Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Förlossningsdepression - när blir det bättre?

    Tor 5 jan 2012 10:00 Läst 7210 gånger Totalt 14 svar
    Anonym (Uppgi­ven)
    Visa endast
    Tor 5 jan 2012 10:00

    För drygt fem månader sedan födde jag mitt andra barn, en fantastisk liten pojke. Tyvärr började jag kort efter födseln att må mycket dåligt psyiskt; jag fick stark ångest, sömnsvårigheter och kunde inte känna någon glädje över min son, snarare tvärtom - hans närvaro framkallade stark ångest. Då symtomen snabbt blev värre och allt mer outhärdliga förstod jag att jag var i behov av professionell hjälp för att kunna må bättre. Och jag sökte aktivt all hjälp jag kunde få. Jag talade med min bvc-sköterska, fick kontakt med en fantastisk bvc-psykolog för samtal och en bra läkare för medicinering. Dessutom var jag i kontakt med akut-psykiatrin. Jag valde även från början att vara ärlig mot alla i min närhet med hur jag mådde. 

    Jag har tidigare i livet haft jobbiga perioder, men det jag nu kom att uppleva var så fruktansvärt att det inte går att beskriva i ord. Jag tror att alla ni som drabbats av förlossningsdepression förstår vad jag menar. Jag har haft turen att ha många fantastiska personer runt omkring mig som stöttat, annars vet jag inte hur jag skulle klarat mig.

    Att jag skriver detta inlägg idag beror på att jag börjar känna mig så ofantligt uppgiven. När ska detta helvete ta slut? Jag har flera gånger börjat må bättre, ja nästan till och med bra. Det varar i några veckor, ibland omkring en månad, och när jag börjar tro att "nu är det nog äntligen över" så kommer den där j-la ångesten tillbaka och jag faller långt långt ner igen. Och varje gång känns det som att jag får börja om för början. Varje minut, varje sekund blir en kamp, varje andetag blir tung och jobbigt. På något sätt lyckas jag dock ta mig upp igen, men när jag sen nästan är ovanför ytan så faller jag ner igen.

    Här sitter jag nu idag, och efter att ha mått ok i en månad (och åter tänkt att "nu är det över") så började jag må dåligt igen för en vecka sen. Det är i och för sig inte riktigt lika jobbigt som det var för några månader sedan, men det är ändå tillräckligt jobbigt för att jag ska tvivla på att jag kommer att fixa det här. Jag skulle väldigt gärna vilja komma i kontakt med andra som har eller har haft förlossningsdepression för att få ta del av era erfarenheter. Hur såg er väg mot att bli frisk ut? Gick den rakt upp, eller upp och ner som det gör för mig. Finns det hopp? Jag behöver verkligen hopp för att orka det här.

    Tacksam för svar! 

  • Anonym (jag förstå­r)
    Visa endast
    Tor 5 jan 2012 10:40 #1

    Hej du starka!

    Vilken underbar inställning, att vara öppen med hur du mår, att söka hjälp och att våga kämpa! Fantastiskt!
    Jag fick min son för drygt två år sedan och led av depression utan att veta om det. Trodde att ALLA kände som jag, men att jag var "svag" och inte kunde hantera det.

    Efter 8 månader började jag i terapi och förstod då snabbt att det var förlossningsdepression jag haft.

    Går du i terapi nu? Vilken slags terapi? Äter du medicin?

    Det går verkligen upp och ned, det är ingen linjär utveckling att bli frisk, men det kommer!
    En annan fråga - ammar du?  

  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 5 jan 2012 11:36 #2

    Åh, vad skönt med ett svar. Tack!  =)

    Låter som att du haft det tufft. Vad skönt att du fick hjälp till sist. Hur mår du idag?

    Det är så hemskt att det ska vara så "fult" och tabubelagt det här med förlossningsdepression. Tänkte att det nog kunde vara till hjälp både för mig och för andra om jag är ärlig med hur jag mår. Vi är ju tyvärr så många som drabbas, och jag vägrar att skämmas!

    Jag går i samtal hos bvc-psykologen varje vecka. Jag tycker mycket om henne och det är till stor hjälp. Är inte direkt någon speciell inriktning på samtalen, utan vi tar det utifrån var jag befinner mig just då. Dock lutar det nog mer åt det psykodynamiska än det kognitiva. Jag medicinerar också - 40 mg Citalopram. Och så har har jag medicin att ta vid behov också, vilket jag dock är lite dålig på.

    Jag har i stort sett ammat hela tiden, förutom när jag mådde som värst i början och jag verkligen inte klarade av att amma. Jag har haft funderingar på att sluta, men tanken på det har fått mig att må ännu sämre så jag har fortsatt. Påverkar amningen måendet? 

