på orten då vi flyttade i början av året och jag inte hunnit bygga upp ett bra kontaktnät, har väldigt lite stöd eller avlastning från släkten, vi har ekonomiska problem och osäkerhet med arbete (jag studerar, min sambo läser på sfi och kommer troligtvis inte få jobb än på ett tag), 4-åringen har alltid krånglat jättemycket (extremt mycket) med maten och även om hon verkar klara sig bra så är det svårt att inte oroa sig och ja... självkänslan är väl inte den bästa, även om jag arbetar på det och ändå är ganska bra på att distansera mig från situationen och reflektera över det utan att förlora mig i hopplöshetskänslor.... men jag är mest bara så trött och slut, även om barnen sover rätt bra.... men det känns som om jag aldrig får vila, är i konstant kamp med mig själv och mina känslor och tankar... vet att det till en viss del handlar om saknad efter mina egna föräldrar och en längtan att få dem tillbaka (jag vet att det aldrig kommer att hända men det är svårt att kontrollera) och ibland kanske jag överdriver dets vikt för att lägga ansvaret på mig själv istället för att be om hjälp och således tro att jag kan kontrollera det själv. Jag är bara så rädd att känna mig så där övergiven igen. Oj, vad personlig det blev, jag känner mig lite sårbar nu, hoppas jag bara får "snälla" kommentarer på detta, orakr inte med några dömande kommetarer.
Paddy: Det är säkert en bra ide med sjukskrivning i valiga fall, men vet inte om det är bra för oss, ska fundera på det. Det är viktigt att min sambo blir färdig med sina svenskstudier och han funkar inte så bra när han är hemma heltid... fast samtidigt måste mina behov få prioriteras ibland också... jag ska fundera på det, tack för tipset.
Mama Bear: Tack för att jag får höra av mig om jag behöver, känns skönt att veta.
Acelise: Jag vet AP är abslout värt det i långa loppet, jag har alltid varit väldigt lyhörd till 4-åringen och det har ju nu sett att det varit rätt (även om omgivningen inte ger mig nån "kredit" för det). Trygg, snäll, empatisk, slåss aldrig, lyssnar oftast på vad jag säger (och då menar jag inte lyder utan med respekt för sin egna vilja) och med få tecken på frustration. Så jag vet att det är värt det! 
Och jag skulle aldrig tillåta mig att inte ge samma trygghet till tvåan 
