Favoritbarn?

 Jag älskar alla mina fyra barn lika mycket, men jag har lättast med kontakten med min äldsta flicka och yngste pojken. Andra barnet har autism, så det är ju på ett helt annat sätt med honom, och näst yngsta flickan är kanske lite för lik mig med häftigt humör och lite "svår".
 Men som sagt, jag älskar dem alla lika mycket! Det är bara olika svårt att komma dem inpå livet så att säga.

Hehe. Jag undrar hur han känner för barnen. Jag har ju bara ett, biologiskt och vet hur jag känner. jag vet att han älskar dem båda väldigt mycket. Men som några redan har skrivit så kan man älska på olika sätt. han älskar säkerligen hans dotter mer på ett sätt och vårat barn mer på ett annat sätt. Jag undrar bara hur han känner. Hur föräldrar med flera barn känner för sina barn...

Som många har skrivit här så är det nog så att man älskar alla sina barn lika mycket men att man står dem olika nära beroende på vad man har för relation och hur de är som personer. Hur det är för far och morföräldrar vet jag inte då det inte kommit så mycket svar om detta. Mitt barn och min bonus far föräldrar har flera barnbarn. De behandlar alla lika och så rättvist som möjligt. De gör allt för att, om de nu har någon favorit, inte visa detta.

Mitt i prick Fiyalia! Jag älskar mina barn på olika sätt men lika mycket.

  Min svärmor, som är den snällaste och bästa i världen, kan inte låta bli att säga att "Hon tänker ju på äldsta flickan i första hand" De har en speciell relation, för hon passade henne väldigt mycket när hon var liten och vi hade egen affär.
 Och jag kan inte tycka att det känns orättvist mot de andra barnen heller, hon visar det inte på något sätt som de andra märker!
 Jag har en faster också som erkänner att hon har svårare för vissa barnbarn, och där är också äldsta barnbarnet favoriten. Det kanske lätt  blir så...och hon har också passat det äldsta barnbarnet mer och varit mer med henne.

Intressant frågeställning. Kan säga att jag har tre barn i varierande ålder och att känslorna faktiskt har växlat.
Äldst var länge ensam och då min ögonsten, naturligtvis.

Andra barnet lät vänta på sig, men när det till slut tog sig, levde jag i skräck för att förlora barnet. När hen föddes sedan, fick vi en jobbig start och senare relation.
Det var svårare att älska, men hen var mig oerhört kär ändå.

Yngst är resultatet av en graviditet från h*ll, mycket tvivel och oro av den anledningen.
Yngst var länge min favorit tror jag, hen var ju liten och hjälplös mot de andra två, man värnar ju gärna extra om en sådan.

Idag är det den som det började så kämpigt med, som ligger mig närmast hjärtat. Hen är min avbild i det mesta, vi har ofta en ordlös kommunikation och förstår varandra på ett särskilt sätt.
Hur det blir längre fram i livet vet ju ingen, men jag förmodar att känslorna kan komma att växla då med.

Vad det gäller min sida så gör de ingen skillnad på barnen, men deras farföräldrar gör och där är det deras minsta barnbarn som gäller, enbart   Ja ni kan säkert räkna ut att det inte är något av mina.

Jag älskar mina 2 barn precis lika mycket!

Usch. En massa hemska minnen väcks till liv. i min släkt har det favoriserats till höger och vänster. En mormor som tyckte om den, men inte den osv (hon tyckte om mig). En mamma som har en rangordning på sina barn (och jag är längst ner). osv. Jag hatar sånt. Hur kan man göra så mot sina barn?

Jag har två barn och jag älskar dem på olika vis. Nummer två och jag är otroligt lika, samma humor mm, så vi har mycket bättre kontakt. Men jag hoppas att jag älskar dem och respekterar dem lika mycket. Jag vill inte att de ska få uppleva samma som jag fått. Att bli mer eller mindre ratad av sin egen mamma.

Svärmor och svärfar försöker vara rättvisa, men om de tycker mer om någon vet jag inte. De visar inget i alla fall. Min mamma pratar sig varm om ett barnbarn. Så obetänksamt att göra så. Hur man känner kan man kanske inte rå för, men man kan göra sitt bästa för att dölja det i så fall.

Men det är väl naturligt att man tycker mer om sina egna barn än bonusbarn. Har aldrig haft några, så jag vet inte hur jag skulle känna.

Jag tror att man älskar sina barn lika mycket men man kommer överens olika bra och på olika sätt med varje barn. Mina föräldrar , tror jag , ser min syster som mer seriös och ansvarsfull. Samtidigt kan hon vara väldigt svår att vara med. Mig ser de som den unga och lättsamma fast de beundrar mig tror jag för att jag faktiskt klarar mer än vad de har förväntat sig. Min bror har de hemma, mellanbarn, som fortfarande inte kommit till skott med något. Men de älskar honom lika mycket trots hans svaga försök till ett vuxenliv. Alla har vi en speciell relation och olika med våra föräldrar. Jag märker också att jag har lika starka känslor för mina barn men jag ser redan nu vilken relation jag kommer att ha med de när de blir äldre. Den äldsta är väldigt aktiv och kräver mycket energi och uppmärksamhet. Den yngre är lugnare och självständig. Jag ser att båda måste bemötas på olika sätt. Det är häftigt att se olikheterna mellan de.

