Elak eller Aspberger ?

Kanske ska du googla lite på narcissism? Det kan mycket väl stämma in på honom. I så fall är det inte en trevlig människa att leva med.

Här är en till som lever ihop med en man som är nästan exakt som TS's man. Jag misstänker också att han har aspergers, min man alltså. Jag tänker dock lämna honom inom några veckor. Egentligen har jag hela relationen tänkt att jag ska lämna (fyra år), för det är inte bra men jag vågar aldrig ta steget, och gör jag det så vevar han in en igen med ömma ord och hisnande kärleksförklaringar, tårar och allt möjligt. Men inte denna gång! Jag vill inte leva med honom, och för att hitta kärleken så måste han ut! Jag kommer bli väldigt, väldigt ensam dock, och det skrämmer mig.

Hur är din man när det kommer till kärlekslivet, TS? Min man vill inte vara intim med mig. Det var snart ett år sedan senast...

Det är väldigt befriande att få skriva ner det här och att få respons utifrån!

Tack så väldigt mycket för era svar!

Flera undrar varför jag stannar....att det inte spelar någon roll om det är asperger eller något annat.

Men jo det har betydelse för mig om det är asperger eller något annat. För jag har skuldbelagt mig själv så hårt för att han beter sig som han gör mot mig, för att han inte tycker "att jag är värd att älskas". Att om jag bara hade varit en bättre människa så hade han betett sig annorlunda emot mig.

Jag har letat fel hos mig själv. Att han haft rätt när han tyckt att jag krävt för mycket. När jag velat resa, shoppa, renovera, gå på restaurang, festa, bjuda hem folk...

Men samtidigt har jag varit så ledsen över att han verkar kunna "uppföra" sig tillsammans med andra människor, t ex med tidigare sambos/flickvänner så har han visat bilder och filmer på at de haft vad som ser ut som ett "normalt" liv med en och annan resa, lite fester och ja sånt som normala människor gör. Ha klarar också att sköta sitt jobb exemplariskt, han har en hög specialist tjänst, tjänar väldigt bra och är en extrem mattebegåvning. (Jag har aldrig träffat hans arbetskamrater). Hans föräldrar och syskon älskar honom och kallar honom för "familjens geni".  De kan på sin höjd tycka att han är lite charmigt excentrisk, med sitt samlande på alla möjliga prylar och sin "nördighet".

Jag har väntat så länge på att han skulle tycka att jag var bra nog för att han skulle vilja släppa in mig i sitt liv,
Precis som Fjonke säger har jag utplånat mig, det har funnits något vare sig psykiskt eller fysiskt utrymme i vårt liv för mina intressen. Jag har låtit honom hållas och dragit mig undan till mina löprundor, min soffhörna med mina böcker, trädgården (för den är han ointresserad av så där får jag lov att stöka som jag vill, min lilla sommarstuga för där vill han helst att jag ska stoppa undan mitt "skräp". 

Numera är jag utmattad av alla gräl att jag låter honom bestämma rakt av. Det är lugnast så. Jag sitter i min lilla kokong. Jag tar inte strid för någonting. Det är mycket enklare att han får det på sitt sätt.

Men jag vill veta om det asperger, om det är så att han lider av en störning så att han inte kan kontrollera sitt beteende eller om han gör detta emot mig med berått mod. Att han tillsammans med en annan kvinna skulle kunna uppföra sig.

Orka åka med henne på IKEA till exempel. Vi har varit på IKEA tillsammans en gång på alla dessa år och då var det för att jag inte kunde få in ett bord i min bil och han vägrar att låta mig köra hans bil. Så efter ett halvårs tjat fick jag med honom. En enda gång har jag fått med honom för att shoppa kläder till honom....en gång. Att strosa runt en dag på stan har vi aldrig gjort. Vi har aldrig hsft en pick-nick han skulle aldrig åka med mig och hjälpa mig med min sommarstuga.

Visst fasiken skulle det kännas bättre om det här beteendet beror på asperger än att jag är en så urusel människa att jag förtjänar det för att jag inte kan framkalla kärlek hos min partner.

(Googlade på narcissim som Fjonke tipsade om. Det var skrämmande läsning och en hel del där stämmer också in på min mans beteende. )

Men TS, VARFÖR STANNAR DU!? Du kan omöjligt älska en sån man, då behöver du själv hjälp! Att älska någon som misshandlar en (fysiskt och / eller psykiskt) kallas att vara självplågare och det finns det hjälp för. Om du inte vågar lämna (av en eller annan anledning) finns det också hjälp. Lycka till och hoppas att du snart mår bättre! Och slipper hans later, oavsett om de beror på någon diagnos eller inte...