  • Tor 5 jan 2012 13:13 #3

    Så himla rätt! Det ska inte vara tabu alls!
    Jag var också väldigt öppen och mötte till slut många fler som kände likadant.

    Jag undrade om amningen därför att mina hormonnivåer gick bananas och kan ha påverkar negativt. Svårt att bevisa dock, tror jag. Jag är en stor förespråkare för långtidsamning, så det går ju emot vad jag "tror på", men ibland kanske man behöver se över att sluta. Men självklart inte om du av det mår ännu sämre!

    Jag fick medicin utskrivet, men tog den aldrig. Vågade inte, ärligt talat. Mår bra idag, men har fortfarande lättare att bli nere och få ångest än kanske "andra" har. Har alla känselspröt ute liksom... Plus att det blir lättare och lättare rent praktiskt att vara förälder, till större barn. Oftast...

    Nu blev jag inte anonym länge, men jaja :)

  • Anonym (kansk­e jag?)
    Visa endast
    Tor 5 jan 2012 20:03 #4

    Jag har tyvärr inget vettigt svar att ge dig, mer än att jag vill ge dig lite stöd.

    Min son är 10 månader idag och jag börjar fundera på om det är en förlossningsdepression jag har. Jag kan inte sova fast jag är så trött att jag har yrsel. Jag går runt och gråter och har dödslängtan till och från. Det blir bättre när jag har tagit en sömntablett och sovit en hel natt, men sedan tar det bara några nätter så kan jag inte sova igen.

    När sonen gnäller eller gör något annat som är lite jobbigt får det oproportionerliga konsekvenser hos mig, jag blir vansinnig, vill skada mig själv eller bara vråla rakt ut. Detta trots att han inte på något sätt är ett ovanligt krävande barn, tvärt om är han i långa perioder väldigt nöjd och glad. Jag älskar honom besinningslöst och har inte haft svårt att knyta an till honom men jag funderar ändå på om jag inte ska lämna honom och mannen så att de kan hitta en ny, bättre mamma.

    Nu har vi haft ett par veckor av sömnstrul och det tär väldigt på både mig och min man men jag har inga reserver så jag vet inte vad jag ska göra. Tilläggas bör väl att jag tidigare har fått diagnosen Emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) men gått igenom en lång behandling och faktiskt mått bra. 

    TS, på vilket sätt yttrar sig din förlossningsdepression? Förutom att du har ångest alltså. 

  • Tor 5 jan 2012 20:34 #5
    Anonym (kanske jag?) skrev 2012-01-05 20:03:59 följande:
    Jag har tyvärr inget vettigt svar att ge dig, mer än att jag vill ge dig lite stöd.

    Min son är 10 månader idag och jag börjar fundera på om det är en förlossningsdepression jag har. Jag kan inte sova fast jag är så trött att jag har yrsel. Jag går runt och gråter och har dödslängtan till och från. Det blir bättre när jag har tagit en sömntablett och sovit en hel natt, men sedan tar det bara några nätter så kan jag inte sova igen.

    När sonen gnäller eller gör något annat som är lite jobbigt får det oproportionerliga konsekvenser hos mig, jag blir vansinnig, vill skada mig själv eller bara vråla rakt ut. Detta trots att han inte på något sätt är ett ovanligt krävande barn, tvärt om är han i långa perioder väldigt nöjd och glad. Jag älskar honom besinningslöst och har inte haft svårt att knyta an till honom men jag funderar ändå på om jag inte ska lämna honom och mannen så att de kan hitta en ny, bättre mamma.

    Nu har vi haft ett par veckor av sömnstrul och det tär väldigt på både mig och min man men jag har inga reserver så jag vet inte vad jag ska göra. Tilläggas bör väl att jag tidigare har fått diagnosen Emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) men gått igenom en lång behandling och faktiskt mått bra. 

    TS, på vilket sätt yttrar sig din förlossningsdepression? Förutom att du har ångest alltså. 
    Utan att vara psykolog/terapeut på något sätt, så tror jag att du har en förlossningsdepression/"livskris" (i brist på sämre ord, man får ju en ny identitet som mamma, allt ställs på sin spets och allt blir annorlunda) som i kombination med dina tidigare tendenser (borderline) blir för mycket, helt enkelt.

    Tycker absolut att du ska söka hjälp i form av terapi! Ge dig inte förrän du hittar en person DU tycker om, som du känner förtroende för! Ingen ska klandra sig själv för att känna som vi gör/gjort. Det är ju KEMI i kroppen som leder till de här känslorna.

    Stor kram!
  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 6 jan 2012 10:15 #6
    Anonym (jag förstår): Tack för stödet.

