• calabalic

    Vi som försökt ett tag utan plus

    Hej, hittade till er långa tråd, har inte läst igenom mer än några sidor men känner att jag passar in i ert gäng. Vi har försökt i tre år och i september ska vi göra vårt första IVF enligt planen. Gjorde utredning i våras och de hittade inga fel på nån av oss. Tittade på den där Canada-filmen ni länkade till på youtube, bra film tycker jag, man känner igen sig i mycket. Särskilt det här att livet är "on hold". Känns som man står och stampar utan att komma framåt, medan alla vänner omkring sig ynglar av sig både en och två gånger.

    Hur länge har ni försökt och har ni gjort IVF?

  • calabalic
    JZ79: Ja det verkar vara en bra blandning med folk i tråden. :) Vad jobbigt för er att ni båda har trassel, även om det kanske iofs är skönt att inte ensam bära på "skulden" för att det inte funkar? Och på ett sätt ändå bra att veta vad som är fel och att båda är såna fel som IVF skulle kunna åtgärda. Eller hur resonerar ni? Vi är ju oförklarligt barnlösa och det är ganska frustrerande - NÅT är ju fel, man får hoppas att felet är nånstans före att det befruktade ägget hamnar i livmodern. Annars är ju chansen precis lika liten med IVF.

    Jayt: Blir spännande att följa dig, du kommer ju ligga några veckor före mig. Jag ska börja spraya 24/8. Det känns ju väldigt märkligt att tänka att man ska försätta sig i ett temporärt klimakterium. Då får man (och ens partner) en försmak på hur man kommer bli när man är i klimakteriet. :) För dig verkar det gå bra än så länge?

    Wittra: Inte så bara med ett år heller, jag tyckte nog första året var jobbigast eftersom man fortfarande var så hoppfull då och därmed också blev besviken hela tiden. Då upptog det också så enormt stor del av ens tankar och man höll på med ÄL-tester, sökte massa information, kollade efter massa olika tecken, testade andra "metoder", etc. Efter första året tappade vi glöden och lät försöken vara lite mer i bakgrunden i våra liv, inte låta det ta över totalt. Då blev misslyckanden lättare att leva med. Hoppas att utredningen går bra för er, har du några misstankar själv vad som kan vara fel?

    Jenso: Tack, vad hände vid ert första IVF och vet ni vad som orsakar barnlösheten?

    Ni som har gjort IVF, har ni påverkats mycket av hormonerna? Jag är orolig för att få mycket biverkningar och hur det ska påverka resten av livet. Har ett krävande jobb så det finns liksom inget utrymme för humörsväningar. ;)
  • calabalic

    Wittra, känner igen mig väldigt mycket i dina tankar, har tänkt dem många gånger. Jag tänkte också så inför utredningen, att jag inte vill, varför ska jag/vi behöva utsätta oss för detta kränkande och mentalt påfrestande när de flesta andra lyckas mer eller mindre direkt och ibland utan att det ens var meningen. Jag var stundtals frustrerad, stundtals arg och bitter, stundtals helt tom. Detta gjorde tyvärr att jag förhalade situationen också, sköt på utredningen och orkade inte ta tag i det. Hoppades att det skulle lösa sig ändå.

    När vi väl tog tag i utredningen kändes det ändå väldigt bra. Även om det var långa ledtider och man kände sig så förtvivlat misslyckad när man ligger där med benen i vädret och gör äggledarspolning, så kändes det som man ändå gjorde något konkret, att man lite tog kontrollen över situationen igen. Kom framåt istället för att stå och stampa.

    Men nu känner jag exakt samma sak inför IVF. Varför ska vi behöva utsätta oss för det här - vi som skulle bli så bra föräldrar, varför ska jag behöva ta massa sprutor och nässpray, är det värt det, finns det nån chans, osv..

  • calabalic

    Hej på er!

    Jag har luskat lite i statistik, hittade alla Sveriges samlade IVF-klinikers statistik. Senaste året med komplett och säkerställd statistik är från 2010 och då var det på min IVF-klinik 32,8% per startad cykel (genomsnitt av samtliga startade cyklar 2010) som ledde till förlossningar, för kvinnor under 35 år, med färsk IVF. De flesta kliniker ligger nånstans mellan 28-33%. Procenten förbättras årligen men ej säkerställt än.

    Om vi räknar med 2010 års statistik så innebär det att om vi tittar på trettio par (utjämnar till heltal) så lyckas 10 efter första försöket. Ytterligare 7 par lyckas efter andra försöket. Sen 4 par på tredje försöket. 21 par av 30 lyckades alltså med IVF på tre försök = 70%. (Förutsatt att man är under 35 och färsk IVF på alla tre.)

    Nu kanske det inte är så vanligt att man gör tre färska IVF på raken, men annars låter 70% som en bra siffra tycker jag?! Motsvarande procent med frusna embryon var ca 20% per cykel, så om man gör ett färskt IVF och två frusna så är det ju ändå 57% som lyckas. Sen beskriver ju tyvärr inte statistiken något pars individuella chanser, men det känns lite lättare att ge sig in i IVF-processen med bra siffror.

    32,8% per cykel är ju också betydligt bättre än 20-25% per cykel som normalfertila par har att bli gravida genom normalt samlag, enligt statistiken. De 32,8% leder dessutom till förlossningar, inte bara graviditet som gäller för de normalfertilas siffra.

