Elak eller Aspberger ?

Eller bara att han är van att du mesar med och låter han få sin vilja igenom. Allt behöver inte vara en diagnos vet du

har du funderat om han varit aspie i 11 år eller kommer det först nu? tycker nog inte det låter så aspie,men jag är å andra sidan inte psykolog...

Min man har asperger och han är visserligen rutinbunden men jag tycker inte riktigt att det stämmer in på din man. Min man har svårt för ironi och ord som man inte ska ta bokstavligt.

Jag tycker din man verkar vara väldigt principfast och helt utan förståelse för andra. Jag känner igen det på mina singelvänner, de som levt ensamna för länge, som inte har någon att slipa sig mot.

kanske du borde sätta ner foten?

Tack för svar...

Nej, jag har inte funderat i aspberger banorna hela tiden. Av en slump läste jag en roman om en pojke som hade aspberger och det var så mycket som stämde. Till exempel:

* Listor.
Min man har listmani, på precis allt! Från vad som skall handlas till vilka uppgifter som skall göras till att julmaten skall vara exakt som alla andra år, in i minsta detalj. Det måste vara samma recept på att från glöggen till köttbullarna.

* Samlarmani
Min man samlar på allt och blir helt vansinnig om jag vill slänga något. Skulle han bli av med något anklagar han mig för att ha slängt det i smyg eller ha haft sönder det.

* Detaljminne
Han kan komma ihåg precis allt som han läst. Det är som om han hade fotografiskt minne. Han ser också minsta avvikelse här hemma. Därför skulle jag aldrig våga slänga något. Han ser till exempel direkt om jag slängt något i kylskåpet, (vilket jag gärna hade gjort för han tycker inte att bäst före datum är något att bry sig om för han VET har läst att det inte är farligt med mat som är si eller så gammal) han ser också direkt om jag har rört någon av hans saker om, t ex om jag lånat en av hans böcker eller filmer eller cd.

* Förstår inte alltid sociala konventioner
Om vi har gäster kan han när han tröttnat på dem ta sin laptop och sätta sig och läsa trådar på sitt favoritforum under totaltystnad i samma rum som gästerna.

Från början beundrade jag honom för att han kunde så mycket, sedan började jag uppfatta honom som en besserwisser. För allt skulle alltid vara på hans sätt. Mina önskemål var alltid löjliga och omöjliga att genomföra. Men nu har jag börjat undra mer och mer om det är en störning....

Han verkar helt enkelt inte förstå, jag kan försöka resonera och argumentera hur mycket som helst. Men han har alltid rätt och det blir alltid som han vill. Han vill lyssna på klassisk musik på hög volym, vi lyssnar och jag är löjlig och trist om jag säger att jag får huvudvärk av det. För jag är så omusikalisk som vill lyssna på skräpmusik. Han kan mycket om musik jag inget. Han vill se krigsfilmer och dokumentärer om rymden. Krigsfilmerna vill jag inte se för jag tycker blod och våld är obehagligt. Då är jag fjantig som inte förstår att det bara är på film. Rymd-dokumentärerna tycker jag är trista....en komedi skulle han aldrig nedlåta sig till att se, för det tycker han är fjantigt. Jag springer och skulle gärna vilja springa ett marathon. Han vill varken äta nyttigt eller röra på sig. Vill jag göra sådant får jag göra det själv. Han visar aldrig något intresse för vad jag gör. Jag känner mig så otroligt ensam! Jag känner mig ofta som ett barn som bara har att lyda.

Jag vet inte hur jag skall göra för att sätt ner foten. Det blir sådana gräl och bråk att jag hellre avstår och fogar mig. Under alla våra år tillsammans kan jag på rak arm inte komma på många saker som blivit som jag velat. Hela vårt liv är utformat efter hur han vill ha det. Jag blev glad när jag läste om aspberger, för då kändes det som att är det en sjukdom han har så är han åtminstone inte medvetet elak.