    Precis som föregående talare så håller jag med om att du ska söka hjälp. För det finns ju faktiskt stöd att få. Har du talat med någon i din närhet om hur du mår?

    Jag känner (tyvärr) igen mig i mkt av det du skriver. Förutom väldigt stark ångest har jag tidvis stora svårigheter med att sova, trots extrem trötthet. Jag får starka känslor av att allt är meningslöst, har svårt att känna någon glädje och kärlek till mina barn. Detta är så jobbigt då jag ju vet att jag egentligen älskar mina barn över allt annat och har så mkt i mitt liv som jag är tacksam över. Jag känner mig som världens sämsta mamma, och som att mina barn o min sambo förtjänar så mycket mer. Jag känner mig ofta otroligt irriterad och får kämpa hårt för att inte låta det gå ut över barnen. Jag har även tidvis svårt att få i mig någon mat då jag mår mkt illa o inte har någon aptit. Det värsta av allt är nästan tankarna och känslan av att det aldrig kommer att bli bättre. Då känns allt så outhärdligt, och jag tänker mycket på döden, även om jag inte vill dö. 

    Som jag tidigare skrivit så mår jag i perioder bättre, och det är så otroligt skönt! Jag känner mig stark och kan njuta av de små och vardagliga sakerna. Men sen börjar jag må dåligt igen, och då tappar jag fotfästet och hoppet igen.
  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 6 jan 2012 10:17 #7
    Anonym (kanske jag?) ska det ju vara.
    Är inte så duktig på att göra inlägg här än. 
  • Anonym (kansk­e jag?)
    Visa endast
    Lör 7 jan 2012 20:35 #8

    TS och Acelise: Tack för era ord, jag har en tid hos en psykiater i slutet på januari och jag ska försöka förklara för henne hur jag upplever det. Jag har talat mycket med min man och en del med några vänner men jag har tyvärr träffat vänner alldeles för lite sedan jag blev gravid, för att jag är så trött och inte orkar. Det mår jag ju inte bra av så det blir en ond spiral. Och som du skriver Acelise, det handlar nog bl a om omställningen i sig. Jag har alltid varit känslig och behövt tid ensam i lugn och ro för att bearbeta intryck och det får jag ju inte nu.

    TS: Någon gång kommer det att bli bättre. Men jag kan verkligen sätta mig in i den där känslan av hur jobbigt det är att veta att man har så mycket att vara tacksam och glad för i livet och ändå må så dåligt. Stor kram till dig, och jag hoppas verkligen att det vänder snart. Har du tendenser till att bli påverkad av mörkret? Det har jag och det ger mig ett visst hopp att veta att i mars är det betydligt ljusare. Det kan te sig som en lång tid till mars, men det är i alla fall en konkret tidpunkt att se fram emot.

  • Anonym (Uppgi­ven)
    Visa endast
    Sön 8 jan 2012 14:26 #9

    Jag fick barn för tre månader sen, första månaden kände jag mig glad och pigg trots nattamningar osv. Sonen var nöjd bara han fick mat så jag tyckte livet var enkelt. Jag tog mig ut varje dag och träffade andra då och då. Efter 5-6 v började han "sluta" sova... Hans sömn är en kamp. Jag tvivlar starkt på mig som mamma, gråter nästan varje dag och vet inte om jag kan ta hand om honom. Känns som jag gör fel fel fel. Sambons ledighet i jul var en lättnad och nu är den slut och jag har ångest för nu när jag ska klara av livet själv 5 av 7 dgr. Jag tänker hemska tankar främst på nätterna... Kan inte sova på natten trots jättetrött. För nån vecka sen googlade jag förlossningsdepp och tycker det mesta stämmer in... Men det känns hemskt att ta tag i det, skäms fast man inte ska. Detta är så olikt mig... Känns som jag är helt annan människa än innan lillen kom... Längtar tillbaka till jobbet, trodde aldrig detta kunde hända mig... :(( behövde skriva av mig...

  • Sön 8 jan 2012 14:33 #10

    Vill bara säga att det är så bra att du skaffat hjälp!! :) Du har mycket större chans att bli bra snabbare än om du hade dolt det och försökt låtsas som ingenting. Jag fick en förlossningsdepression när jag fick min son som tyvärr varade väldigt länge och ledde till självskadebeteende, självsvält (rasade i vikt) och flera självmordsförsök :( Men jag är bipolär och hade inte fått diagnosen innan dess, så när jag sökte hjälp blev det så komplicerat, för det var ingen "vanlig" förlossningsdepression, utan förlossningen som hade triggat igång en väldigt svår bipolär depressiv episod.

