Nån AP-förälder som har/har haft förlossningsdepression?

Jag hade förlossningsdepression med min första son. Tyvärr förstod jag inte det förrän långt senare. Jag hade svårt att börja älska honom och fick jätteångest varje gång han skrek. Jag led av tvångstankar och i perioder ångrade jag mitt eget barn. Eftersom jag inte fattade att det rörde sig om en depression så fick jag extremt dåligt samvete för att jag kände som jag gjorde och var tyst. Ingen visste att jag hade dessa känslor.

Eftersom sonens gråt och skrik gjorde mig extremt stressad och ångestfylld gjorde jag allt för att han inte skulle gråta (!). Nu efteråt när jag tänker på hur det var tror jag att sonen kände av min oro och ångest och klamrade sig fast vid mig ännu mer än om jag varit i harmoni med mig själv. Han sov i sjalen, fastklistrad på mig, på dagarna och på nätterna tätt, tätt intill mig. Han ammade i princip HELA tiden, jag var som en levande napp. Jag kände ingen direkt glädje över allt det här, men jag visste att han inte skulle gråta och det gjorde att ångesten dämpades. (Jag har förstått i efterhand att anledningen till att jag får sån ångest och oro när barn gråter bottnar i min egen barndom, denna insikt har fått mig att förstå en hel del och kan jag hantera sånt utan att få ångestattacker).

Jag bar i bärsjal, jag ammade, jag samsov och allt det där. Men det tog oerhört lång tid innan jag faktiskt uppskattade allt det. Allt kändes som ett tvång. Jag kände mig besviken och snuvad på de där fina, kärleksfulla känslorna som borde ha kommit. De fanns inte där. Jag kände såhär: "Ok, nu har jag satt den här ungen till världen och nu är han mitt ansvar. Nu får jag skylla mig själv att jag satt mig i den här situationen som jag inget hellre vill än lämna."

Inget blev ju bättre av att sonen var otroligt mammig och vägrade vara hos någon annan.

Jag minns en situation när han var 4 månader. En kusin från Italien var på besök hos mig, hon är mycket äldre och har inga barn (däremot en hund som är som ett barn för henne). Hon satt i trädgården och läste en bok. Jag var på väg upp på övervåningen för att byta blöja eller nåt annat bebisrelaterat och stannar i trappan och ser ut genom fönstret och ser henne hålla den där boken. Jag minns hur jag översköljdes av avundsjuka. Hon kan minsann ligga och lata sig i den där trädgårdssoffan med en bra bok, medans jag måste springa och byta blöjor, trösta, torka snor, amma, vakna på nätterna...och ALDRIG mer ha tid att läsa en bok (jag är en sann bokslukare). Jag minns att jag kände, vad fan har jag gett mig in på?! Vad har jag gjort med mitt liv?!

De där känslorna blev mindre och mindre och till slut kände jag så allt mer sällan och började njuta av min mammaroll. Men sonen var säkert 1,5 år då. Det känns som att jag blev snuvad på en bra början...och jag kan känna mig ledsen över det nu såhär i efterhand. Jag borde ha bett om hjälp.

Nu är mitt andra barn 1 år. Jag mådde inte alls så när han föddes. Jag var glad och lycklig med en gång och jag började älska honom så fort han kom ut. Jag har aldrig i en sekund ångrat honom eller haft negativa känslor kring honom. Jag får inte ångest när han gråter. Jag får inte panik om jag inte vet varför han gråter. Och nu förstår jag att det är SÅ man ska må när man får barn!

Jag har idag en fin relation till båda barnen och jag mår bra nu. Jag fick aldrig någon hjälp utan den där depressionen gick över av sig själv. Den kanske inte var så allvarlig. Men jag tror att det hade varit bra om jag sökt hjälp. Ingen ska behöva må sådär. 

Du bär på en stor sorg från din egen barndom och det är förståeligt att du blir nedstämd och att det blir jobbigt. Det verkar som att minnena från ens egen barndom triggas igång när vi själva får barn. Man börjar reflektera, får tillbaka minnen man inte trodde fanns, i vissa situationer beter man sig fullständigt irrationellt och känner inte igen sig själv. Jag vet hur det är. 

Du verkar väldigt insiktsfull och har koll på vad det är som tynger dig. Det är en stor sak, faktiskt. Att det finns utomstående stress som ekonomiska faktorer gör ju inte saken lättare.

När jag mådde som värst (och jag mår fortfarande mindre bra vissa dagar när det är tungt) då brukar jag tänka att bara få JUST DEN DAGEN att gå. Jag tänker framåt i timmar, minuter. Försöker fokusera på nuet. Jag brukar trösta mig med att vissa dagar är bättre än andra, att tiden ändå inte står stilla.

Försök komma UT varje dag. Frisk luft. Träna så ofta du kan. Drick ordentligt med vatten. När det blir för jobbigt, tala om för barnen: NU är det timeout, jag vill vila en liten stund. 

Du säger att du inte klarar av att vara lycklig, trots att du känner att du borde vara lycklig eftersom dina barn är som de är. Min erfarenhet är att det inte är yttre faktorer som gör oss lyckliga, utan vår inre värld. Jag vet att det är svårt, för jag har varit där du är nu. Man undrar liksom vad man ska göra för att känna de där lyckokänslorna som man borde känna, men inte känner. Men man kan inte göra så mycket. Mitt råd är att du fortsätter gå i terapi, ta all hjälp du kan få!