Det spelar kanske inte så stor roll om han har en diagnos eller inte. Frågan är väl snarare om du vill fortsätta leva så här? Anpassa dig efter honom hela tiden och höra hans elakheter? Det låter inte sunt, du skulle nog må bättre om ni separerade. Eller vill du leva så här tills du dör? Det är en bra fråga att ställa sig, för att få ändan ur vagnen... För han kommer antagligen inte att ändra sig, om han ens kan.

De flesta med aspberger är som sagt väldigt rutinbundna och ibland principfasta, men elakhet brukar inte höra till bilden. Självklart kan en med asp vara elak, precis som vem som helst kan vara elak, men det beror inte på diagnosen. Många med asp har svårt för sociala koder men de menar inget illa och blir ofta förkrossade om de upptäcker att de har sårat någon. Asps är precis som alla andra m a o. De flesta är hyggliga människor, men inte alla. Tilläggsdiagnoser kan ibland göra personen mer knepig eller jobbig, men inte asp i sig.

Jag förstår att du vill veta om det är Aspergers. Jag tänker precis likadant om min pappa, som jag misstänker har Aspergers syndrom. Om jag bara visste att det var så skulle det ju finnas en fysisk förklaring till att han aldrig har visat mig den kärlek jag behöver, en förklaring som han inte kan rå för... det anses tydligen lite fult att fundera över om människor i ens närhet har en diagnos, men visst fasen känns det viktigt att få veta orsaken till att personen ifråga är som han/hon är!

Tycker din beskrivning låter som min pappa ungefär.

Din man kan ju vara elak även om han inte har som syfte att vara elak eller ens förstår att hans uppträdande uppfattas som att vara elak.

Finns en bok jag kom att tänka på, som jag tror att du kan ha glädje av att läsa. Länk här. Länk till recension här.

Tror inte du behöver undra över om det är "en störning", för det är klart att det är en s k störning, frågan är bara vilken (även om det är mindre viktigt att veta). Ibland räcker det med att dra slutsatsen att någon är "knäpp". Om han är elak för att han njuter av att vara elak, eller sjuk och därför elak mot dig, det spelar egentligen ingen roll. Du går sönder i båda fallen, antagligen mer om han är sjuk, för då säger omgivningen bara "han menade det inte, han är sjuk" så har man inte ens rätten att vara arg.

Tillägg: Jag lånade en hel del böcker av min pappa när jag flyttade hemifrån. Hur det nu var så la jag dem alla - utom en, boken X - i en resväska och lämnade tillbaka ett par år senare. Någon vecka senare ringde pappa: -Var är den där boken, X, hade du inte lånat den?

Läs gärna den där boken jag tipsade om, om du inte vill köpa den så finns den säkert att låna på biblioteket som fjärrlån.

Grundregeln är väl att man aldrig ska acceptera att någon behandlar en illa, oavsett orsak. En diagnos kan vara en förklaring, men det är INGEN ursäkt! Att i vissa sammanhang ha viss förståelse för människor med diagnoser (barn som beter sig "annorlunda", någon på arbetsplatsen etc) är inte samma sak som att acceptera vad som helst. Det är aldrig OK att bli kränkt och särskilt inte i en nära relation. Man ska aldrig behöva visa förståelse på bekostnad av det egna välmåendet eller livsutrymmet, i alla fall inte med vuxna.

Som ngn skriver här så spelar det väl ingen större roll om han har en diagnos eller inte? Du måste ändå leva med hans översitteri hela ditt liv om du väljer honom. Det är bara du som kan avgöra om det är värt ditt liv.

 Har du aldrig försökt få honom att förstå hur du känner? Det måste ha funnits händelser som gjort dig ledsen. Hur han han reagerat då? Kan han visa empati och visa dig omtanke? Hur har ni planerat ert gemensamma liv? Har ni ngt som ni båda ser fram emot eller är det hans önskningar som styr allt?

Hur är det när han är på besök hos andra? Du beskriver hur han beteer sig på hemmaplan med gäster men inte när ni är ngn annan stans.

Vad jobbar din man med och hur fungerar han som medarbetare?

Hur har du orkat i 11 år egentligen? Antingen är du väldigt stark eller väldigt lätt att trampa på..........Du lever bara ditt liv en gång. Vill du verkligen leva det efter ngn annans pipa?