Jag kan inte säga att jag älskar någon av mina döttrar olika eller mer/mindre. Jag älskar dem punkt. De är väldigt olika som människor,så sannolikt kommer våra relationer se olika ut i framtiden, då de är större. Kärleken kommer dock vara den samma.

Jag googlade fram denna diskussion för jag var bekymrad om jag älskar ena gossen mer än de andra. Har tre söner och de är... kan inte säga natt och dag eftersom de är tre. Men de är väldigt olika varandra. Den mittersta är jag mest bekymrad över. Han är pajasen som vill göra alla glada och ställer till det ganska ofta. Han är tuff men väldigt otrygg vad beträffar ensamhet, död och dylika saker. Han lämnar vid gonattsagan och grubblar på saker som boken egentligen inte handlar om och kan vara väldigt olycklig och otrygg medan de andra redan drar stockar. (Och nu talar jag om sagoböcker)

Efter att ha läst vad andra tänker här tror jag nog det är öppenheten han har som får mig att vara rädd att jag skulle favorisera honom. Jag tror nog att det mera handlar om sättet pojkarna är, jag försöker ge det de vill ha mest av och han vill ha ömhet och trygghet. Denna ömhet förknippar jag kanske mera med kärlek än de djupa diskussionerna med storbrorsan och billekarna med lillbrorsan.

Eller så kan det vara en tids-sak. Just nu bekymrar jag mig mera för mittpojken i morgon är det någon annan.

Jag hoppas verkligen inte dylika saker lyser igenom och någon av barnen skulle känna sig mindre älskad än en annan, för min kärlek för dem är iallafall oändlig och kan inte mätas.

Såhär "tror" jag det är i mitt case  i allafall.

Kommer följa denna, jag har bara ett barn och tänker ofta att "hjälp, vågar man skaffa ett till, tänk om man inte älskar det lika mycket"!

För min kärlek till mitt barn är så jävla stor och överväldigande, räcker det till en till?

Och vilken skam man måste känna om man faktiskt älskar det ena barnet mer. Orkar man leva med det? Eller är det normalt?

Jag älskar verkligen mina döttrar så oerhört. Men min äldsta dotter känner jag nåt speciellt för, vet inte vad det är. Jag skäms lite för att jag känner så. Hon är mest lik mig till utseendet med minst lik mig till sättet.

Har två barn. Flickan är äldst och sen lillpojken. Jag älskar båda oerhört mycket, men ibland tar jag mig i att hellre ville spendera tid med minste. Kanske har det sammanhang med att jag inte längre lever ihop med hennes pappa? Jag är nu gift med min sons far. Min dotter har en pappa som hon avgudar och ständigt längtar efter, och i och med att hon bor här heltid blir jag den sura stränga mamman (det har kanske även med hennes ålder att göra...7 år). Dock är det nog hon och jag som är mest lika till utseende, och möjligtvis till personligheten (gillar att läsa, skriva, fundera osv), och vi hade även där tiden själv som man ju bara har med första barnet.

Men det har inte varit helt enkelt här hemma med styvfamiljsliv. Konflikter påverkar ju relationerna. Min man är glad i henne, men känslorna är ju inte jämförbara med de man har för sina egna barn... Så det är kanske periodvis svårare att älska henne än sonen. Sonen är fortfarande ganska liten, men man ser ju att de är väldigt olika till personligheten. Han är busig, men otrolig gosig och gillar (oftast ;)) att pussa och krama. Han har ju även sin helt naturliga plats i och med att han har båda sina föräldrar här hemma. Min dotter är ju mer delas mellan två hem och är inte lika trygg med min man som med sin pappa och mig.

Vad gäller mina föräldrar har de fyra barnbarn som de älskar oerhört mycket. Upplever inte att de älskar någon mer än andra, men de har helt olika relationer till dem. Min systers pojkar har alltid bott i samma stad som dem och spenderat mycket(!!) tid tillsammans. De har ofta passat barnen, haft dem med sig på stugan osv. Min syster var ganska ung när hon blev gravid och det var inte planerat, så de gav henne mycket hjälp och stöd såklart. Dock är min syster en väldigt stark och självständig person. Min äldste hade også tät kontakt med mormor och morfar de första 2-3 åren, men sen flyttade vi långt bort, så nu är ju inte kontakten lika tät längre. Så någon "ensamtid" har de inte haft på samma sätt med yngsta sonen. Men de älskar honom lika mycket. I annat fall är de duktiga på att inte visa det. Men visst är det något särskilt med min dotter (får inte beklaga mig över henne för då tas hon genast i försvar av min mor ;)). Hon är ju även enda tjej-barnbarnet, något de ju tycker är kul.

Relationerna ser annorlunda ut, och jag antar att det går i perioder hur enkelt det är att älska, hyr lätt känslorna kommer. Men jag har två barn som jag älskar väldigt mycket. Det räcker.

Jag älskar mina tre döttrar lika mkt, men har ändå en soft spot för mellanflickan.

Jag älskar verkligen inte mina barn olika mycket, däremot är de väldigt olika. Min äldsta är mest lik mig i sitt sätt, hon är envis och bestämd, vi hamnar ofta i konflikter. Min yngsta hon är mer tystlåten och gillar mer fysik närhet än den äldsta. Jag älskar dem för dem de är, för alla deras olikheter så jag älskar dem på olika sätt men absolut lika mycket!