    Om 2 månader ska vi få vårt andra barn och jag är jätteorolig, men den här gången kunde jag inte få mer stöd. Min sambo ska vara hemma med oss de första månaderna, jag har tät kontakt med min psykiater och behandlare (båda är jättebra), jag ska vara kvar ett tag på BB, börja medicinera osv. Det är jättebra att du tar tag i det, för det är lite tabu att må dåligt när man fått barn och borde vara så lycklig. Men är man inte det så går det inte bara att "rycka upp sig" utan man behöver ordentlig hjälp, och ju snabbare du får den, desto större chans är det att du blir bra snabbare!

    Jag vet faktiskt inte vad jag vill säga, jag kan ju inte avgöra när du kommer må bättre, men ville bara säga att du inte är ensam och att du gör rätt genom att ta det på allvar. Om du har tid och ork, kolla om du kan hitta den här boken någonstans: www.adlibris.com/se/product.aspx

    Och självklart får du gärna inboxa om du vill prata L)

  • Sön 8 jan 2012 14:38 #11

    Förresten TS, jag vill lägga till en sak. Jag tänkte också som du (fast snäppet värre), att min sambo och vår son förtjänade en bättre sambo/mamma. De gånger jag försökte ta livet av mig trodde jag på fullt allvar att jag gjorde dem en tjänst genom att försvinna. Jag mådde så dåligt att jag inte kunde förstå att jag skulle förstöra hela deras liv om jag hade lyckats. Din son behöver just DIG, och du är ingen dålig person eller dålig mamma för att du har blivit sjuk (för det är ju det du är, förlossningsdepression är en sjukdom och den går över, även om det inte alltid känns så). Din sambo vill troligtvis inget annat än att du ska bli frisk, jag kan lova dig att han inte skulle vilja byta ut dig mot någon annan, även om du är deprimerad och har ångest. Det är du som tror att du är dålig, jag kan garantera dig att din sambo älskar dig över allt annat, och att din son har världens bästa mamma :) Det faktum att du har tagit det på allvar visar ju bara att du bryr dig om dem, du vill ju att ni ska ha det bra allihop! Så när du får sådana tankar, att de kanske skulle ha det bättre utan dig, med någon annan istället, försök att bara putta undan de tankarna, även om det verkligen känns så just så då måste du försöka tänka att du är sjuk just nu och din hjärna spelar dig ett spratt.

  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 8 jan 2012 18:01 #12

    Cicek: Tack för värmande och stärkande ord! =)
    Jag är glad att jag sökte hjälp direkt. Eftersom jag redan fött barn en gång, och då mådde bra och var lycklig efter förlossningen, så hade jag ju något att jämföra med och förstod snabbt att något var väldigt fel. Jag kan föreställa sig att det är ännu värre att få en förlossningsdepression när man får sitt första barn. 

    Grattis till tvåan som är på gång! =) Jag hoppas att du denna gång får må bra.  

  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 8 jan 2012 18:15 #13
    Anonym (Uppgiven) skrev 2012-01-08 14:26:05 följande:
    Jag fick barn för tre månader sen, första månaden kände jag mig glad och pigg trots nattamningar osv. Sonen var nöjd bara han fick mat så jag tyckte livet var enkelt. Jag tog mig ut varje dag och träffade andra då och då. Efter 5-6 v började han "sluta" sova... Hans sömn är en kamp. Jag tvivlar starkt på mig som mamma, gråter nästan varje dag och vet inte om jag kan ta hand om honom. Känns som jag gör fel fel fel. Sambons ledighet i jul var en lättnad och nu är den slut och jag har ångest för nu när jag ska klara av livet själv 5 av 7 dgr. Jag tänker hemska tankar främst på nätterna... Kan inte sova på natten trots jättetrött. För nån vecka sen googlade jag förlossningsdepp och tycker det mesta stämmer in... Men det känns hemskt att ta tag i det, skäms fast man inte ska. Detta är så olikt mig... Känns som jag är helt annan människa än innan lillen kom... Längtar tillbaka till jobbet, trodde aldrig detta kunde hända mig... :(( behövde skriva av mig...
    Vad ledsen jag blir av att höra hur jobbigt du har det. =( Vet ju vilket helvete du är inne i. Känner bl.a. igen mig i vad du skriver om att ha ångest när sambon ska jobba och det känns helt omöjligt att klara av situationen själv. Men på något sätt gör man ju det ändå. Försök att inte skämmas för hur du mår, det är ju inget du har valt. Förstår att det kan kännas jobbigt att söka hjälp, men jag tror ändå att det är viktigt att du gör det. Om du har bra kontakt med din bvc-sköterska kan du kanske tala med henne?

    Kämpa på! Precis som jag gett mig fasiken på så kommer du också ta dig ur det här.
  • Tis 27 jan 2015 20:07 #14

    Är det nån från den här tråden som finns kvar?

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll