Elak eller Aspberger ?

Man kanske inte ska stanna i ett förhållande där man blir dåligt behandlad och inte känner sig älskad/välkommen/önskad. Du kan inte på fullaste allvar mena att man ska stanna när man blir ständigt nedtryckt,förlöjligad osv bara för att personen kanske har en diagnos. En diagnos som dessutom gör personen obenägen till att söka hjälp för att självinsikt saknas. Det är nog inte många som har tänkt sig att skänka sitt liv åt ngn som fullständigt utplånar en. Alla är inte Florence Nightingale.

(Dessutom är AS inte en sjukdom. Sjukdomar är sådana som är behandlingsbara.)

Du säger att det är AS som är otrevlig och inte personen i sig?? Men det är ju med den fysiska personen TS lever med. Om nu dessa personer med diagnoser inte har självinsikt så är väl utgången rätt viss? TS ska alltså fortsätta leva ett liv där hon mår sämre och sämre bara för att mannen inte vill söka hjälp? Låter det vettigt tycker du? Det är ju i så fall mannens beslut om sitt liv och det påverkar i allra högsta grad mannens sambos liv som blir ett rent helvete som du själv säger.

Hear hear!

Ett förhållande är ingen jävla välgörenhet. Visst kan man kämpa tillsammans OM BÅDA VILL, men ingen ska behöva utplåna sig själv.

Aspberger är i högsta grad behandlingsbar! Jag tror inte på att man ska ge upp hoppet om människor om man älskar dem men självklart ska ts göra det som känns rätt för henne. En diagnos är viktig, framförallt för de anhöriga så att man, som ts själv skriver, får det svart på vitt att man själv inte är tokig.

Ge upp hoppet???? Men snälla nån,dom har vart tillsammans i 11 år!!!!
Det du skriver ger TS bara ännu mera dåligt samvete. Som vanligt så ska kvinnan stå ut med vad som helst för att mannen kanske,möjligen har ngn diagnos som han inte vill ta reda på och få hjälp för. Men hon ska stå ut med allt vad det innebär resten av sitt liv???? Får hon en stjärna i kanten sen då eller?

Suck.......

Jag ger upp att svara på dina inlägg och koncentrerar  mig på TS.

Jag visste hela tiden att jag inte var tokig (även om jag ibland trodde att jag höll på att bli "knäpp"). En diagnos hade inte hjälpt ett skit, så vida mitt ex faktiskt inte hade behandlats och blivit bättre. Men det var lite sent för det efter 7 år... Och jag tror att även TS har nått kokpunkten, att det är därför som många uppmanar henne att lämna. Hon ska inte behöva bli kränkt och skadad mer. Och det är inte HENNES ansvar att söka hjälp åt mannen, det får han själv göra, och hur det ska gå till när han inte har självinsikt, kan man ju fundera på.

En sista replik; jag ger absolut inte ts dåligt samvete, det jag hittills gjort är att till skillnad från er andra som uppmanat ts att lämna sin man, är att jag skrivit att det mycket troligt är aspberger eller någon annan neuropsykiatrisk sjuksom han lider av och att TS INTE SKA KÄNNA NÅGON SKULD I DETTA. Det är inte henne det är fel på. Jag har också svarat på att om det är aspberger han lider av så är det inte ren elakhet från hans sida utan hans funktionsnedsättning som gör honom elak.

Jag menar därmed om hon älskar honom och ser ljusglimtarna mellan hans eleka utspel kan det vara värt att få en diagnos. Om hon däremot väljer att lämna honom förstår jag henne till fullo. Aspberger som varit obehandlad till vuxen ålder går att behandla men som du skrev, DET KRÄVS ATT BÅDA VILL OCH TYCKER ATT MÖDAN ÄR VÄRD DET.

Mer generella råd i sådana här sammanhang, är väl att om man orkar och om partnern är villig att söka hjälp, kan man ge det en chans till. Annars inte. Man ska aldrig behöva acceptera att partnern är elak, oavsett vad orsaken är.

