Från sambos till särbos - kan det funka?

är i liknande situation och undrar samma..

Om jag tolkar din presentation rätt så är ni redan särbos? Hur funkar det för er?

Japp, det kan funka utmärkt. Vi var sambos i 4 år, flyttade ifrån varandra och har nu varit särbos i 6 år.  

Har ni barn? Funderar lite på hur våra kommer reagera.

Får man fråga av vilken anledningen ni inte funkade som sambos? Och vad har blivit bättre som särbos?

Ja, vi har två barn. Ett fött innan vi flyttade isär, och ett efter.
Dottern var 3 år när vi flyttade isär, hon reagerade i stort sett inte alls för vi gjorde ingen grej av det. Vi fortsatte att umgås nästan varje dag, så skillnaden bkev inte så stor.

Vi funkade dåligt som sambos för att han jobbade, hade fritidsintressen, samt en hemmahobby som störde resten av familjen (Haha, försöker att inte skriva alltför öppet, men jag inser att det mest låter knäppt) vilket gjorde att vi inte hade nästan någon tid tillsammans, och när han väl var hemma så störde hobbyn halvt ihjäl mig.
Det blev mycket tjafs.

När vi flyttade ifrån varandra  så kunde han ägna sig åt sitt hur mycket han ville de dagar vi inte sågs, men när vi träffades så umgicks vi verkligen.

Är man på grinigt humör en dag, då behöver man inte träffas, och man slipper mycket av det här vardagstjafset. 

Låter lite lik vår situation. Vem flyttade av er? Och hur reagerade omgivningen?

Det jag kan känna också är att man liksom blottar att förhållandet inte är så bra. Och i vårt fall finns det en person som mer än gärna skulle ha ett förhållande med min man. Känns som att man ger henne en öppning...

Inom en timme ska jag skriva på ett kontrakt som gör att vi går från sammanboende till särboende. Jag hoppas det är vad som kommer att rädda vår relation. Relationer och familjer kan se ut på olika sätt, det är bara ni som bestämmer hur det ska fungera för er.

Han flyttade. Kommer inte ihåg hur omgivningen reagerade, tror inte det var någon speciell reaktion faktiskt, eftersom vi fortfarande var tillsammans.

Aha, då kan jag förstå att det känns extra jobbigt. Men din sambo då, vad tycker han om henne?
Du får se det som så att om ni fortsätter som sambos så kanske er situation blir värre och ni gör slut, då har hon ju verkligen en chans hos honom (om han vill förstås).
Provar ni som särbos så kan det ju bli som för oss, att det blir mycket bättre och då har hon ju inget för det om hon försöker nästla sig in.
Men tro mig, jag förstår hur du känner ang det!

 

Nu har jag flyttat och det känns jättekonstigt. Min man som aldrig varit intresserad av inredning har börjat tokinreda den lägenheten jag flyttar ifrån. Och jag känner bara "jaha, NU?" Varför kunde du inte ha visat lite av det här intresset förrut. Samma sak på det sociala planet, genom alla år har jag känt att vårt sociala liv till 99% består av människor som jag kände först och bett honom jobba på sitt sociala nätverk så att vi träffar dom också. NU träffar han sina vänner och tar hem dom, och jag tycker det känns så konstigt att komma och vara gäst i det hem jag precis flyttat från, att det nästan känns övermäktigt. Och att dessutom träffa människor som jag aldrig träffat förrut.

Och jag undrar bara varför? Nån som har nån klok tanke kring detta?

Kanske vill han vinna dig tillbaka när han ser att du gjorde allvar av att flytta?

Kram!

Kanske, men det känns mer som en demonstration "nu ska jag visa dig.." Det känns konstigt att han ber mig vara smakråd för olika möbler han funderar på att köpa. Och jag vet inte om det här främjar ett framtida sammanboende, skulle det här fortsätta på ett bra sätt eller bara gå tillbaka till som det var förut?

har funderat en del över detta.. hur det blir när vi flyttar isär och tror vi kommer att förändras båda två. Det handlar inte nödvändigtvis (tror jag) om att han vill "visa något" för dig.. Kanske har han inneboende önskningar och bilder som aldrig fått utrymme när ni var tillsammans..?
Jag kan själv känna att jag inte får jättemycket positiv energi från min partner, kanske (troligen) är det ömsesidigt.. I mitt fall så känner jag mig inte särskilt inspirerad att hitta på saker hemma, men har svårt att riktigt sätta fingret på varför.. Egentligen är det inget som hindrar mig men energin rinner av mig när jag (oftast) får höra en lite negativ, kritisk kommentar (först) om jag försöker göra något.. Har slutat.
På samma sätt har jag svårt att få loss/ut min partner till ett mer socialt liv.