    Eller räknar jag helt fel?

  • calabalic

    Jayt - Till mig har de sagt samt skrivit i mina papper att jag ska undvika hård träning t ex löpning under sprutandet. Däremot lättare motion t ex promenader o simning är bra. Har dock inte fått nån förklaring varför o jag ser inte fram emot att inte få löpträna då det blivit en ventil mentalt för mig de här åren. Spännande att du är på sprutor nu, jag har 9 dagar till spraystart. Undrar också hur jag ska palla att spruta mig själv.. min man är spruträdd så han blir det iaf inte. :)

  • calabalic

    Babumba - Vad tråkigt att ni inte får åka dit. Tror det är bra att ha reservplaner, nåt kul som händer om man inte lyckas med IVF. Vi har sagt att om vi inte lyckas på våra två gratis försök så skaffar vi katt eller hund. Ersätter inte ett barn men är iaf nåt att glädjas åt.

    Angående att vänta på sin tur så kan jag berätta om en kompis som försökt få barn i 13 (!) år tills nu. De försökte allt, betalade massor. Men efter 8 år insåg de att det nog är kört o valde adoption. Men då tog det 5 år att få adoptera! Helt galet att det ska behöva vara så krångligt. Men nu iaf så har de äntligen fått hem sin lilla söta flicka och är jättelyckliga! Och hon sa att det som detta lärde denna var att man aldrig ska ge upp.

  • calabalic
    By Starlight - Jag tror inte att de som svarade menade riktigt så illa som du tog emot det. Alla får naturligtvis känna frustration över att det inte tar sig, och bara för att man redan har ett barn hindrar ju inte det att man känner sorg över att inte kunna få nummer två. Men du måste förstå att det är ganska stor skillnad mellan att ha försökt 5 månader jämfört med att ha försökt i flera år. Nu låter jag som de som säger "du kommer inte kunna förstå det här förrän du själv får barn", men ja, lidandet är annorlunda efter flera år helt enkelt. Kanske inte nödvändigtvis svårare, men man blir en annan människa på sätt och vis. Under hela mitt första år kände jag fortfarande hopp och trodde att det skulle ordna sig. Sen har man gått igenom desperationen, förnekelsen, sorgen, accepterandet, förödmjukelsen, förhållandekriser, sett alla sina vänner uppleva barnlyckan, fysisk och psykisk påfrestning under behandlingar som också misslyckats. Det förändrar ens världsbild.

    Det är inte så konstigt om folk i den här tråden ser det som att du fortfarande har alla möjligheter att lyckas, kanske redan nästa månad, och därför vill peppa istället för att dra ner dig i vår luttrade verklighet. Jag har sett många med pcos som lyckats i trådar genom de här åren, ge inte upp än!
  • calabalic

    Jag kan förstå hur Wittra menar till viss del, alltså att ett barn ändå borde göra lidandet lite lättare att bära jämfört med att inte ha nåt barn. Dels slipper man ju alla okvinnlighetskänslor eftersom man vet att man ändå lyckats en gång, dels känns det mer sannolikt att man kan lyckas igen om man kunnat förut, men framför allt har man en grundglädje i livet genom sitt barn som vi barnlösa aldrig fått känna. Däremot tillkommer säkert andra känslor som t ex skuld att inte kunna ge barnet ett syskon. Sen i övrigt är det ju ändå samma känslor i grund o botten - frustration, orättvisa, slitningar på förhållandet, att livet inte blev som man tänkt, osv. Att säga att man inte kan känna sorg över att inte få nr 2 tycker jag är lite som att säga att man inte borde kunna sakna en pappa så mkt eftersom man har en mamma, jämfört med dem som inte har någon förälder kvar i livet. Eller att man inte kan längta efter ett bättre jobb för att man redan har ett. Lite konstig jämförelse men ni förstår kanske vad jag far efter.

  • calabalic

    Maramina - Du har helt rätt och jag kan egentligen inte säga nånting om hur det känns att ha ett barn och försöka få ett till. Det jag skrev bygger bara på ett antagande som jag tror att många barnlösa har. Men egentligen är det ju helt individuellt och det kan säkert också hänga ihop med resten av livet, alla motgångar är ju jobbiga.

    Jag har stött på alla möjliga varianter också - en kompis försökte i 1,5 år innan de fick barn nr 1. Sen tog det ett halvår innan de fick barn nr 2 och visst var det tråkig väntan men hon sa hela tiden att skulle hon inte få en nr 2 så kan hon leva med det eftersom hennes liv blev komplett med barn nr 1. Samtidigt så har min mamma berättat att de försökte i 3 år innan de fick barn nr 3 och det var väldigt tufft för dem - och då hade de ju ändå två barn som kom till väldigt enkelt.

    Det är ju också så att barn faktiskt inte är det enda i livet, och ska man resonera så att man inte får vara ledsen att man inte får barn nr 2 så borde man ju lika gärna kunna säga att jag inte får vara ledsen att jag har barn, för jag har ju hus, man, massor vänner, bra jobb, mycket pengar på banken, har rest mycket etc etc.. Dvs, bara för att man saknar något i livet väldigt mycket och sörjer detta behöver det ju inte betyda att man inte uppskattar det man har.

Svar på tråden Vi som försökt ett tag utan plus