Aspergers syndrom är ingen sjukdom som går att behandla bort, det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som finns med hela livet och som innebär att man på många sätt fungerar annorlunda än andra. Många av de dragen TS beskriver är klassiska drag hos Asbergers.

Men oavsett orsaken till beteendet får du inte skuldbelägga dig själv TS! Det spelar ingen roll om det är Asperbers, en personlighetsstörning, en dålig barndom eller bara ren elakhet som orsakar beteendet. Du ska inte behöva acceptera det i alla fall! Du har rätt till ett värdigt och stimulerande liv där du blir respekterad och uppskattad för den du är! Hans beteende får stå för honom, oavsett orsak så säger det ingenting om dig!

Däremot kan man fråga sig om ditt beteende säger något om dig. Vissa finner en styrka i att ta den nedvärderandes roll för att det känns ädelt och kanske martyriskt gott att uppoffra sig. Det behöver naturligtvis inte gälla dig TS! Men jag tänker på Sommarpratarna med Katarina Jaunuch där hon berättade om hur hennes missbrukande och misshandlande man på något sätt fick henne att känna sig god och på ett sätt stärkte hennes självbild, även om förhållandet naturligtvis i huvudsak var destruktivt! Så fråga dig vad du behöver, vad du får ut av förhållandet, vad du kan acceptera och förändra sedan ditt liv! Men det kommer också innebära en sorg och olika slags förluster. Bra OCH dåliga förluster.

Jag hoppas jag inte låter nedlåtande, men jag vill verkligen stötta dig att försöka se på situationen mer med öppna ögon. Du behöver INTE acceptera situationen! Du behöver se att du är en fantastisk människa som har lov att forma ditt liv så att du blir nöjd! Du är värd att må bra och det går att förändra situationen! Men tyvärr tror jag att du får fortsätta acceptera din mans nycker om du vill leva med honom. Är det värt det?

Du kan alltid söka stöd hos andra för att diskutera din situation och dina valmöjligheter! Här, med kompisar och släkt, på kvinnojouren och kanske även söka en samtalskontakt på vårdcentral eller öppenvårdspsykiatrin? För du ska inte behöva vara ensam i denna situation! Det är lättare att se klarare om man får bolla lite tankar och intryck. Och dina känslor är viktiga! Din upplevelse är verklig och värd att tas på allvar! Lycka till framöver!

Stor kram! 

Detta du beskriver är mitt  liv jag levde för 3½ år sen, jag gick efter 11 år. Jag letar ännu efter den personen jag var innan jag lät mej utplånas.... det är stundtals tungt...  man får gå små små steg i taget och bygga upp sig själv igen. MEN du!  NÅTT kan jag lova dej. Det är värt varenda tung stund!! Gå... gå därifrån och se dej inte om tillbaka över axeln!   Han bryr sig inte, du kommer ALDRIG att beröra honom!!
Mitt Ex lever idag ett helt vanligt liv med en annan tjej och har planer om saker i framtiden, han gör allt det där med henne som jag önskade oss... han SER henne, han HÖR henne, han BRYR sig om henne...
Jag trode på fullaste allvar att mitt ex var en arogant högpresterande aspergare efter alla mina efterforskningar, men nu idag har jag sett/hört bevis på att det inte är så, han är fullt "frisk" fungerar fullt normalt! Men inte tillsammans med mej bara    Se det så här... ta 2 leksakståg i trä... där det är magneter i varje ände... håller man ihop dom på ett sätt... sugs dom ihop... håller man dom mot varandra på det andra sättet så stöts dom ifrån...  Din man och du är som det sistnämda... likaså jag och mitt ex.... vissa människor ska inte vara med varandra.... är inte komplativa...   Min tröst och min styrka att kunna klara av detta, är att tänka så. Komiskt egentlingen med tanke på att mitt ex är fanatiker på märklingtåg

Hur behandlar man asperger?
Jag är väldigt intresserad då jag har en son som är asperger och om det är behandlingsbart, vill jag definitivt veta hur.