Tror vi båda kommer att blomma.. jag vet att mitt hem kommer att bli väldigt fint och inbjudande både för mig själv, min familj och vänner. Kanske kommer min partner också att blomma, komma ut mer, kunna stänga av TV:n och datorn ibland och träffa människor av kött och blod..

I vårt fall tror jag inte det blir aktuellt att vara särbos, det finns nog för mycket nyfikenhet på ett nytt liv (inkl. äventyr med andra) men man vet ju aldrig..

Det finns ingen som helst (natur)lag som säger att ett förhållande är på väg utför för att man går från sambo till särbo. Tvärt om kan det ofta ge lite slack och rädda relationer. Ge lite vardagsdistans och tid nog att hitta rätt med varandra. Är vad jag tror.

Vi är gifta och har 3 barn.
Vi blev särbo efter 7 år tillsammans.Och det räddade vårt äktenskap.
Det trodde jag aldrig för vi var så olika allt vad gäller inredning,till allt annat.

Men det blev bättre,vi låg lågt ett tag och han skapade sitt liv,och jag mitt.Vi träffades bara lite i början,och turades om med barnen.Efter en tid saknade vi varandra och började bjuda ut varandra,och göra saker ihop.Upptäckte nya sidor hos varandra,började plötsligt prata hela nätterna igenom eller ha sex.
Detta fortsatte vi med i 2 år innan vi flyttade ihop igen,och det har gått jätte bra,Vi har bott ihop i 5 år sen dess,och vi jobbar hårt på att bevara vårt äktenskap.Mycket prat,skratt,umgås och ha roligt.Nu är inredningsproblem inget problem längre,inget är ett problem.Vi går halva vägen var eller har ändrat oss.
Det kändes så oviktigt när vi insåg att vi kunde förlorat varandra.
Sen gav vi varandra ett löfte,att försöka piffa till och oss oftare och hålla kropparna i trim.Det har hjälpt mycket,jag köper sexiga underkläder vilket gör han galen i mig..och han tänker mer på hur han ser ut och jag älskar det.

Särbo är fantastiskt och kan rädda ett äktenskap.

Jag är särbo och det fungerar oerhört mycket bättre än jag nånsin trodde det skulle göra. Visst kan jag sakna att ha honom hos mig alltid, men flera gånger i vardagaren så är jag så nöjd över att bara ha mig och barnen att tänka på.

Måste erkänna att det låter fint och fantastiskt att få det att funka så bra..!
Tror dock att det kräver väldigt mycket trygghet, förtroende och lojalitet för att få det att fungera. Jag har till och från lekt med tanken att vi skulle kunna funka som särbos men i min värld så är man då fortfarande tillsammans, trogen och lojal.. bara att man sköter sitt eget hem och hushåll.
Om grunden till relationskrisen är en spricka i förtroende, att den ena - eller båda - sökt/söker spänning, bekräftelse eller kärlek på andra håll.. ja då är det knappast läge att leva som särbo.

Inte om man i detta även inbegriper en öppen relation där man är fri att träffa andra.. Tror dock inte att det är vad man (normalt) menar med att vara särbo.. Då är det mer att man lever ensam men ev. dejtar sitt ex - men utan förväntningar på trohet eller exklusivitet..

Anonym (feg): Är er relation exklusiv? Eller tillåter ni er själva (och varandra) att träffa och dejta andra...?

Hur fungerar det kring barnen? Har ni dem varannan vecka eller bor de hos en av er?   Efter 20 år är jag less på att det alltid är jag som ska passa barnen medan han går o kommer som han vill. Sovmornar har han alltid till ca 11 det minns jag inte när det hände mig sist. Vid ett särbo förhållande borde han vakna upp och ta ansvar för barn o hem?!

 Vi är tillsammans på alla sätt förutom boendet. Inget dejtande eller gosande med andra.

Hur gjorde ni med ev. bostadsrätt? Köpte nån ut den andra eller hur går det till?

Vi hade inga såna problem men kanske någon annan har haft det så?