Det är inte roligt att läsa hur du lever ditt liv. Det låter inte alls som att karln har AS tycker jag. Han fungerar ju socialt med sin familj och släkt och har haft andra fungerande förhållanden. Det handlar absolut inte om att du inte skulle vara värd att älskas. Det handlar om hans ovilja att ge dig det som du behöver och på så sätt berövar han dig makten.

Du läste om narcissism och en del stämde in tyckte du. Det finns mycket mer att läsa om detta och säkert går det att hitta levnadsöden från närstående till sådana människor. Försök få upp dina ögon för vad du lever med och stärk din självkänsla på ditt sätt. Du kommer kvävas helt till slut om du inte gör ngt åt din situation. På din beskrivning låter det helt klart som om han har drag av detta och det är ngt ingen vill bygga sitt liv med.

Har du någon i din närhet som du kan prata med? Finns det en kurator eller annan att tillgå via jobbet kanske? Tror du behöver en person som kan ge dig distans och reda ut tankar om din man.

Din tråd handlar inte om det vanliga här på fl så som otrogna män eller sådana som inte byter blöjor m.m. Tror att du hamnat i ett äktenskap som kräver mer än samtal på nätet. Önskar att jag kunde hjälpa dig att se dig själv och din egen styrka för den finns där. Alla människor har sitt eget värde,det gäller bara att hitta den knappen inom sig. Du är på god väg nu när du ber om stöd här. Det finns ett annat liv för dig om du bara vågar.

Skulle det visa sig att din man har en diagnos av ngt slag så ger det dig bara ett sätt att säga till dig själv att det inte är dig det är fel på men han förblir ändå samma man. Det är inte ett misslyckande att ta sig ur ett destruktivt förhållande/äktenskap, det är styrka att inse sitt eget värde och att ni båda kanske har det bättre på var sitt håll.

Jag önskar dig insikt under det nya kommande året och ögon att se din egen styrka.

TS, mitt råd är att bryta relationen. Jag levde i 7 år med en sån man och det höll på att bryta ner mig totalt. Att jag stannade så länge, berodde främst på 3 saker: 1) Det var inte så illa från början, det eskalerade gradvis 2) Han hade sina ljusa stunder också 3) Det var inte fysiskt våld inblandat (förrän mot slutet).

Precis som du, fann jag mig inte i situationen utan gick till motvärn och det blev därför mycket bråk. Men tillslut orkar man inte bråka längre. Jag har alltid varit en stark person. När jag slutligen bröt mig loss var jag i det närmaste ett vrak och det tog mig TVÅ ÅR efter att jag hade lämnat honom, att hitta min gamla styrka.

Idag lever jag med en underbar man och ingen jävla besserwisser och kontrollfreak. (För det var vad mitt ex var). Min nuvarande man är ibland slarvig och lat, men jag älskar det! För att jag har levt med det sjukligt motsatta, plus att min nuvarande är jättesnäll, kan KOMPROMISSA, vi kan bli irriterade på varandra men det händer inte ofta och jag har ALDRIG - efter 5 år - känt mig trampad på som jag gjorde säkert hundratals gånger i min förra relation.

Gå TS. Du har allt att vinna och inget att förlora, låter det som...

Jag förstår dig ts att det är skillnad om det är aspberger eller inte. Obehandlad aspberger är ett helvete att leva med (min pappa). Tycker att det är vansinne att ni råder ts att lämna hennes man om det grundar sig att han har en sjukdom. Det är sjukdomen som är otrevlig, inte människan i sig. Ska man aldrig inleda ett förhållande med någon som har ex. ADHD, ADD eller aspberger menar ni?

Ts, försök få honom att söka hjälp! Jag vet att det är nästintill omöjligt då människor med aspberger saknar självinsikt. Men är han en fin människa innerst inne så ge inte upp. Det är sjukdomen som är jävlig inte han! Kramar i massor från en som förstår!

Asberger eller ej, i vilket fall som helst så verkar han vara väldigt svår att leva med. Är du lycklig TS? Älskar du honom tillräckligt mycket för att leva hans liv och låta honom bestämma allt? Förstår han om du tar upp problem ni har tillsammans, är han villig att kompromissa?

Jag har inte läst hela tråden med utifrån det du skriver i TS, så verkar det som ni gemensamt lever hans liv, inte ditt, eller snarare ert, som ni borde skapa tillsammans om det ska funka. Om du överväger att han är en elak person, vad är det då som får dig att stanna?